Brott mot de mänskliga rättigheterna tillhör vardagen i EU. Inte bara att enskilda stater bryter mot dem, utan det är även legitimerat av EU-kommissionen och ministerrådet. Den konstant höga massarbetslösheten är ett flagrant brott mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna Men även de fackliga rättigheterna, som vi garanteras enligt FN, bryter medlemsländerna mot. EU-kommissionen ser som en av sina främsta uppgifter att skydda arbetsköparintressen i hela vår värld oavsett om det är i diktaturländer utan tillstymmelse till sociala och fackliga rättigheter eller i länder där arbetarna kunnat tillkämpa sig ett relativt väl fungerande socialt skyddsnät.

EU har utvecklats fullt ut som vänstern inom nej-sidan varnade för i EU valet, nämligen till att bli ett verktyg för arbetsköparna i kampen mot de arbetande och de fackliga och sociala rättigheterna som de tillkämpat sig.

Ett flagrant exempel är Tyskland, där byggnadsarbetarförbundet har tvingat fram en lagstiftning som innebär att de utländska byggföretagen som vill utföra jobb eller låna ut sina byggjobbare till ett tyskt företag ska ha skrivit under de kollektivavtal som existerar inom den tyska byggsektorn. Det är en lag som skyddar de tyska byggnadsarbetarnas intressen och hjälper även de som är anställda av ett utländskt byggföretag, så att de i varje fall garanteras Genast rycker EU-Kommissionen ut till försvar av de företag som sysslar med social dumpning genom att hämta gästarbetare från afrikanska och asiatiska låglöneländer som de sedan utnyttjar i t ex Tyskland. EU-Kommissionen hotar nu Tyskland med EG-domstolen, därför att det skulle betyda brott mot den fria rörligheten för varor, kapital och arbete, om dessa byggföretag inte får genomföra den sociala dumpningen som de tänker göra miljonprofiter på.

Naturligtvis protesterade EU-Kommissionen mot att den amerikanska delstaten Massachusetts stiftade en lag som förbjöd offentlig upphandling av varor från Burma. Att det inte förekommer mänskliga rättigheter i Burma betyder inte något för EU-Kommissionen, och vem vet, det kan ju vara en europeisk kapitalist som har intressen av att utnyttja barnarbetare i Burma.

Inför 50-årsdagen av FN-deklarationen om mänskliga rättigheter beslutade EU-ministerrådet att Colombia med flera latinamerikanska länder kan fortsätta att förfölja fackligt aktiva och att utnyttja barnarbetare, de får behålla sin tullfrihet mot EU ändå.

Europa-facket hade krävt att EU-Kommissionen skulle knyta tullfrihet till landets efterlevnad av arbetstagarnas rättigheter och förbudet mot barnarbete. I Colombia mördas varje år ett par hundra arbetare som försöker upprätta fackliga organisationer och aldrig blir förövarna fällda. Flera andra av de berörda länderna har pekats ut av ILO för brott mot bland annat rätten att gå med i facket. Till exempel Guatemala, Dominikanska Republiken och Panama.

Det enda EU-land som protesterade mot beslutet var Belgien, den svenska regeringen med Göran Persson i spetsen är bland de som inte har något att invända mot brotten mot de mänskliga rättigheterna i t ex Guatemala. Enligt LO/TCO:s Brysselbrev säger sig den svenska regeringen vilja arbeta för de mänskliga rättigheterna. Men först när länderna fått ordentliga "morötter". Vilka morötter, utöver total tullfrihet, man menar framgår inte. Är det möjligen byggbolaget Skanskas intressen och morötter den svenska regeringen främst värnar om?

Vi kan konstatera att brotten mot de mänskliga rättigheterna inte är någon prioriterad fråga för den svenska regeringen eller riksdagen, de är mer intresserade av att föra anti-kommunistiska kampanjer för att dölja sin medverkan i de mord och plundringar som begås dagligen för att slå vakt om profiterna och det kapitalistiska systemet.

I LO-TCO Nyhetsbrev kan vi läsa:

EU-länderna har långt kvar till fläckfri respekt för de mänskliga rättigheterna. Det hävdas i en rapport från Europaparlamentet.

Bland annat beklagar rapportören, franska kommunisten Aline Pallier, att den europeiska social- och arbetsmarknadspolitiken alltid får rätta sig efter den inre marknadens krav.

Hon kritiserar också det faktum att 1989 års sociala stadga saknar bindande effekt. Varför görs till exempel inte mer på EU-nivå för att motverka det faktum att 16 procent av EU:s befolkning lever under fattigdomsgränsen?

Pallier tar också upp de fackliga rättigheterna. Hon pekar på inskränkningar i bl a Tyskland, där offentliganställda inte har strejkrätt, och på diskriminering av fackligt aktiva i Frankrike.