Myten "att sitta i samma båt"

Arbetande och arbetslösa, som fortfarande stillatigande hoppas på att den fackliga ledningen ska ro sina medlemmars intressen i hamn, borde mycket uppmärksamt läsa

LO-ordföranden Bertil Jonssons debattartikel i DN den 19.02.1999. Rubriken: "Företagsskatten behöver sänkas" säger egentligen redan det mesta. LO har anammat borgarnas koncept att det skulle vara de "höga skatterna" som står i vägen för minskad arbetslöshet och bättre social standard. Visst. Det har SAF sagt sedan länge. Näringsminister Björn Rosengren behöver bara göra,vad båda parter "vill".

Bertil Jonsson berömmer Sverige. Bra företagsklimat.

"Konstigt nog är de utländska investerarna inte ett dugg rädda för att möta världens starkaste fackföreningar och anställda med en stark trygghetslagstiftning och rätt till medbestämmande", hurrar han. Och tacka fan för det, vårt "starka fack" ligger som en kelgris vid storfinansens fötter. Bertil Jonsson är stolt även över detta: Vi har ett klimat "där antalet förlorade arbetsdagar till följd av arbetskonflikter är bland de lägsta i världen". De som sparkats från Ericsson, Electrolux, ASSI Domän hade ingen nytta av detta fina klimat. Eller offentliganställda. Kanske skulle en del av de sparkade behållit sina arbetsplatser om de gjort som de franska järnvägsanställda, som efter flera veckors strejk fick jobben garanterade.

Men så ser inte vår LO-ordförande på problemen. Hans bekymmer är av helt annan karaktär: "Det största problemet lägger lönebildningen. Under 1970- och 80-talen hade vi i Sverige ständiga problem med att hålla löneutvecklingen innanför de ramar som sattes av den totala produktivitetsutvecklingen." Naturligtvis vållade de förskräckligt höga lönerna inflation och därmed krisen.

Men LO vet hur problemet ska lösas: "I ett samordnat Europa kan vi inte längre bedriva en sådan här lönepolitik, särskilt inte om vi vill delta i EMU." (I denna punkt har karlen så rätt. Det är ju just en anledning till att vi inte ska gå med i EMU!) Och så kommer SAF:s älsklingsargument: "Så länge vi inte kan lösa det svenska lönebildningsproblemet kommer vi sannolikt att få leva med en arbetslöshet på ungefär nuvarande nivå." Där är grisen ur säcken. De är de allt för höga lönerna som orsakar arbetslösheten! Lönerna måste ner, säger Bertil. Men inte direktörernas, då flyttar de utomlands, nej, de måste få högre löner och lägre skatter. Och inte får lönerna sänkas för specialisterna med hög kompetens, då flyttar de utomlands. Även deras skatter måste förstås sänkas. Vems löner vållar då arbetslöshet. Arbetarnas, naturligtvis.

Nu har ju LO många gånger använt de orden som tiotusentals av medlemmarna tänkt och känt - att arbetslösheten är vårt värsta problem. Men riktigt så menar nog inte LO:s ordförande. Han plågas av ett helt annat dilemma – nämligen att arbetslösheten sjunker, lönerna stiger och riksbanken "måste slå till med en högre ränta". "Som medlemmar i EMU slipper vi visserligen nationella räntejusteringar, men bestraffningen tar andra former", skriver han. Det där med straff i internationell politik har blivit modernt. Länder som inte gör som USA säger, bestraffas med bombattacker. Och länder som inte vill dansa fullt ut efter kapitalets pipa, bestraffas med produktionsnedläggning och – vaddå, som de i alla fall inte påtvingas på löpande band?

Bertil Jonsson ser två "utvägar": antingen ökande löneklyftor, försvagad arbetsrätt och rättslösa fackföreningar, eller en förstärkning av den "svenska modellen". Det ska väl låta som ett val. Men vad är den "svenska modellen" ? Enligt LO-chefen går den ut på "att parterna i konsensus strävar efter att hålla sig inom det utrymme som skapats genom ökad produktivitet."

Vackert. Denna fina modell har bara en hake: konsensus skapas mellan en part, facket, som utmärker sig genom förståelse för SAF, krav på sänkning av bolagsskatten, låga löner för de anställda, stillatigande vid företagsutflyttning m m, m m i denna riktning. Och den andra parten, SAF, som stenhårt driver sina krav och villkor och vars utrymme alltid förutsätter att deras vinster måste öka och öka.

Jonsson konstruerar en skillnad mellan de två "utvägarna" som i verkligheten inte finns. Försämringar i alla fall, med eller utan fackets välsignelse. Med sin "svenska modell" säger han sig försvara både bra företagsklimat och " anställningstrygghet och en generell jämnt fördelad välfärdspolitik." Befinner han sig så långt ifrån verkligheten att han inte ens förnimmer dagens realitet bakom begreppen anställningstrygghet och välfärdspolitik? Har inte hans samförståndssträvan sedan länge urholkat tryggheten och välfärden?

