Nu fattas inte mycket för att antikommunister i alla riksdagspartier i 1999 års Sverige ska kunna låna språkbruk och affischer från 30- och 40-talets nazister i Tyskland, när de beskriver "Kommunismens brott". Vad skiljer skräckbilden av vildsinta bolsjeviker med kniv i munnen, som nazisterna spred, från dagens "upplysning" om 50-, 60-, ja långt över 100 miljoner dödsoffer på kommunisternas blodskonto, medvetet mördade, förstås?

Denna "informationskampanj om kommunismens brott", som folkpartiet iscensatt i "historiekunskapens" namn, har ingenting att göra med historia och kunskap.

Om bakgrunden till högerkrafters engagemang i denna fråga och speciellt Leijonborgs roll behöver man inte ens spekulera, den är solklar.

- Folkpartiet har gjort sitt genom historien sämsta val. Det hänger på hårsmån och behöver någon fråga att profilera sig, när de gamla parollerna om mänskliga rättigheter har kapsejsat i massarbetslöshetens och nedskärningarnas verklighet. Senaste opinionsmätningar verkar ge Leijonborg rätt: korståget mot kommunismen har drivit upp väljarstödet. Det är det finurliga med sådana korståg som följer ett gammalt beprövat mönster. De knyter an till stämningar som man långt tidigare lagt grunden för. Och de utser i tider som präglas av kris och osäkerhet en skyldig för allt elände människorna upplever, eller förmår i alla fall att avleda uppmärksamheten från problemen. Så var det med medeltidens religiösa korståg, så var det när det tyska storkapitalet byggde upp Hitlerfascismen och piskade upp hatet mot bolsjevismen och judendomen och så är det igen, här och nu.

- Folk som upplever den fruktansvärda misären i Ryssland och de andra f d socialistiska länderna efter kapitalismens segertåg som plågsamt, ska övertygas om att allt detta är kommunismens fel.

- De som söker alternativ till den råa, mer och mer otyglade kapitalismen som breder ut sig i Sverige och överallt i världen, ska en gång för alla skrämmas bort från socialistiska och kommunistiska idéer.

- Så har det senaste valet i höstas inte bara jagat upp det borttynande folkpartiet, utan också skapat berättigad oro i den socialdemokratiska ledningen. Rädslan för arbetarklassens radikalisering har under hela detta århundrade styrt överklassen. Och i samma takt som socialdemokratin tagit avstånd från målet att bryta kapitalets makt, har de behövt och flitigt bedrivit sin grova antikommunism. Det löper som en röd tråd genom den svenska historien, från kampen om allmän rösträtt i Oktoberrevolutionens efterdyning 1917, över kommunistförföljelsen under andra världskriget, IB-politiken inom facket till 1998-års val, då vänsterpartiets framgångar skrämde upp etablissemanget.

- I en tid av omfattande sociala försämringar och permanent massarbetslöshet framstår till och med vänsterpartiet med sina principlösa och vagt formulerade krav på ekonomisk rättvisa som ett hot mot den bestående ordningen.

- Därför behöver man korståget mot kommunismen. Den diskuteras inte i sociala och ekonomiska termer, inte som en i grunden ändrad form av ägande och det demokratipotential som uppstår därav, inte med seriösa historiska analyser – utan numera endast i grövsta stil som blodtörstig, våldsam och omänsklig. "Upplysningen om kommunismen" har sjunkit till rapporter om läger och förintelse och medvetet arrangerad massvält, där det vilt bollas med miljontals människors död.

