Spelet bakom demokratikulisserna

Med vind i seglen efter vänsterpartiets framgång i valet till EU-parlamentet (15,8 procent) krävde Gudrun Schyman på DN Debatt 15.06.99 större inflytande för (v) över EU-politiken och inom tre månader ett beslut om en folkomröstning om EMU. Vänsterpartiet föreslår att folkomröstningen ska hållas nästa höst.

Persson reagerade irriterat. Dels naturligtvis på grund av det egna dåliga valresultatet. Men framför allt vill han även i fortsättningen begränsa samarbetet mellan regeringen och stödpartierna (v) och (mp) till inrikespolitiken.

Detta är naturligtvis politiskt nonsens. Det är EU som i allt större utsträckning bestämmer de ekonomiska riktlinjerna här i landet. Utan inflytande över EU-politiken degraderas regeringens stödpartier till andra rangens förvaltare och politiska statister.

Så där har Schyman rätt i sitt krav.

Men sedan står hon själv för politisk nonsens: Vänsterpartiets jakt efter platser i Europaparlamentet bekräftar att man är med i EU-spelet vilket Schyman vill förknippa med ett Nej till EMU. Men det går inte ihop, eftersom någon EU utan EMU inte längre existerar. Det står inte bara i fördragen från Maastricht och Amsterdam, utan det bekräftas framför allt i den praktiska ekonomiska politiken.

Ifall att en folkomröstning om EMU i Sverige skulle sluta med ett Nej, vilket inte är så avlägset efter det senaste valresultatet, kommer vår egen regering och Bryssel med ett enkelt drag: de ger Sverige dispans. Och fortsätter i lugn och ro att i praktiken inlemma oss i EMU:s ekonomiska tvångströja. Just för att det inte längre finns något EU vid sidan om detta som 11 av EU:s 15 länder redan har förverkligat. Den gemensamma ekonomiska politiken med den gemensamma, av politikerna och länderna opåverkbara Europeiska Centralbanken kommer effektivt att förhindra att något EU-land - med eller utan anslutning till euro-systemet - går egna ekonomiska vägar. Därför finns det bara ett alternativ för en självständig ekonomisk politik: Att lämna EU.

Detta spel framför demokratiska kulisser är inte värdigt. Därför kräver vi: Folkomrösta om EU - Sverige ut ur EU!

Storbritanniens Tony Blair har förresten liknande problem som Göran Persson: det katastrofalt låga valdeltagandet i EU-valen och endast sex procent av de röstberättigade som valde Blairs nya Labour värderas som en säker indikation för hur majoriteten kommer att votera i den utlovade EMU-folkomröstningen.

Blair sitter i knipa. Han vill in i EMU, men inte hans folk.

Enligt opinionsmätningarna är 57 procent emot. Denna klyfta gäller det att kamouflera så länge som möjligt. Alltså har han uttalat sig lite försiktigt om euron, precis som Göran Persson. "I princip ja". Men allt för tydligt vill han inte ta ställning, det kunde kosta popularitet i onödan - och just så gör även våran Göran. Han hänvisar till SAP:s extra kongress på våren år 2000 och hoppas att motståndet ska sippra bort. Taktiken är densamma i Sverige som i Blair-landet. Allt fler opinionsbildare uttalar sitt stöd för EMU, propagandan ökar takten - och när det är dags är folk så trötta på frågan och all intetsägande propaganda att det inte finns någon annan väg än att de låter bli att ta fighten.

Att Persson och Blair inte vill höra talas om folkomröstning nu är givet: ett NEJ till EMU ligger allt för nära. Många på JA-fronten begär redan nu att statscheferna ska lägga all sin vikt i vågskålen för att påverka debatten. Men varken Persson eller Blair vågar - vem på den nivån vill tillhöra förlorarna?

I stället har båda två valt taktiken att försöka blidka Nej-fronten. Med vackra ord om behovet av förändringar inom EU, om reformering vilken självklart kan uppnås om ... ja, om vi bara är med för att kunna påverka. För den som står utanför, kan inte påverka, det har vi fått höra många gånger i turerna kring EU. Att vi sedan ändå inte har förmått påverka, är naturligtvis också vårt fel - vi var helt enkelt för svaga. Ungefär så uttryckte sig Finlands statsminister Lipponen för en vecka sedan när han i SvD lade fram sina glödande EU-drömmar. Med EMU, förstås.

SvD återger beskrivningen av en "ond cirkel" som Blair enligt sina medarbetare befinner sig i: utan Blairs tydliga engagemang för euron blir det inget Ja till EMU, och Blair vägrar att agera EMU-lokomotiv, så länge det finns risk för en Nej-majoritet. Även här kan namnen på regeringscheferna bytas ut. Och den relativt svaga euron gör sitt för att göra saken svår för EMU-inpiskarna.

Och Blair har gjort det extra svårt för sig: precis som Persson brukar han hävda att ett land utanför "hela" EU, d v s även EMU, knappast kan spela någon roll i den Europeiska Unionen. Men han skryter samtidigt med Storbritanniens viktiga och avgörande roll i Natokriget mot Jugoslavien. Hur ska väljarna förstå denna motstridighet? Egentligen befinner sig Persson i samma sits när han berättar hur exeptionellt bra det har gått för Sverige, att vi måste djupare in i EU för att välsigna också andra länder med våra framgångsrecept - och samtidigt ska han göra klart, att det kommer att gå bättre för oss om vi ingåren ekonomisk-monetär union med dem som har ännu större problem än vi.