Bråket om euron

€

Lanseringen av euron vid årets början har i de svenska och utländska medierna ofta lovordats som en genial och initiativrik åtgärd som skall leda till en ny period av blomstrande ekonomisk tillväxt för alla europeiska medborgare, naturligtvis med undantag av de som inte har skaffat sig s k kompetens i hur man glider runt på Internet.

Efter två månader har solen ännu inte gått upp över det nya ekonomiska paradiset, och tyvärr syns en hel del svarta moln vid horisonten. Vissa utländska bedömare börjar misstänka att dessa moln kan komma att stanna kvar, och t o m bli ännu större och mörkare. The Economist 99.01.20 pekar på en rad faktorer som är mycket oroande, t ex fortsatt ekonomisk kris i Asien, hårdare priskonkurrens, fallande företagsvinster och väldiga skulder bland företag i USA. Tidningen menar att om Amerikas ekonomi går in i kris, kommer resten av världen att följa efter.

Men som vi tidigare har påpekat, är krisen inget nytt. Den senaste fasen av kapitalismens ekonomiska och sociala kris har pågått sedan tidigt på 1970-talet, då den genomsnittliga årliga tillväxten i BNP (Brutto nationalprodukten) halverades från omkring 5 procent till ca 2,5 procent, och har stannat på denna nivå. Vi har också påpekat att BNP- siffrorna under 25 år har blivit mer och mer missvisande, eftersom en allt större del av BNP består av transaktioner på den finansiella marknaden.

Denna marknad skapar inget nytt värde. Den bara omfördelar pengar som motsvarar värden vilka har skapats tidigare i materiell form. D v s att när en mäklare tar provision på försäljning av aktier, eller en bank tar provision på ett lån, räknas dessa som en del av BNP. Men det enda som har hänt är att pengar har flyttats från ett konto till ett annat. Inget materiellt värde har skapats.

Bakom BNP-siffrorna har under de senaste 25 åren gömt sig en trend mot stagnation och överkapacitet i produktionen. Ägarna har försökt motverka denna trend på olika sätt, t ex förflyttning av produktion till låglöneländer, intensifierad automatisering av arbetsmoment som tidigare krävde högutbildad personal, ökad spekulation, sammanslagning av företag till större och större enheter, och ett brett angrepp på arbetarklassens villkor i alla länder.

I det senare har de haft god hjälp av socialdemokrater i Sverige och annanstans, som p g a sitt tidigare ställningstagande har varit tvungna att följa systemets inneboende logik. De har accepterat kapitalismen som system, vilket innebär att de i kristider måste försvara kapitalisternas intresse i stället för arbetarnas.

Detta illustrerades nyligen när Storbritanniens premiärminister Tony Blairs nya bok "Min dröm" utgavs på svenska. Vid ett seminarium om boken fick Blair mycket beröm, bl a från Sveriges ledande statsvetare, Mona Sahlin, som citerades i DN 99.02.09: "Han vågar använda språket, drömmarna. Han har fört in modernitet som en grund för Labours politik. När man pratar om modernitet här hemma fnyser folk ’förnyare’."

Socialminister Lars Engqvist drog en belysande parallell mellan Blair och Per Albin Hansson: "Tony Blairs stora betydelse ligger i att han övertygade partiet (Labour) om att nationalisering av företag inte leder till välfärd. Precis vad Per Albin Hansson gjorde redan på 20-talet."

Hur P A Hansson visste detta är något oklart för undertecknad, eftersom praktiskt taget inga företag i Sverige ännu hade blivit nationaliserade.

Det är synd att DN:s journalist inte frågade Lars Engqvist om hur det går med privatiserade företag, eftersom Blairs regering idag har ett mycket besvärligt problem att ta itu med, nämligen bilföretaget Rover.

För ett par decennier sedan blev Rover en del av British Leyland, ett statligägt företag, eftersom Rover var konkursmässigt och regeringen ville rädda arbetstillfällen. Sedan dess har överkapacitet i bilbranschen bidragit till fortsatta svårigheter, och 1993 såldes Rover till BMW, som skulle "rädda" det genom s k synergieffekter. Dessa effekter brukar innebära personalneddragningar och ökade vinster genom samordning av produktionen, t ex att samma komponenter används i olika bilmodeller.

Emellertid har bl a 1990-talets djupa kris medfört att Rover har fortsatt att gå med förlust och blivit ett "problembarn" för BMW. I fjol övertygade BMW:s VD Bernd Pischetsrieder facket om att acceptera ytterligare personalneddragningar i ett försök att vända resultatet. Men försäljningen sjönk, förlusterna blev ännu större – upp emot 600 miljoner pund, ca 7,8 miljarder kronor - och i början av januari i år tvingades Pischetsrieder avgå. Den nye VD, Joachim Milberg, har tydligen skickat ut starka signaler om att BMW kan komma att lägga ner Rover.

Detta skulle ha förödande effekt i ett Storbritannien som redan drabbats av återigen sjunkande tillväxt och ökande arbetslöshet. Roverfabriken i Birmingham sysselsätter ca 14 000 människor, och enligt Birminghams kommunledning kommer en stängning att resultera i en totalförlust av ca 50 000 arbetstillfällen, inräknat underleverantörer till Rover.

