Över Atlanten

Vi läste i tidningarna och hörde i radio att det blivit ett ekonomiskt uppsving efter kriserna i början av 1920-talet. Men uppsvinget, om det var något, märktes inte i Kila. Sommaren 1928 fick far och David på Tömte ett uppdrag av det lokala vägverket. Landsvägen nära Kila kyrka översvämmades nästan varje år av vårfloden. De skulle bygga en kulvert för att avleda vattnet. Med den teknik och det material man har nu skulle jobbet ha gjorts på några timmar. Då tog det fyra månader. Far och David grävde med spade en djup fyrkantig grav tvärs över vägen. De borrade och kilade för att få fram stenar i lämplig storlek och form för kulvertens botten, sidor och tak. För hela detta arbete fick de 50 kronor var.

Jag arbetade i skogen några veckor de två sista vintrarna jag var hemma. Det var ett tungt arbete med handsåg och yxa. Den starkaste och snabbaste skogsarbetaren i Kila kunde fälla, såga och klyva sju kubikmeter kastved om dagen. Kastveden var björk eller tall, som kapades i en meter långa bitar, klövs och staplades i en meter höga travar. Den såldes till Säffle som bränsle för spisar och kakelugnar.

Hur hårt jag än arbetade kom jag aldrig över två kubikmeter om dagen. Några av mina äldre kamrater började bli rebelliska mot det tunga jobbet och de jämmerligt små inkomster det gav. För första gången i dessa trakter hördes Joe Hills sång "Long-haired preachers" med den berömda refrängen "You'll get pie in the sky when you die". I Ture Nermans tolkning blev det "kalvstek i himmelens höjd". Det var denna version som en av pojkarna sjöng när han var berusad en lördagskväll.

Det var bättre med de korta, tillfälliga arbeten som man någon gång kunde få. Våren 1928 stämplade jag virke en vecka. Det var timmer och pit props, som kallades så också av bönderna i Kila. Innan virket rullades i vattnet för att flottas till Vänersborg måste ägarnas märken finnas på timmerstockarna och propsen. Tydligen var det i Vänersborg som man registrerade vad som levererats och skulle vidare på fartyg till England, där man använde pit props att stötta upp gångarna i kolgruvor.

Virkesstämpling var i allra högsta grad ett säsongsarbete. Exportbolaget eller vad det nu var rafsade med några timmars varsel samman dem som var lediga i Kila och Säffle. Ludde och Oskar var antagligen alltid lediga. De kom från Säffle och hade varje morgon med sig en back öl. Jag hade aldrig sett någon dricka så mycket öl på så kort tid.

"Kan du inte spara den sista flaskan åt mej?" sa Oskar när klockan var tre på eftermiddagen och det bara var en av de tjugofem flaskorna kvar. "Aldrig i livet, skrev hon i brevet", sa Ludde. Det var hans vanliga sätt att säga nej. Oskar fann sig godmodigt i situationen. Han och Ludde hade roligt när de jobbade. De hojtade och skrattade och tömde på några ögonblick en flaska öl när basen var upptagen på annat håll. Jag fick veta att Oskar var skild och riskerade att när som helst åka in på tvångsarbetsanstalt som "försumlig barnafader", den juridiska termen för att han inte betalade underhåll för sina barn.

"Vad gör du när Elin ringer och vill ha pengar", undrade Ludde.

"Jag kopplar telefonen till jordledningen", sa Oskar.

Det var bara överklassen och medelklassen som hade telefon i Säffle. Oskar hade aldrig haft någon telefon.

Jag hade varit rebellisk så långt tillbaka jag kan minnas, inte mot samhällssystemet men mot det utsiktslösa i det liv som väntade om jag inte kunde bryta mig loss. Jag hade ingen tanke på att ifrågasätta de religiösa dogmer och den politiska konservatism jag växte upp i. Det var för övrigt en konservatism med mänskligt ansikte. Min senare brytning med högerideologin uppfattade jag själv som en brytning med allt jag lärt som barn.

Men redan ett par decennier efteråt insåg jag att det snarare var en utveckling än en brytning.

Far hade mycket bestämda politiska åsikter. Mor var öppen för nya ideer. Hon hade ett varmt socialt patos. Hon diskuterade ofta med oss barn om sådant som hon tyckte var orättvist och dåligt ordnat i samhället. Och när Valfrid, en av våra grannar, kom på besök och inte far var hemma hände det att han med beundran talade om Hjalmar Branting och Fabian Månsson, de mest kända socialdemokraterna, utan att mor gjorde några invändningar. Det var lågmälda samtal. De få småbönder som inte röstade på högern talade aldrig öppet om sina politiska sympatier.