Bertil Jonsson argumenterar för en "svensk konsensus" som ska stärka den svenska rollen internationellt. Som om det fanns ett gemensamt nationellt intresse mellan arbetarna och kapitalet i den tid då just kapitalet river ner alla nationella gränser, på sina villkor och uteslutande i sitt intresse, och i svindlande fart uppträder som transnationellt kapital. Hur Jonsson vill uppnå konsensus i "båda parters intresse" med multinationella koncerner i "samförstånd" är svårt att se. De hittills visade försöken kan i alla fall inte övertyga. TV 4 visade nyligen ett reportage från SAAB-fabriken under amerikansk GM-ledning. Där hade ägarna anordnat att inga stolar längre fick finnas till på verkstadsgolvet. (Den som vilar minskar naturligtvis produktivitetsutrymmet.) Inte ens denna lilla mänskliga rättighet hade konsensusparten facket lyckats att försvara. De anställda var förstås missnöjda med detta "företagsklimat". Säkert hade beredskap till stridsåtgärd hjälp dem bättre än "konsensus".

Bertil Jonssons vision är att insikten ska spridas lokalt, regionalt och på riksplan att "vi sitter i samma båt och tjänar på samverkan och samförstånd." Han glömde en dimension: det internationella storkapitalet som varken bryr sig om lokala, regionala eller nationella behov!

Det går nästan inte en dag utan att man någonstans i medierna, TV och tidningar, stora och små tidningar, i någon form stöter på kritik mot de rådande förhållandena. Varför ligger den fackliga ledningen platt framför "marknaden"? Har medlemmarna den ledning de förtjänar, som man ofta brukar säga?

Det är odiskutabelt att ledare och styrelser tvingas till skärpning när medlemmarna blir aktiva, kräver initiativ och vägledning. Men det finns också en växelverkan, ledningen kan vilseleda och passivisera sina medlemmar och deras organisationer.

Många människor undrar varför inte facket tar upp kampen när storfinansen i den s k globaliseringens namn trycker tillbaka arbetsvillkoren och utnyttjar den nya tekniken enbart för att öka sina egna vinster och få ännu större makt.

Svaret är att klyftan mellan ledningen och medlemmarna har blivit så djup att vi lever i olika världar. Därför gäller det för medlemsbasen att skaffa sig gehör för den värld vi lever i. Bertil Jonsson håller själv nyckeln i handen, när han skriver: "Arbetsgivarna har sett det som en historisk uppgift att vrida tillbaka fördelningen mellan kapital och arbete till kapitalets fördel." Nu är det medlemmarnas uppgift att klargöra, vad arbetarnas historiska uppgift måste vara – att vrida fördelningen till sin fördel. Det oförenliga i de båda historiska uppgiftsställningarna är uppenbar – och lösningen således inte "samförstånd" utan kamp.

Motsättning

Bertil Jonsson lovar i sin debattartikel den 19 02.1999, att Sverige med hans "samförståndsmodell" kan sänka arbetslösheten och snart "återgå till full sysselsättning".

Men ekonomerna som LO anställer ser verkligheten i detta fall mycket mer realistisk.. Sten Johansson, chefen för Fackets institut för ekonomisk forskning, säger på samma plats dagen före LO-chefen:

"LO-ekonomerna tror att den svenska arbetsmarknaden inte kan återgå till full sysselsättning annat än i högst begränsad mening. P-O Edin sätter `känslighets-punkten´för den svenska arbetsmarknaden vid 8 procents arbetslöshet. Det är i grunden IMF:s och OECD:s synsätt som präglar dagordningen och debatten trots att deras mycket radikala åtgärdsprogram bara skulle kunna genomföras i klar motsättning till de folkliga viljeyttringar som tydligt framkommit i valen över hela Europa."

Och LO-ekonomen P-O Edin är ännu tydligare. I en intervju i Expressen en vecka tidigare slår han fast att vi måste acceptera en arbetslöshet på 8 procent under överskådlig tid. Han grundar sin uppfattning på den s k jämviktsarbetslösheten (också NAIRU) som innebär att arbetslösheten inte kan sjunka, utan att lönerna ökar och därmed också inflationen. Med efterföljande räntehöjning och ny arbetslöshet som följd. Denna spiral spikades i och med EU:s beslut att ange prisstabilitet som högsta ekonomiska mål.

P-O Edin har skrivit flera artiklar med samma innebörd och samma uppgivenhet under senare tid. Han ser inga alternativ till IMF/OECD-diktatet och föranleder den berättigade frågan, vilken roll facket enligt hans mening egentligen ska spela. Svar: Den av Bertil Jonsson anvisade, att hålla lönerna nere. Bara med den skillnaden att Bertil Jonsson kallar detta den "svenska modellen", medan P-O Edin anser att den svenska modellen med en viss reglerande ekonomisk politik med hjälp av skattepolitik, fördelningspolitik, konjunktur- , finans- och penningpolitik har spelat ut sin roll och

"I valutaunionen skulle ett misslyckande i lönebildningen kunna ge bestående negativa effekter för konkurrens-kraften…Med en långsiktig hållbar uppgörelse om en reform som stabiliserar lönebildningen på låga nominella nivåer förbättras förutsättningarna på ett avgörande sätt för ett svenskt deltagande i EMU." skriver Edin DN 04.02.1999.

Detta skrivs av Sten Johansson, chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, i DN-debatt den 18.02.1999. I flera tidningar har man återgivit också denna mening av Sten Johansson: "Den gamla sanningen att fackförbunden och LO inte kan bli `ämbetsverket för nedhållandet av arbetarnas löner´gäller fortfarande." och dragit slutsatsen att han skulle motsätta sig fackets lönepressarroll. Men det är en feltolkning. Johansson förstår bara att fackets ledning har svårt att klara av att gå tillräckligt hårt mot sina egna medlemmars intressen, det skapar ovälkomna spänningar och kanske kampvilja