Amerikanska och brittiska plan har i natt bombat militära mål i den nordliga flygförbudszonen i Irak och därefter oskadda återvänt till sina baser. Eller: USA:s och Storbritanniens bombplan angrep i går mål i den sydliga flygförbudszonen eftersom irakisk radar hade dristat sig att övervaka irakiskt territorium … ungefär så lyder små nonchalanta nyheter, som sedan veckor och månader nästan ständigt finns med i våra tidningar.

Och knappast någon reagerar. Amerikanska och brittiska bomber som förstör, dödar och lemlästar människor i Irak har blivit vardagen. Kampen mot diktatorn Saddam Hussein ursäktar allt.

" I 34 år har jag på grund av sekretessförpliktelsen för tjänstemän i internationell tjänst varit förhindrad att öppna mun. Nu kan jag äntligen säga vad jag vill. Detta uttalande fälldes nyligen av Denis Halliday. Som vice FN-generalsekreterare från november 1997 till oktober 1998 koordinator för FN:s "humanitära hjälp" i Irak. Vid årsskiftet lämnade han detta jobb och karriären, för att kunna ägna sig åt det han egentligen anser som angeläget: kampen för upphävandet av FN-embargot mot Irak.

Halliday hade på 60-talet börjat arbeta med olika FN-utvecklingsprojekt i Teheran och olika asiatiska länder. På 80-talet gjorde han snabbt karriär i FN i New York och 1994 utnämndes han till vice generalsekreterare för humanitära angelägenheter. 1 september 1998 blev han koordinator för FN:s humanitära hjälp för Irak och ansvarig för FN.s program "Olja mot mat".

Efter sin reträtt från denna post var han nyligen i Paris, där han talade med högt uppsatta statliga instanser, och även med FKP:s ledning. "l`Humanité" publicerade en intervju med honom, där han ger sin syn på Irak-problemet:

På frågan, varför han lämnade sitt uppdrag trots chansen att påverka "Olja mot mat"-programmet, svarar Halliday:

- Jag hade kommit till slutsatsen att upprätthållandet av FN-sanktionerna är en form av folkmord. Sanktionerna mot Irak beslutades efter ett långt krig mot Iran. Mer än 1 miljon människor hade dödats i kriget, infrastrukturen var redan svårt skadad. Sedan förljde kriget i Kuweit och de åtföljande bombningarna. Trots Genèvekonventionerna, som förbjuder angrepp mot civilbefolkningen, har USA och Storbritannien medvetet bombat civila mål. Kommer ni till Bagdad eller Bassorah, ser ni fortfarande effekterna av bombanfallen från 1991. De har förstört fabrikerna, vilka till följd av embargot inte har kunnat återuppbyggas: inga investeringar, inga råvaror, inga reservdelar. Jag har träffat de irakis-ka fackföreningarna som i dag representerar miljontals arbetslösa arbetare. De har sagt till mig: "FN kan hellre fortsätta att bomba oss än att upprätthålla sanktionerna som långsamt tar livet av oss och på längre sikt av hela vårt folk."

Stora skador har vållats på de sanitära anläggningarna, skolor , universitet och kommunikationsföretag. Det värsta är kanske förstörelsen av elförsörjningssystemen, dricksvattennätet och avloppsssystemen. Det finns inte länge något dricksvatten i Irak, och det dödar dagligen många barn.

Familjestrukturen faller sönder, barnen tiggar på gatorna i stället för att gå till skolan. Unga flickor prostituerar sig för att stödja sina familjer. Kvinnorna tvingas tillbaka till sitt kök och de intellektuella flyr landet. George Bushs cyniska målsättning att "tränga Irak tillbaka till stenåldern" håller på att gå i uppfyllelse.