Fars insatser som politiker inskränkte sig till två korta kampanjer, Sveriges första folkomröstning 1922 och det beryktade kosackvalet 1928. Folkomröstningen gällde ja eller nej till totalt alkoholförbud. Så hårfint jämnt som resultatet blev var det sannolikt biskop Eklund som avgjorde omröstningen med sina märgfulla artiklar i Nya Wermlands Tidningen. Far läste biskopens artiklar och kunde citera långa bitar ur minnet när han tillsammans med några av grannarna gjorde kampanj mot alkoholförbudet. Det blev inget förbud. Nejsidan segrade mycket knappt med 50,5 procent av rösterna mot 49,5 procent för jasidan.

Inför riksdagsvalet 1928 gick högern fram med en propaganda som utmålade vilken katastrof det skulle bli för fosterlandet om socialdemokraterna och kommunisterna fick majoritet. Familjerna skulle upplösas. Kyrkan skulle krossas. Ryska kosacker skulle ta makten.

Som stenhuggare hade far aldrig haft politiskt skolade arbetskamrater. De arbetare han kommit i häftiga politiska diskussioner med måste ha haft mycket primitiva kunskaper. Far beskrev dem som dåliga yrkesmän och virriga kverulanter. Att de hade dåligt anseende i sitt yrke vägde tungt. Om man inte var en kunnig och duktig stenhuggare hade man ingen trovärdighet som politiker i dessa kretsar.

Den uppfattning far fått om socialisterna var att "de vill dela allt lika". Detta var tydligen den ideologi han fått sig till livs i de politiska debatterna. Det skulle inte gå lång tid efter egendomsdelningen förrän de kunniga och strävsamma var lika välbärgade och slöfockarna lika fattiga som förut. Så uppfattade far socialismen.

Inför de gräsligheter som väntade om socialdemokrater och kommunister vann valet 1928 blev far mycket aktiv. Det var en av de få gånger vi kom bra överens. Jag hjälpte honom att klistra högerns kosackaffischer och blev lika förtjust som han över socialdemokraternas valnederlag.

Inte långt efteråt tvingades mina föräldrar ge upp motståndet mot mina planer att emigrera till USA. Till mors stora lättnad ställde hennes syster Hulda upp. Postgången över Atlanten var långsam. I mitten av februari 1929 fick mor hennes svar, daterat Flandreau i Syddakota den 1 februari:

"Kära Syster Anna

tack för brevet som jag bekom i går, varaf jag ser det din pojke vill komma hit till Amerika, vist han kommer så skall jag jöra alt jag kan för honom ock Engelske Språke lärer han snart af våre pojker, han skal få fri mat och sitt hem här, när han icke har arbete, men han kan få arbete så snart han kommer men han kan icke få så mycket betalt som di som är uppföde här. Han behöver icke att taga mycket kläder med sig, för vi har så månge kläder, men jag hoppas han har gott sälskap ett gott stycke på vägen hit, ock han skall icke lemne tåge, förrän kondoktern säger till honom var han skall gå. Skrif ock tal om när han kommer så skall vi möte honom i Flandreau, många hälsningar från oss alla,
din syster Hulda"

Moster Hulda hade då bott 35 år i USA och hade aldrig besökt hemlandet under tiden. Hon hade behållit gammalstavningen. De spår av norskan som finns i brevet kan ha hängt med från hemmet. Vår del av Värmland hade nära förbindelser med Norge. På mors sida hade vi många släktingar där. Men också på farmlandet kring Flandreau var norskan ett vanligt språk. De flesta farmarna var svenskar, norrmän och danskar. I brevet fanns två bilagor, en på engelska och en på svenska. Mrs Otto Johnson, min moster, intygade att "han får ha sitt hem här innan han erhåller arbete".

Jag hade fyllt 16 år den 22 september 1928 och var full av otålighet att komma i väg. När mosters brev kom hade jag passet klart. Det utfärdades i Karlstad den 11 februari 1929. Fiir visum krävdes läkarundersökning och besök vid USAa konsulat i Göteborg. Visumstämpeln är daterad den 1 mars och flyttningsbetyget till Nordamerika den 13 mars.

De sista månaderna gjorde jag en tidsödande undersökning som resulterade i mitt livs första artikel. Uppmuntrad av mor hade jag gått igenom några korrespondenskurser i teckning och textning. Nordiska museet och Nya Wermlands Tidningen utlyste en pristävling som gick ut på att i text och bild beskriva värmländskt byggnadsskick och heminredning i äldre tider. Då fick jag stor användning för mina kunskaper i teckning. Jag illustrerade mina skildringar med blyerts- och tuschteckningar som väl fortfarande finns i Nordiska museets etnologiska samlingar.

