"Slaget om Seattle" - kriget om makt och marknader
WTO-mötets fiasko visar på de djupa klassklyftorna i världen och skärpta motsättningar mellan imperialismens huvudmakter
Världshandelsorganisationen WTO:s möte i Seattle i USA hade i förväg beskrivits som "Slaget om Seattle". Och det blev det - i ordets verkliga betydelse - när tiotusentals demonstranter den 30 nov framförde sin protest mot ett frihandelsavtal som befaras befästa de multinationella bolagens grepp om världsekonomin.
Vad som i huvudsak var en fredlig demonstration, arrangerad av den 13 miljoner medlemmar omfattande amerikanska fackliga rörelsen AFL-CIO, urartade när polisen med tårgas och våld attackerade mänskliga kedjor som hade bildats för att uppehålla WTO-delegater på sin väg till möteslokalerna och fånga deras uppmärksamhet för de stora sociala klyftorna i världen som "frihandeln" inneburit. Platsen, där ministrar från 135 länder skulle förhandla om handelsrelationerna i världen, försattes i regelrätt krigstillstånd. Massiva polis- och militärförband i tung beväpning tog över staden, utegångsförbud rådde. USA:s president Clinton talade om protesterna som ett allvarligt "bakslag för WTO och frihandelsanhängarna".
Huvudtema för demonstrationen var att understryka den ekonomiska globaliseringens negativa effekter och kravet "Sätt människor före företagens vinster". I en petition till konferensen krävde AFL-CIO att grundläggande sociala rättigheter måste upptas i WTO:s stadgan. Innan ministrarna fattar nya beslut skulle konsekvenserna av världshandelns liberalisering undersökas. Många demonstranter uppmärksammade hur WTO sätter frihandeln före miljön och grundläggande arbetsrätt och arbetsvillkor. Att det var många tusen amerikanska arbetare som under dessa paroller marscherade genom Seattles gator i en av de största fackliga manifestationerna på länge i USA är därför, utifrån folkens syn, inte något bakslag, utan ett viktigt steg framåt.
Krigstillståndet, som fokuserar de djupa motsättningarna mellan WTO:s inriktan


WTO-mötet slutade efter fyra dagar som det hade börjat - i totalt fiasko. Förhandlingarna kollapsade p g a grundläggande oenighet i alla viktiga förhandlingsfrågor som subventionerna till jordbruksexport, arbetsrätt och bioteknologi.
USA krävde att EU avskaffar sitt stöd till jordbruket som betraktas som handelshinder för amerikanska varor.
- USA rörde sig inte en tum i förhandlingarna, klagade Sveriges handelsminister Leif Pagrotsky, upprörd över USA:s extremt låsta positioner.

Konflikten mellan de två kapitalistiska huvudcentra USA och EU hade trappats upp redan innan Seattle-mötet. I det ekonomiska "kriget" mellan USA och EU, i vilket också svenska företag flera gånger drabbats av amerikanska "straffåtgärder", hade USA åter slagit till när EU konsekvent vägrade att tillåta import av amerikanskt hormonbehandlat djurfoder. USA beslutade strafftullar på ett antal jordbruksprodukter från EU med upp till 100 procent av produktionsvärdet. Främst handlade det om den franska jordbruks-exportens flaggskepp: Roquefortost, tryffel, skinka, senap m m.
EU förklarar importförbudet med hälsoriskerna som hormonbehandlat kött kan innebära för konsumenterna. USA däremot avfärdar dessa argument som endast en förevändning från Bryssel för att hindra "den fria världshandeln" och för att skydda egna produkter med "protek-tionistiska" åtgärder mot "fri konkurrens". WTO:s skiljedomsorgan, som speciellt skapats för liknande konflikter, ställer sig (vem förvånas?) på USA:s sida. När EU-kommissionen trots WTO-beslut inte släppte in amerikanskt hormonbehandlat nötkött, tog Washington till storsläggan med "straffåtgärder".
Ett liknande scenario uppspeltes bara några månader tidigare i "banankriget" mellan de två konkurrenterna. Det finns sedan länge ett avtal mellan EU och de s k AKP-u-länderna (Asien-Karibik-Pacifik) som innebär att bananimporten från dessa stater åtnjuter vissa tullättnader. USA, bättre sagt de stora amerikanska jord-bruksmonopolen som United Fruits, som vill exportera bananer från sin egen produktion i Latinamerika till Västeuropa, bekämpar EU:s avtal som "privilegierad behandling av konkurrenter", med andra ord "ett brott mot frihandel". Som straff utlöste USA ett antal extratullar, som den gången bl a drabbade Annas pepparkakor och Huskvarna symaskiner i Sverige.
Banankriget och köttkriget är bara två av många exempel, där de två imperialistiska maktcentra inom WTO kommit i luven på varandra med anklagelser om "brott mot frihandel". Det handlade om stål och stålprodukter, rom, genmanipulerade produkter, flygtrafiken, rymdforskning etc. I takt med den hårdnande kampen om marknaderna mellan de transnationella koncernerna med bas antingen i USA eller i EU ökar antalet klagomål mot varandra och därmed spänningen mellan USA och EU.
Det kan knappast förvåna någon att det är USA som står i spetsen för klagomålen. Men i EU står det heller inte still. Alldeles nyligen drevs ett "fördömande" av USA igenom i WTO för "otillåtna exportsubventioner för amerikanska produkter". Omvänt har USA gått till totalangrepp mot EU:s jordbrukssubventioner. En av de frågorna alltså som nu ledde till fiaskot i Seattle.