Faktum är att 30 procent av barnen under fem år, alltså ett av tre barn, är undernärda. Det orsakar fysiska och psykiska skador som man vet är obotliga, om de inte t o m direkt leder till döden. Livsmedelsförsörjningen för befolkningen motsvarar inte behoven för mänskliga varelser. Programmet "Olja mot mat" tillåter inte att ge människorna de nödvändiga animaliska proteiner och vitaminer. För att livnära 22 miljoner människor skulle behövas 6-7 miljarder dollar årligen. Det pågående programmet tillåter endast 2,5 – 3 miljarder. 40 procent av inkomsterna från oljeförsäljningen går till reparationerna (till kuwaitierna som vållats skador under invasionen, red anm) och till UNSCOM (FN-missionen i Irak).

Jag har kommit till slutsatsen att FN har upprättat ett system som upprätthåller undernäringen. Sedan 1991 har sanktionerna dödat 500 000 barn. Och fortfarande dör 5 000 till 6 000 varje månad. På grund av undernäring, förorenat vatten som ger diarréer, brist på medeiciner. Allt detta trots att Iraks hälsovård på 80-talet av Världshälsoorganisationen (WHO) ansågs som mönsterexempel. Barnen har inte dött av bombanfallen utan genom sanktionerna som är en form av krigföring som Genève-konventionerna förbjuder och som är ett brott mot FN:s stadgar – och ändock har beslutats av dess medlemsstater! Vi bär alla ansvar för att åtminstone höja rösten för att stoppa detta!

Frågan om FN fortfarande spelar en positiv roll i Irak, besvarade Halliday så här:

- Min avgång visar att jag anser att det negativa övervägar det positiva, även om UNICEF gör ett gott jobb där. USA och Storbritannien har underminerat FN. Medlemsstaterna arbetar inte längre i FN-stadgans anda, vilken syftar till att garantera folkens välgång. Visst, Saddam Hussein är skyldig, men detta rättfärdigar inte att FN gör ännu värre skador mot hans folk än han själv har gjort. Eftersom sanktionerna som även de militära angreppen, tillfogar endast folket olycka. De förstärker folkets beroende av Saddam Hussein. Det är omöjligt att en opposition reser sig för att byta ut regeringen, så länge sanktionerna är i kraft. Detta hotar att få politiska konsekvenser för många år framöver. Det pågår redan en radikalisering bland ungdomen. Med risken, som vi också upplevt på annat håll, att det uppstår en fanatism som kan bli ett hot för hela regionen och för världsfreden.

- Jag kommer från Italien, där jag har uppmuntrat mina samtalspartner att stödja de franska förslagen i säkerhetsrådet. Jag kommer nästa vecka att göra samma i Storbritannien, men risken är stor att det blir svårare med mister Blair. Frankrikes rekommendationer visar, att man där har förstått problemets egentliga grunder: respekten för irakiernas värdighet och suveränitet. Hävandet av oljeembargot är det första oundgängliga steget, men det kommer inte att vara tillräckligt för att garantera de nödvändiga investeringarna som behövs för återuppbyggnaden av infrastrukturen och den irakiska ekonomin. Det skulle behövas ca 50-60 miljarder dollar. Jag rekommenderar alltså att Frankrike ställs i spetsen av en grupp länder som engagerar sig i att finansiellt stödja Iraks återuppbyggande.

Vad beträffar det franska förslagets andra kapitel, d v s kontrollen av den irakiska rustningen och insynen i användningen av medlen, tror jag att Irak kan acceptera det i utbyte mot hävandet av embargot. Men det måste bli en verklig internationell kontroll. UNSCOM är död och Butler (FN-kontollanternas hittills varande chef) är slut. Det skulle behövas en expertgrupp enligt modellen av IAEA (Internationella Atomenergiagentur ), som gör ett utmärkt jobb. Oberoende experter, vars lojalitet tillhör FN och inte CIA eller andra spionorganisationer, som det var fallet med UNSCOM. Jag rekommenderar dessutom att utvidga förslagen med att utsätta betalningen av krigsskadestånd så länge tills de irakiska barnen inte längre svälter ihjäl. Kom ihåg Tysklands betalningar av krigsskadestånd efter fördraget från Versaille. De var en av orsakerna för fascismens framväxt. Situationen i Irak är jämförbar, och konsekvenserna för regionen kan bli lika farliga.