- Ingen kommunist har invändningar mot ärlig information och forskning om kommunismens historia. Tvärtom! Upplysning om kommunisternas ideologi, mål, landvinningar och misstag i dess historiska sammanhang har den kommunistiska rörelsen själv ihärdigt försökt att sprida. Analysen har – som vi lärt oss inse – varit bristfällig. Därför träffades vi oförberedda av vårt nederlag. Vi sökte förklaringar, där ofta antikommunisterna bestämde turordningen. Vi analyserade "Stalins brott" och fel och brister i det ekonomiska uppbygget, vi såg felbedömningar av fienden – och alla analyser och förklaringar har en gemensam nämnare: Nämligen att det fanns grundläggande faktorer och fakta, som från första stund bestämt Oktoberrevolutionens gång, Sovjetunionens och SUKP:s utveckling, som inte bestämdes av revolutionärerna och som inte tillräckligt beaktades.

Bolsjevikerna med Lenin i spetsen såg Oktoberrevolutionen som utlösare för en hel kejda av revolutioner. Inte det underutvecklade, halvfeodala agrarlandet Ryssland skulle bestämma takten i den folkdemokratiska utvecklingen i socialistisk riktning, utan de utvecklade industriländerna i Europa. Men där lyckades reaktionen slå ner upproren. Den ryska revolutionen isolerades och tvingades att överleva i en omvärld av en överlägsen imperialism som bestämde villkoren.

- Det gäller att hålla isär orsak och verkan. Från Pariskommunen över Oktoberrevolutionen och andra världskriget till våra dagar. Men en sådan upplysning är kampanjmakarna från Leijonborg till Persson inte intresserade av. Vi är inte förvånade över detta: Historia är och har alltid varit ett politiskt och ideologiskt slagfält och måste hanteras som sådant. Återspeglingen av historia är inte objektiv, utan alltid styrd av det egna klassintresset. Är man anhängare av det kapitalistiska systemet, kan man för allt i världen inte acceptera Oktoberrevolutionen i Ryssland eller, för att ta ett annat exempel, revolutionen på Kuba. Hur mycket blod revolutionen kostade, spelar inte den avgörande rollen. Avgörande är att folket försökt ta makten från kapitalägarna.

- Dessvärre kunde man i en Rapportsändning höra även Gudrun Schyman som ett slags eko av "demokratiförsvararna" tala om att "de värsta brotten i mänsklighetens historia har begåtts i kommunismens namn". Och Jenny Lindahl, Ung Vänsters ordförande, som för några veckor sedan hade vågat sticka upp med kravet att Lenin skulle sättas in i de rätta historiska sammanhangen, har nu krupit till korset och anslöt sig i ett TV-korsförhör till fördömandet av Lenin som en "massmördare". På frågan om inte "hennes parti" på 50-talet var lojalt mot Sovjetunionen och skulle ställt upp på en "rysk invasion av Sverige" (Sivert Öholm ville motivera IB), svarade Jenny snabbt och bestämt: Nej, hennes parti skulle aldrig gjort något så odemokratiskt. Men APK – de skulle säkert ställt upp. Ung Vänsters ordförande borde läsa på lite historiska fakta: på 50-talet var det kommunistiska partiet fortfarande ett och hette SKP. Hon hade med all rätt tidigare efterlyst historiska fakta och sammanhang, men tullar själv på det när det gäller att ställa in sig för V-ledningen och etablissemanget. Synd.

"Informationskampanjen om kommunismens brott" syftar i stora stycken till att jämställa nazismen och kommunismen, och de hisnande siffrorna som anges angående kommunismens offer ska naturligtvis signalera vilket som var/ är värst. Eftersom rasism och utrotning på etniska och politiska grunder tydligt präglar nazismens ideologi, fabriceras "bevis" på att samma skulle gälla kommunismen.

I brist på äkta belägg har man "hittat" (på) ett litet "citat" av Lenin som nu flitigt valsar runt i världen: "Om vi för kommunismens verk skulle behöva utrota nio tiondelat av befolkningen så bör vi inte rygga tillbaka för sådana offer". Men var och när skulle Lenin sagt detta? Det har ännu aldrig visats upp en källangivelse för denna lögn. Fråga dem som sprider smutsen, de kan inte ge svar. Om detta skulle varit Lenins filosofi – hur kunde alla kommunister som studerat hans skrifter undgå att stöta på det? Om det skulle vara en hörnsten för kommunismen – varför har det då hemlighållits för miljoner av kommunister?