Utpressning mot u-länderna
En annan avgörande stötesten i Seattle var arbetsrätten. Här går skiljelinjen främst mellan USA och u-länderna. USA med Clinton i spetsen drev en mycket aggressiv linje med krav om att WTO ska legitimera sanktioner mot länder som tilllåter barnarbete eller olika former av förtryck av arbetarna. Dessutom ville USA få fram "reglerade minimilöner" i andra länder. Clinton solade sig, som också vi kunde beskåda i svensk TV, i glansen att ställa "sociala krav". Men många u-länder framhåller att sådana förslag endast är en täckmantel för USA och andra industriländer att med WTO:s välsignelse kunna skydda sina egna marknader och upprätta handelshinder för u-länder där det passar av konkurrensskäl. De främsta orsakerna för barnarbete och annan social dumpning är de oförsvarbart låga priserna som i-ländernas storkapital betalar för tredje världens produkter och tjänster. Samtidigt som Clinton &Co skamlöst utnyttjar och utpressar tredje världens folk, svängde de sig med vackra tal om "försvar av arbetsrätten och de sociala villkoren" för de arbetande.

Kritik från flera håll
Många u-länder liksom EU-administrationen och framstående västeuropeiska politiker från höger till vänster riktar hård kritik mot USA:s "hegemonistiska attityd". Kritiken, att USA spelar upp sig som "globalt ledande makt" som vill påtvinga hela världen sitt politiska och ekonomiska diktat", kunde efter Seattle höras på många håll. Dessvärre styrs kritiken mot de amerikanska monopolens expansionsintresse i EU-kretsar sällan av principiella skäl, utan främst av den konkurrerande storfinansens intresse. Ledande EU-politiker utnyttjar möjligheterna att profilera sig som försvarare av egna "europeiska intressen", och detta inte bara ekonomiskt, utan även politiskt och militärt. De talar om nödvändigheten att försvara "de europeiska sociala normerna", "europeiska miljökrav" och "den europeiska kulturen och civilisationen" mot den amerikanska dominansen.

Spänningar inom EU
Men även inom EU-blocket råder stora spänningarna. Frankrike går i spetsen för en mer "europeisk" syn, där EU ska balansera den starka USA-dominansen i världen, medan länder som Sverige och Storbritannien ligger närmare USA:s "frihandelslinje". Detta kommer till uttryck bl a i den svenska regeringen vägran att ställa sig bakom Frankrikes krav på skydd mot USA:s kulturimperialism.

Det kan dröja länge innan "konfliktpartierna" inom WTO hittar en "kompromiss". EU:s handelsminister, franske kommissionären Pascal Lamy, hade innan mötet uttryckt att WTO:s fortsatta arbete inte enbart får handla om en allt längre gående, gränslös "öppning av marknaderna". Enligt honom behövs internationella avtal om regler för världshandeln, som tar hänsyn till nivåskillnaderna mellan länderna och regionerna och till synpunkter som sociala rättigheter, hälsoskydd och konsumentskydd för undermåliga produkter. Men dessa tankar står i rak motsats till de nyliberala dogmerna om avreglering och "fri världshandel", som storfinansen i USA och storbolag i EU driver. Hur WTO kommer att utvecklas, är därför en viktig fråga för alla demokratiska krafter i världen.

BH