Fusk, mygel och bedrägeri tvingade EU-kommissionen att avgå.

Skattemiljarder från EU-ländernas medborgare har slussats i privata fickor, korruption och nepotism i stor stil har avslöjats. Miljardbelopp som skulle gå till bistånd, utbildning och kärnkraftsäkerhet – områden som nämnts med "honnörsord" av EU-förespråkarna och som skulle symbolisera det solidariska och för folken viktiga med EU – har istället förskingrats och gött några i överklassen som lyckats roffa åt sig politiska positioner. Skattepengar har ännu en gång i stor stil använts till annat än vad som är nyttigt för Europas folk.

Nyhetsrapporteringen dagen efter Jacqes Santers meddelandet att kommissionen tagit det kollektiva beslutet att avgå präglades dels av oron över hur Europa skulle klara sig utan "regering" och dels av en strävan att göra fiaskot till en fråga om socialdemokraten Edith Cressons kärleksaffärer och enskilda organisationstekniska missar.

De s k affärerna och misslyckade projekten inom EU-ledningen påminner om en hel rad av liknande händelser inom de enskilda EU-länderna inklusive Sverige.

Det moraliska förfallet breder ut sig i samma takt som det folkliga inflytandet minskar och därmed öppenhet och kontroll och demokratiska värderingar försvinner.

De svenska partikamrater till skandalens huvudperson madame Cresson uttrycker sin glädje över den reningsprocess som nu vidtagits och som ska leda till ett totalt nytt EU – ett folkets EU, lite underförstått ett EU enligt svenska mått.

Inställningen verkar lite urvaken med tanke på socialistgruppens agerande när kravet om misstroendevotum restes för ett par månader sedan. I sak har sedan januari ingenting förändrats, men visst, nu kan man hävda att man själv tillsatt en undersökningskommission, att man själv haft initiativet och "lyssnat på kritiken" från folken. Våran "egen" kommissionär Anita Gradin, vars uppgift i Bryssel just var att förhindra fiffel och bog, vågar till och med påstå att denna kommission har gjort mer för EU-moralens renhållning än någon annan! Man vill slå sig för pannan, men konceptet är klart: Se vilka fina framsteg vi har gjort, det nya är redan inlett. Så ska ett stort nederlag helt enkelt vändas till en framgång och seger.

Säkert kommer tillsättandet av en ny EU-kommission att medföra några förändringar i organisation och administration. Men huvudfrågan kommer att förbli obesvarad och olöst. Med eller utan dessa skandaler och affärer står ju frågan till vad Europas folk behöver denna union.

Kapitalet behöver den för att likforma arbetsmarknaden och minimera de nationella parlamentens möjligheter att utforma ländernas ekonomiska, sociala kulturella och utrikespolitiska beslut. Hela EU-regelverket med Maastricht- och Amsterdamfördragen är uppbyggt för slutenhet och minskade möjligheter till demokratiskt inflytande. Att rensa bort de grundläggande odemokratiska elementen i EU:s botten betyder att avskaffa hela EU.

Vissa socialdemokratiska och vänsterpolitiska grupper menar att kapitalets "globalisering" kräver ett EU som kan bemästra kapitalets internationella framfart.

Det är naturligtvis rätt att det transnationella kapitalets dominerande ställning kräver nya och mer samlade grepp från de olika ländernas befolkning.

Men att en organisation som EU, som skapats och utformats till ett perfekt verktyg för kapitalets behov skulle utgöra fundamentet för ett nytt och demokratiskt samarbetsinstrument i folkens händer och för att hävda folkens rätt mot en allt glupskare kapitalism framstår som en naiv flykt från problemen som blivit övermäktiga på hemmafronten.

Varför en samordning av Göran Perssons nedskärningspolitik med en företagsvänlig Schröder i Tyskland eller Blair i England skulle livet lättare för dessa länders arbetande befolkning är omöjligt att förstå.

Att motstånd måste resas mot den s k "nya tidens" marknadsekonomiska värderingar är för kommunister hur klart som helst. Men det finns inget internationellt motstånd utan effektiv kamp på hemmaplan. Solidaritet och samarbete måste byggas på nationella krafter som samordnas för att få styrka. Och faktum är att EU-regelverket hittills inte har stärkt möjligheterna för de arbetande att ta inflytande, utan tvärtom steg för steg minskat möjligheterna för demokratisk påverkan, helt i enlighet med den centrala tanken bakom EU – frihet för kapitalet.

EU-kommissionens sammanbrott sammanfaller med valrörelsen inför EU-parlamentsvalet den 13 juni och kan tjänstgöra som en illustration till vilken onödig och dyr affär unionen är för Europas folk.

Att ta ställning inför detta val innebär att man besvara frågan hur man ser på EU: vill man öka överstatligheten, bygga ut unionen och ge EU den demokratiska legitimitet som den till hela dess konstruktion saknar – då ska man satsa på att stärka Europaparlamentet, så som Göran Persson nu försöker göra.

Eller tror man inte på EU:s folkliga omdaning? Att uttrycka sitt motstånd genom att vägra delta i valet kan bli ett första steg ut ur EU.