Tävlingen avgjordes sedan jag rest. Jag fick fjärde pris. Mor skickade det nummer av Nya Wermlands Tidningen där man publicerade mitt foto och utdrag ur min utredning under rubriken "Forna dagars bebyggelse i Kila". I ingressen betecknades den som "ett intressant bidrag". Jag skäms inte för den nu heller. I motsats till många dåtida och nutida journalister var jag kritisk och noggrann med de uppgifter jag lämnade. I ett avsnittskrev jag:

"Stolpbodar användes ganska mycket, därför att de voro skyddade för råttornas härjningar. Stolparna voro för mycket länge sedan av trä, men senare användes i regel stenstolpar. Dessa voro omkring 3 fot långa. Den trätrappa, som ledde till dörren, nedtogs varje kväll. Om detta var för inbrottstjuvars eller råttors skull har jag ej fått någon förklaring på:'

I ett senare avsnitt skrev jag:

"Jag förstår inte vad som menas med kistebänk. Här på orten fanns smala bord med tre utdragslådor under. Dessutom fanns en mellanform mellan soffa och bord, som kallades bordbänk. Denna användes som sovplats om natten och som bord om dagen. Vid högtidliga tillfällen användes bänkar efter väggarnas sidor, något särskilt namn på dessa fanns ej. I varje hem fanns dessutom en bänk med plats för 3-4 personer. Denna kallades 'långbänk'. Vattensån hade sin plats vid köksdörren. Huggkubben hade även sin plats i boningshuset. Alla dessa beskrivningar gälla för mindre bondgårdar:'

Tydligen hade man i tävlingsbestämmelserna begärt svar på en serie frågor. Jag pressade inte mitt material på fler svar än de jag kunde stå för. Det enda men stora problemet sedan jag knäckt mina föräldrars motstånd mot USA resan var att skaffa pengar till biljetten. Kvittot från Svenska Amerika Linien visar att resan från Göteborg till Flandreau kostade 668 kronor, därav för - som det hette - oceanbiljett 449 kronor, headtax 30 kronor och amerikansk järnvägsbiljett 189 kronor.

Hemma fanns det inga likvida reserver. Att låna i bank var otänkbart. Nere vid landsvägen bodde en kvinna i femtiårsåldern ensam i en torpstuga efter makens död. Det fanns ingen anledning tro att hon hade ett stort sparkapital, men far följde med mig dit. Jag minns inte om han eller jag formulerade vårt ärende. Men minnesbilden av vad som hände sedan är klarare än nästan allt annat från denna tid. Utan ett ord och utan ett ögonblicks tvekan gick Anna och öppnade en chiffonje, räknade upp ett tusen kronor och lämnade dem till mig. "Det behövs inget kvitto", sa hon.

Ett tusen kronor var mycket pengar med den tidens penningvärde. Efter våra förhållanden var det ett jättebelopp. Med ett mjukt och rart leende sade Anna att jag inte behövde bekymra mig om någon återbetalning. Det hade alltid varit en självklar sak för mig att göra tjänster utan ersättning åt grannar och andra, åtminstone dem som jag gillade. Vad jag hjälpt Anna med har jag inget minne av och jag är inte säker på att jag mindes det då. Eftersom hon bodde lite avsides i förhållande till vår gård, kan det inte ha varit många gånger jag gått ärenden åt henne. Och här fick jag ett tusen kronor! Jag svalde och svalde för att inte brista i gråt.

Hennes tio hundralappar var en present, inte ett lån. Så tolkade jag hennes ord. Men far var osäker. Han ansåg att jag måste räkna det som ett lån. Min avsikt var ändå att skicka hem tusen kronor så snart jag tjänat ihop dem i USA. Gerhard behövde dem för sin biljett. "Du får väl tänka på respengarna när du orkar med i händelse att Gerhard kommer att resa till vintern", skrev mor den 23 maj 1929. Men Gerhard hade inte lika bråttom som jag, och en kort tid senare var det för sent. Redan den 27 juli skrev mor att "efter nya invandringslagen som har blivit sen du reste är det mycket svårare att komma till Amerika". År 1929 blev den svenska amerikaemigrationens sista år. Av nästan ett hundra års emigrantmassor från Sverige till USA blev min årgång den sista, den allra sista. USA satte stopp för immigrationen.

Den första av de anteckningsböcker jag har om min amerikanska ungdom inleddes med sju rader den 24 mars 1929. Jag reste hemifrån klockan 7.23 på förmiddagen och från Säffle klockan 10.17. Jag kom till Göteborg klockan 2.40 på eftermiddagen och tog in på hotell Hembygden. Det finns inte mycket mer originalitet än så i mina många daganteckningar.