Det lustiga i sammanhanget är att borgerliga kunskapsspridare för bara något år sedan lade exakt samma citat i mun på Koreas Kim Il Sung.

"Citatet" är naturligtvis nonsens, liksom många andra påhitt som nu skräddarsys för att passa in i antikommunismens kampanjer. Man vrider och vinklar texter och översättningar så att de ska passa in i konceptet. Ord som makt förvrids till våld och terror. Proletariatets diktatur, alltså arbetarmakt, d v s maktutövning genom folkflertalet, de arbetande massornas ekonomiska makt, vilken är vida överlägsen den borgerliga demokratin, förvanskas av kampanjmakarna till terror och diktatur.

Många revolutioner har ägt rum genom historien. Borgerligt-demokratiska revolutioner inledde t ex övergången från feodalismen till kapitalismen. Gemensamt för alla revolutioner i mänsklighetens historia är att ingen av dem fullt ut har lyckats att förverkliga, vad deras aktivister strävade efter och vad de hade som synbart tydligt mål framför sina ögon. Detta gäller t ex för Pariskommunen. Detta gäller också Oktoberrevolutionen 1917. Men skulle försöken att förändra och förbättra världen därför varit felaktiga?

Ingen revolution har så starkt tagit inflytande på mänsklighetens historia som Oktoberrevolutionen. Arbetarna och bönderna i Ryssland satte en internationell rörelse i gång som gjorde slut på det förs-ta imperialistiska världskriget. Den unga sovjetmaktens första beslut var Dekretet om freden, antaget av Andra Allryska Sovjetkongressen den 8 november 1917 –dagen efter maktövertagandet! Det innehöll förslaget till de 33 krigförande länderna och regeringarna att omedelbart inleda förhandlingar om en allmän, rättvis och demokratisk fred utan annexioner och kontributioner. Krig förklaras som "mänsklighetens värsta brott".

Detta var en signal och ett budskap som mobiliserade arbetarrörelsen i hela världen. Strejkaktioner för att få slut på det imperialistiska kriget och solidaritetsaktioner för Sovjetryssland rapporterades jorden runt. Vänsterorienterade socialdemokratiska partier, revolutionära organisationer och grupper och andra demokratiska krafter i Argentina, Bulgarien, Chile, Kina, Danmark, Tyskland, Finland, Frankrike, Storbritannien, Indien, Italien, Japan, Mexiko, Österrike-Ungern, Polen, Rumänien, Sydafrika, i USA och andra länder värderade till skillnad från högerinriktade socialdemokratiska ledare revolutionen som en grundläggande vändpunkt i arbetarrörelsens historia.

Arbetarna och bönderna i Ryssland gav startsignalen till en kedja av revolutioner, som slutligen satte stopp för det första imperialistiska världskriget.

De besegrade till priset av ohyggliga offer den tyska fascismen och dess satelliter och stoppade också det andra imperialistiska världskriget. De hade avgörande andel i att kolonialsystemet krossades. Den internationella arbetarrörelsen blev med Sovjetunionen i spetsen en maktfaktor i världen, som imperialismen tvingades ta på allvar när det gällde de arbetandes sociala och demokratiska krav. Fredssträvan fick ett reellt innehåll och en reell bas, eftersom det för första gången i historien fanns en kraft som inte hade något eget intresse i att föra krig och att denna kraft förfogade över styrkor som imperialismen inte kunde förbise .

Orsak och verkan. Det är frågan som måste undersökas i varje sammanhang. Imperialismen anklagar Sovjetunionen för upprustning. Men det var USA som inledde varje nu rustningsspiral. Det var USA som startade kärnvapenhotet. Det är i historien endast USA som fällt atombomber över oskyldiga människor i främmande land. Innan Sovjet hade liknande vapen. Sedan förhindrade maktbalansen ytterligare imperialistiska attacker av detta slag.

