I dessa dagar med diverse upplopp runt om i världen så börjar man att upptäcka att en frustration och ett missnöje bland ungdomar finns. Allt flera börjar inse att det som det kapitalistiska samhället har att erbjuda inte gagnar alla, utan bara en liten utvald grupp.

Genom detta så skapas det en känsla utav hjälplöshet när t.ex. ungdomar får allt mindre att säga till om och ofta blir bemötta med nonchalans. De ungdomar som sedan inte accepterar att infinna sig i detta och trots allt försöker att påverka sin situation, ibland på ett positivt sätt, men i vissa fall enligt mig, med ogenomtänkta handlingar som ofta leder till ett negativt gensvar från samhället, kan ibland vara mera till skada än framgång i klasskampen.

Det jag syftar på när jag menar "ogenomtänkta handlingar" är anarkisters tillvägagångssätt i många av sina s.k. "direkta aktioner". Målet i sig är det samma för både kommunister och anarkister, det klasslösa samhället, men vägen dit är som sagt vitt skild. Ofta i anarkisternas aktioner så förekommer skadegörelse och sabotage som skattebetalarna sedan får betala. Jag har svårt att tro att man skall kunna få med sig Herr&Fru Svensson utan att göra saker som är i deras intressen, som i sin tur gynnar hela arbetarklassen. Får man inte en bra respons för det man gör, hos arbetarklassen, så tror jag att det är dömt att misslyckas. Vissa kanske tycker att det jag skriver är reformistiskt men som kommunist så måste man ha en klar bild av hela samhället, av vad som gynnar vem och för vem man gör olika saker. I kampen mot kapitalismen och borgerligheten så måste vi ha noga genomtänkta planer och handlingar. Vi kan inte bara se till fienden utan måste även se till allt vad som försvårar klasskampen.

Anarkismens "direkta aktioner" avvisar alltid organiserade massaktioner och vill ersätta masskampen. Anarkisterna påstår ofta också att ett parti endast är revolutionärt när dess politik är "direkta aktioner". De förespråkar också att bekämpa lagar med icke lagliga medel, gäller det även då den dagen då samhället är socialistiskt? Det måste finnas någon form av organiserat styre och under socialismen med ett inflytande av folket.

Det som sker när sedan anarkister hängs ut i våran borgerliga media är att de klassas som terrorister och då är myndigheterna inte sena att ge publicitet till de s.k. "terroristaktionerna".

Sedan drar kampanjen igång och sannolikheten är ganska så stor att även kommunistiska rörelser blir drabbade, allt för att sprida skräck och förtal och vinna folkligt stöd för reaktionen. Median får det till att det kan vara "kommunistiska konspirationer". På så sätt så försvåras även de kommunistiska partierna och ungdomsförbundens kamp. Vi tar ett steg framåt men blir slungade flera tillbaka. Anarkismen förespråkar även individualism och lovprisar en kamp som förs av individer och smågrupper. Ofta när anarkisterna gör en sak så är det för deras egen gruppering eller för ett fåtal personer, finns det ej en förankring i en större skala bland befolkningen så kommer dessa att fortsättningsvis också att ses som terrorister. Myndigheterna har upptäckt att de kan dra nytta av de anarkistiska aktionerna genom att de förhindrar en verklig svängning åt vänster, ett verkligt uppsving av massorna.

När man är ung så finns det ofta en rebellisk glöd och ett hat och av det kan mycket konstruktiva handlingar skapas. Jag har ändå ett förstående för anarkistiska ungdomar, detta med tanke på vad de flesta politiska partier har att erbjuda idag. Men vad denna individualism och ett allt för egoistiskt tänkande har för påverkan för deras liv framöver skrämmer mig mer.

De flesta anarkister är väl mellan 15 - 25 år gamla, vad händer när de blir äldre och börjar gå in i ett mera Svensson liv? Som jag ser det så är dessa värderingar inte så långt ifrån de som borgerligheten förespråkar, om att besinna den enskilda individen.

När det sedan talas om höger och vänster så vill jag inte placera in de anarkistiska rörelserna någonstans, jag ser dem på något sätt som tidlösa och utanför rummet existerande. Deras tillvägagångssätt har i stort sett, under hela historien, sett likadan ut. Anarkisterna kallas för extremvänstern, men på vilket sätt är de det?

Genom högern tillskillnad, så utvecklas oundvikligt extremhögern, fascismen, när inte kapitalismen på demokratisk väg längre klarar av att uppfylla arbetarklassens krav. Men anarkismen är inte någon utveckling från vare sig socialismen eller kommunismen. Istället så är begreppet revolutionärer och ultrarevolutionärer bättre ord att använda.

Tillsist så vill jag uppmana alla ungdomar att engagera sig men tänka över på vilket sätt och vilket som just ni anser vara bäst. Innan handlingar begås, se över, vilka som dessa handlingar verkligen gagnar. Börja med att se till vad ungdomar verkligen vill, skapa ett företroende hos dem. Man kan t.ex. gå ut med flygblad, ha informationsbord på skolor, namninsamlingar, intervjua personer, anordna demonstrationer. Skapa kontakter med liknande organisationer, i kampen för demokratiska frågor så kan vi samarbeta med både socialistiska och andra kommunistiska rörelser, i mer enskilda frågor även med andra. Men glöm aldrig var vi står och som kommunister ger vi aldrig avkall på den marxistiska - leninistiska läran. Kommunistpartier med deras ungdomsförbund är de mest konsekventa revolutionära organisationerna och vi gör ingen hemlighet av att vi strävar efter att ge masskampen en revolutionär inriktning och att spela den ledande rollen i den. Kom ihåg att ni inte bara gör detta för er egen skull utan för ett skapa och stärka den socialistiska medvetenheten bland massorna. Det som motiverar oss är våran energi, initiativkraft, våran klara klasståndpunkt, orubblighet och beslutsamhet. Vi gör inte anspråk på att ha rätt eller fel, men varför ändra uppfattning tills någon har några vettigare och förnuftigare alternativ att komma med.