Det är så gott som uteslutet att Rover räddas genom att nationaliseras, inte minst med tanke på Tony Blairs och Per Albin Hanssons insikt att detta inte skulle leda till välfärd. Dessutom går rykten om att BMW kanske skall köpas upp av General Motors eller Ford. Storföretag i redan högt koncentrerade sektorer som bil- och bankbranscher köper upp varandra med accelererande fart, och vi ser nu en koncentration av ekonomisk makt på global nivå som är utan motstycke.

Det finns redan en hel del opposition mot Blair inom Labour, främst bland medlemmarna med anknytning till fackföreningsrörelsen. En stängning av Rover, vilken måste bedömas som sannolik, kommer att ha långtgående konsekvenser för partiet, samt för Blairregeringens existens. Det kommer också att ställa hela resonemanget om EU och euro som Europas ekonomiska räddning och instrument mot arbetslösheten på sin spets, och kan måhända leda till att Mona Sahlin omvärderar begreppet "modernitet". Och det kommer ytterligare att förstärka den mycket starka oppositionen mot EU bland Storbritanniens befolkning .

Situationen är, vad gäller euron, överlag inte lysande, sett från ägarnas perspektiv. I en artikel i Guardian Weekly 99.02.21 får vi veta att euron sedan årets början har fallit 4-5 procent mot dollarn, "vilket inte skulle hända". En sjunkande euro gör priser för europeiska produkter lägre och mer attraktiva i USA, och amerikanska produkter dyrare i Europa, vilket " inte är vad USA:s finansdepartement, handelsförhandlare och Kongress ville ha".

Vi har tidigare pekat på motsättningen inom EU vad gäller kursen för euro. Storföretag med planer på att expandera utomlands genom uppköp av företag vill ha en starkare euro, eftersom uppköp därmed blir billigare. Samtidigt vill många företag ha en svagare euro, för att öka försäljningen utanför EU.

Dessa motsättningar återspeglas i bråket om den internationella valutaregleringen som pågår inom G7, en grupp som består av representanter för världens sju rikaste länder. Oskar Lafontaine, Tysklands finansminister, vill att man etablerar gränser inom vilka valutakurserna kan variera, och detta synes också vara den japanska regeringens mening. USA:s finansminister säger nej, valutakurserna skall bestämmas av "marknaden", d v s att de skall flyta fritt. Men även inom EU finns motstånd till Lafontaines förslag från bl a Wim Duisenberg, chefen för den Europeiska Centralbanken (ECB) och från finansministrarna i Italien och Holland.

Japans biträdande finansminister har sagt att ett nytt system för reglering av valutakriser och den internationella kapitalfloden måste upprättas, men varken han eller andra kan precisera hur detta nya system skall se ut. Och medan Tysklands finansminister har samma idé, säger Jürgen Stark, biträdande chef för Bundesbank, att han ser inget behov av en "ny finansiell arkitektur".

Det är svårt f n att jämka de olika intressen som är för och emot reglering av bl a valutakurser och kapitalrörelser. Och det blir ännu svårare framöver, beroende på två faktorer.

Den ena är en påtaglig nedgång i den tyska ekonomin. Vid årsskiftet förväntade sig regeringen att tillväxten för 1999 skulle bli 2 procent, efter omkring 2,8 procent 1998. Låt oss ännu en gång notera att tillväxttakten i Västvärlden under 50- och 60-talen låg omkring 5-6 procent, inte minst p g a krigen i Korea och Vietnam. Men nu har siffran för Tyskland reviderats ned till endast 1.3 procent, delvis p g a sjunkande export till Asien och Sydamerika. Tyskland motsvarar ungefär en tredjedel av den ekonomiska aktiviteten i Europa.

Den andra faktorn är den amerikanska ekonomin, som påstås vara väldigt livskraftig. Men även utan att ta hänsyn till att en stor del av den s k tillväxten i USA består i finansiella transaktioner, kan man konstatera en stadig trend till fallande bolagsvinster under de senaste 18 månaderna. Samtidigt har amerikanska företag lånat mycket pengar för att spekulera och expandera, både genom uppköp och genom utökning av produktionskapacitet i tron på bättre tider.

Eftersom en stor del av konsumentinköpen i USA också är finansierade genom kreditkort, d v s lån, är situationen nu ganska prekär. En fortsatt nedgång av vinsterna kommer att leda till bl a mycket starka neddragningar i investeringarna, vilket enligt flera ekonomer kommer att trycka den amerikanska ekonomin neråt i djup depression, precis som det hände i Japan i början på 1990-talet. Vi har tidigare citerat VD:n i General Electric, en av världens största företag, som sade att det nu finns oroande överkapacitet i praktiskt taget varje bransch.

Som sagt ovan, är The Economist bekymrad för att en stark nedgång i USA skulle dra ner resten av världen. En av de mest dramatiska effekterna i Europa kommer att ta formen av en våldsamt ökning av arbetslösheten och en intensiv kamp om EU:s finanspolitik. På den ena sidan kommer storfinansen att hävda att "stabiliteten" är viktigast, alltså att inflationen och räntesatserna måste hållas nere. Å andra sidan kommer politiker att vara utsatta för ökat tryck, t o m från fackföreningar, för att skaffa arbetstillfällen. Undertecknad tror att t o m valutaunionens fortsatta existens kommer att ifrågasättas.

Men den allra största effekten kommer att bli en enorm skärpning av offensiven mot arbetarklassen för att rädda vinsterna - redan under sommaren och hösten 1999.