Orsak och verkan. Antikommunisterna beskyller bolsjevikerna för blodig terror mot bönderna. Faktum är att de två dagar efter revolutionen, den 9 nov 1917, antog Dekretet över jorden. All jord nationaliserades. Storgodsägare, adeln, tsarfamiljen, kyrkan och klostren exproprierades. Ca 200 miljoner hektar land överlämnades med nyttjanderätt till jordfattiga bönder. 1928 räknade jordbruket 35 procent småbönder, 60 procent medelstora och 5 procent storbönder. Bolsjevikerna tvingades, för att bevara bönderna som sina allierade, att acceptera hundratusentals småjordbruk med alla de småborgerliga egenintressen som detta innebar. I ett land som var sönderfrätt av det pågående imperialistiska världskriget. Där den fattiga, svältande stadsbefolkningen och industriproletariatet måste försörjas. Småbönderna med sin efterblivna teknik och ringa marknadsleverans kunde inte täcka städernas behov. Enda utvägen var en rask övergång till storjordbruk i folkets gemensamma intresse.

Bolsjevikerna hade som ett av sina första steg planerat att arbetarna skulle utöva produktionskontroll. Men den ryska bourgeoisien förstörde planerna och lade istället ner företagen. Sovjetmakten tvingades att ta över ansvaret och leda de kapitalistiska företagen, trots att det varken materiellt eller personalmässigt fanns förutsättningar för detta.

Bolsjevikerna skickade hem soldaterna och ville regera med bara en arbetarmilis. Men de nationella och internationella imperialistiska krafterna tvingade med inbördeskrig och invasion av 14 imperialistiska staters arméer fram uppställningen av Röda Armén. Dödandet och svälten fortsatte i åratal i det av kriget hårt sargade landet. Men nu lades ansvaret för detta arv efter tsarvälde och imperialistisk inblandning på revolutionärerna. Även av delar av den egna befolkningen, som till ca 75 procent var analfabeter. Som slöt upp bakom revolutionärernas paroll "Fred, arbete, bröd" och förväntade sig snabba och kännbara förbättringar av levnadsvillkoren.

Så tvingades bolsjevikerna – redan innan man över huvud taget kunde fundera över eventuella fel – genom fakta och villkor som klassfienden hade påtvingat dem att genomföra åtgärder och ett politiskt program, vilket bara till en liten del motsvarade deras egna idéer.

Bolsjevikerna tenderade till en socialistisk koalitionsregering. De släppte de tillfångatagna socialdemokratiska ministrarna (mensjevikerna som under hela tiden av dubbelmakten förrått de gemensamma demokratiska intressena) fria redan under segernatten. Men mensjevikerna slöt upp bakom de tsaristiska generalerna i inbördeskriget och bakom de fientliga interventionstrupperna i den kontrarevolutionära kampen.

Till en början lyckades revolutionärerna kring Lenin att vinna vänsterflygeln av socialrevolutionärernas parti för en regeringskoalition – men sedan kuppades dessa mot sovjetmakten och bolsjevikerna tvingades att slå tillbaka med vapen. Det var en kamp på liv och död, våldet var grymt på alla sidor. Orsak och verkan! Alla attentat mot Lenin utfördes av s k vänsterkrafter. I bolsjevikernas medvetande fanns den med blodig militärmakt nerslagna novemberrevolutionen i Tyskland, som arbetare i hela Europa satt sina förhoppningar till, morden på kommunisternas ledare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg, som socialdemokratiska ledare låg bakom. Man behöver inte vara psykologisk analytiker för att förstå vilken verkan detta hade på den unga sovjetmakten.

Fiendens våld manar fram våld, även hos krafter med aldrig så humanistiska, demokratiska avsikter och mål. Det gäller för Oktoberrevolutionens socialister lika som för ANC:s kamp mot apartheid, för palestiniernas kamp för sina legitima nationella rättigheter, för Kuba eller kurderna, för att ta ett högt aktuellt exempel.

