Strax efter kidnappningen av kurdledaren Abdullah Öcalan i mitten på februari i år sammanträdde EU:s utrikesministrar till ett möte där de bland annat diskuterade Öcalan-affären. Diskussionen resulterade i ett uttalande i vilket ministrarna förklarade att de ansåg Öcalan vara en farlig terrorist men också uppmanade Turkiet att ge kurdledaren en korrekt rättslig prövning. Turkarna svarade med att be EU sköta sina egna affärer och förklarade att man tänkte låta den "oberoende" turkiska rättvisan ha sin gång - utan utländsk inblandning.

Nu om inte förr kan européerna själva se vad det "oberoende" turkiska rättsväsendet är för slag. Rättegången mot PKK-ledaren påbörjades första veckan i juni. Den 9:e juni rapporterade svenska medier att åklagaren yrkar på dödsstraff för "landsförrädaren" Abdullah Öcalan. Enligt Svenska Dagbladet anser en av den svenska regeringens tre observatörer vid rättegången, nämligen juristen och förre ambassadören Carl Lidbom, att det är frågan om en "politisk process" (SvD 990609).

Lidboms referat från rättegången skiljer sig märkbart från skildringarna i svensk kvällspress där det bland annat påståtts att Öcalan är feg och försöker rädda livhanken genom att skjuta skulden för de brott han beskylls för på andra. Lidbom säger enligt Svenska Dagbladet att Öcalan under rättegången tagit på sig det fulla ansvaret för PKK:s politik. Detta gör honom enligt turkisk lag skyldig till brott som ska bestraffas med döden. Rättegången blir genom Öcalans erkännanden "en lätt match" för åklagaren, anser Lidbom (SvD 990609).

Lidbom har naturligtvis rätt: Öcalan-rättegången är en politisk process. Den turkiska staten sitter i praktiken både som åklagare och domare i rätten - och den åtalade är en person som samma turkiska stat vid åtskilliga tillfällen utpekat som sin fiende nummer ett. Det är inte så konstigt att en sådan rättegång blir en "politisk process". Det är då betydligt konstigare att en jurist som Lidbom måste åka ända till Turkiet för att begripa att så är fallet.

Lidboms oförmåga eller ovilja att inse den turkiska statens delaktighet i den politiska processen mot Öcalan är kanske inget större mysterium när allt kommer omkring. Lidbom är som sagt jurist. Om juristen skulle inse att staten, lagen och domstolarna inte är "opartiska" utan ett redskap för det dominerande klassintresset, så skulle han också tvingas inse sin egen inblandning i denna hantering, och en sådan insikt har han inget att tjäna på. Något sådant kan man alltså knappast förvänta. Däremot borde man ha kunnat förvänta ett större intresse för Öcalans försvarsadvokaters situation från Lidboms sida. Detta just med tanke på att mannen är jurist.

I en rapport till den svenska regeringen ska Lidbom och hans två kolleger ha skrivit att de anser att de turkiska myndigheterna lyckats se till så att rättegången förlöper "smidigt". Hur "smidig" den varit för Öcalans försvarsadvokaters vidkommande har dessa själva vittnat om - och de har fått stöd för sina synpunkter av både Amnesty International och av något som den danska tidningen Berlingske Tidende kallar "en amerikansk juridisk kommitté" (BT 990609).

Enligt Berlingske Tidende dröjde det hela 9 dagar efter kidnappningen i Kenya tills Öcalan första gången fick träffa sina advokater. Advokaterna fick därefter träffa sin klient under två korta möten per vecka och hade då inte tillåtelse att föra anteckningar. Berlingske uppger också att anklagelseakten mot Öcalan inte kom försvarsadvokaterna till handa förrän efter att den blivit en helt offentlig sak genom de hysteriskt Öcalan-fientliga turkiska massmedierna (BT 990531).

Den 30 april angreps Öcalans advokatlag på 15 personer av en hatisk folkmassa. Polisen var närvarande under upploppet men ingrep inte. Enligt vissa uppgifter var en del poliser delaktiga i misshandeln av advokaterna. Denna händelse och de hot som riktades mot Öcalans försvarare ledde på kort tid till flera avhopp. När ägaren till det hotell i Mudanya i nordvästra Turkiet där advokaterna var inlogerade blev mordhotad, gick domstolen bara mycket motvilligt med på att ordna med logi på Imrali, den ö i Marmarasjön där rättegången äger rum.

De av Öcalans advokater som lyckades uthärda de ständiga trakasserierna anhöll hos rätten om att få en månad på sig att läsa igenom åklagarnas "bevismaterial" på 16.000 sidor. Den 9:e juni fick de besked om att de bara skulle få två veckor. Deras begäran att få förhöra flera tidigare premiärministrar - för att kunna bevisa att PKK vid flera tillfällen erbjudit staten fredsförhandlingar - avslogs (BT 990609). Enligt Svenska Dagbladet har advokater som företräder anhöriga till stupade turkiska soldater nu ansökt om att få utrett om Öcalans försvarare borde åtalas för att ha "hjälpt PKK" - detta med hänvisning till att dessa vid ett tillfälle under rättegången läst upp ett uttalande från PKK (SvD 990609).

Åklagaren har alltså yrkat på dödsstraff för Öcalan, och försvarets chanser är - som framgår av pressrapporteringen - små. Tidningarna spekulerar nu om ifall det förväntade dödsstraffet mot Öcalan verkligen kommer att verkställas. "Turkietexperterna" skriver att Turkiet visserligen dömer folk till döden men hävdar att några dödsstraff inte verkställts sedan 1984. Det är tydligen meningen att detta ska anses tala till Turkiets fördel - alltså en "rättsstat" där man vanligen hoppar över rättegången innan man tar itu med att verkställa dödsdomarna.

Enligt "turkietexperterna" i den svenska dagspressen är det turkiska parlamentet som till sist kommer att få avgöra om Öcalan verkligen ska avrättas eller inte. Och vad detta parlament beträffar så rapporterade Dagens Nyheter den 10 juni att det just valt en ny regering. Bülent Ecevits Demokratiska vänsterparti bildar kompani med det nyliberala Fosterlandspartiet och det fascistiska MHP. Samma parlament som just valt en nationellt-fascistisk regering ska alltså ta ställning till Öcalan-domens verkställighet, och det är inte mycket som tyder på att det inte blir ett national-fascistiskt beslut även när det gäller Öcalan. Men givetvis i god parlamentarisk ordning!

EU-politikerna ville ha en korrekt Öcalan-rättegång i Turkiet, påstod de. Turkiet svarade då att européerna kunde ha passat på när de hade chansen. Det hade turkarna alldeles rätt i: en sådan chans hade de nämligen under de månader under förra hösten då Abdullah Öcalan flög härs och tvärs över Europa för att försöka få EU-länderna att medverka till en fredlig, politisk lösning på kurdistanfrågan. Men den chansen togs inte tillvara - och därefter hade CIA, Mossad och MIT (Turkiets hemliga polis) fritt spel. Att EU-ministrarna tror att de ska kunna snacka sig till ett bibehållet rykte som goda demokrater borde vara en varningsklocka för medborgarna i EU-länderna - oavsett om de bryr sig om vad som händer i Turkiet eller inte. Öcalan-affären är komprometterande både för de europeiska och turkiska "demokratierna".