Det är en beprövad metod av våra motståndare, att försöka personifiera samhälleliga, alltså socialekonomiska sammanhang. Teorier om Hitlers ondska ersätter analysen om kapitalism och imperialism som grogrund för fascism.

I stället för det palestinska folkets förtryck diskuterades av borgerliga politiker och media Arafats personliga kvalitéer. I stället för kurdernas rättslöshet spekuleras om Öcalans våldsbenägenhet. Och i stället för en analys av de historiska förutsättningarna i Sovjetunionen bollar man med "stalinismen" som synonym för ohämmat förtryck. Nu har tydligen turen också kommit till Lenin som "massmördare".

Kommunisterna förnekar – i dag mindre än någonsin – fel, brister, problem, även brott på sin väg. Mycket återstår att undersökas. Men en sådan undersökning kan endast vara relevant när den präglas av sökandet efter den historiska sanningen. Och detta lyser i den pågående kampanjen fullständigt med sin frånvaro.

En av dessa produkter var den franska filmen "Den hemlige Lenin", som TV 2 visade den 10.2.1999. Där tillskrev man Lenin "citat" och skriftliga order, som kunnat vara hämtade från någon billig actionfilm. Skulle verkligen Lenin sätta en order på pränt som lyder: "Skaffa fram fler blodtörstiga män" för att bekämpa kulaker-na? Med tanke på de i filmen presenterade hårresande siffrorna på mördade måste denna anvisning gått ut som massupprop till folket. Men så var det inte. Denna anvisning gömde partiet enligt filmen skickligt i över 70 år. Först nu (!) drogs den fram i ljuset!

Filmen ställer helt enkelt alla fakta på huvudet. Där får de franska fillmmakarna saken till att det var Lenin och den revolutionära sovjetmakten som bar ansvaret för att första världskriget fortsatte. Och att

t ex den tyska imperialismen, som startat kriget, erbjöd "hjälp" och krediter för att bygga upp sovjeternas land. Men Lenin avstyrde. Inte för att det låg klart för handen, vad Tyskland avsåg, nämligen att landet skulle knäckas på samma sätt som IMF i våra dagar knäcker Ryssland, utan en dast därför att Lenin var terrorist och diktator och gärna ville svälta ihjäl folket. Och som dessutom gick i tyskarnas ledband.

Som bevis för detta framförs de orättfärdiga fredsavtalen (Versaillefördragen) som de imperialistiska segermakterna - slutligen påtvingade Sovjetunionen. Den av krig, inbördeskrig, intervention hårt drabbade sovjetmakten hade ingen kraft att motsätta sig imperialisternas nyuppdelning av världen till entente-staternas fördel. Vad folket mest av allt behövde, var fred. Men dagens antikommunistiska kampanj förvrider detta till att Lenin endast ville befästa sin makt! Hur horribelt historielös kan propaganda bli, när den styrs av blind antikommunism? Landet förlorade genom imperialismens fredsdiktat nästan alla oljekällor, 90 procent av kolgruvorna, 54 procent av sin industri, viktiga jordbruksområden, 46 miljoner invånare. Hur skulle bolsjevikerna på detta sätt kunnat befästa sin makt?

Behovet att försvara Sovjetunionen mot de utländska invasionsarméer förvandlades i filmen till ännu en skuld på kommunisternas konto, "bönderna jagades ut igen i kriget". Lenin "lät bönderna svälta ihjäl" – så enkelt var det. Och en präst får ordet för att klaga över det orättfärdiga i att bolsjevikerna sålde kyrkans rikedomar för att skaffa mat till folket.

Orsak och verkan – den franska filmen var lika befriad från historisk analys som hela kampanjen om "kommunismens brott". Vi kan redan se fram emot nästa stordåd av antikommunisterna. "Svartboken om kommunismen" som kommit ut förra året i Frankrike, håller på att bli klar i svensk översättning. Översättaren är ingen mindre än Per Ahlmark. Vad kan man förvänta sig?