Men jag har omsorgsfullt registrerat mina resor, vilka jobb jag hade, när jag började dessa jobb och fick sparken från dem, många av de personer jag träffade, filmer jag tyckte bra och illa om, de första brev jag skrev på engelska och någon gång också besvikelser och dagdrömmar jag hade. Tillsammans med en nästan fullständig samling av de många brev jag fick i USA och uppsatser och artiklar jag skrev de första åren sedan jag kommit tillbaka till Sverige utgör de ett ovärderligt material som stöd för minnet.

Jag hade i god tid köpt en mycket billig resväska från Stråhlin & Persson, en av de två mest kända postorderfirmorna. Det var en praktisk väska som med ett enkelt handgrepp kunde göras dubbelt så stor. Men den var gjord av något flätat material, och mina kusiner i Syddakota tyckte den liknade en traditionell emigrantväska från 1800-talet. Jag vågade aldrig använda den mer. Min syster Agnes, som då var 13 år, minns att jag gick med väskan samma väg som jag brukade springa till skolan. Nära skolan fanns den gamla lanthandeln. Den nye handlarn hade en bil som fungerade som bygdens enda taxi. Han skjutsade mig till Säffle.

Agnes minns att mor grät sedan jag tagit adjö av familjen hemma vid grinden. Nästa dag frågade en granne hur det kändes. "Det var som en vanlig dag", sa far. "Mor blev så upprörd över att han kunde säga så", berättar Agnes. "Hon tyckte det var så rysligt att du skulle åka så ung. Du var ju inte äldre än dom som går ut grundskolan nu:"

Den 25 mars har jag en längre anteckning om läkarundersökningen som var obligatorisk två gånger - för att få visum och för att få avresetillstånd till New York. Jag kunde inte hitta mitt biljettkvitto. Den unge läkaren undrade om jag glömt det på Svenska Amerika Liniens kontor. Där fanns det inte heller, men när jag bredde ut allt jag hade i fickorna hittade kassören kvittot hopvikt där det borde vara - i min plånbok. Jag gjorde ingen anteckning om läkarens reaktion när jag kom tillbaka till honom för undersökningen. "Ack, Värmeland, du sköna!" sa han. Den scenen behövde jag inte anteckna. Den minns jag så tydligt att jag när som helst kan se honom, den unga sköterskan och inredningen i undersökningsrummet framför mig.

Den 27 mars gick jag ombord på Kungsholm, en av de två svenska atlantångare som gick i regelbunden passagerartrafik på rutten Göteborg-Halifax-New York. Det var mycket folk i hamnen, släktingar, fästmör, fästmän och vänner till dem som gav sig i väg. En mycket sentimental emigrantsång sjöngs gång på gång. Också ombord i Kungsholm förekom mycket sång under resan. Bland oss tredjeklassare fanns många finländare med Kanada som mål. De sjöng finska sånger. De svenska emigranterna lämnade det mesta av sentimentaliteten när vi lämnade Göteborg. En populär sång ombord var sången om Petter Jönsa, som farbror Nils ofta sjungit för att reta faster Emma och faster Anna när han tagit en kaffehalv och låg och rökte pipa vid norra rumsfönstret:

"Petter Jönsson han såg i Fäderneslandet
att ämbetsmännen förstör det nordiska landet
Då blev han lessen och tänkte: 'Jäklar anamma
jag tror jag kilar min väg och det med detsamma!'
Han tog sin plunta och stoppa matsäck i kistan
och av polisen hans namn blev uppsatt på listan.
Ur vänstra ögat han strök bort tåren med vanten,
tog Gud i hågen och gav sig ut på Atlanten.
Han ville bort till det stora landet i väster
där ingen kung finns och inga kitsliga präster,
där man får sova och äta fläsk och potatis
och sen med flottet kan smörja stövlarna gratis'.'

Det låg en värld mellan oss som åkte tredje klass och passagerarna i första och andra klass. Men också i vår klass kunde man utan svårighet se skillnaden mellan oss emigranter och ett slags finare folk. Vi som reste första gången var lätta att känna igen på kläderna, skorna och mycket annat. De svenskamerikaner som varit hemma i Sverige på besök hade amerikanska kostymer, guldfyllningar i framtänderna och ett världsvant sätt att uppträda.

Jag var en av de yngsta ombord, sannolikt den yngsta av alla de emigranter som åkte utan föräldrars eller syskons sällskap. Jag delade hytt med två värmlänningar, Erik, 26 år, och Adolv, 29 år, båda från Västra Emtervik, och Carl, en 23-årig smålänning. Redan andra dagen var vi så sjösjuka att vi måste avstå från middagen. två dagar senare skrev jag att Atlanten var i uppror. "Klockan 4 var det livbåtsmönstring. Jag själv kravlade mig opp, men Adolv sade att han kunde följa båten i djupet" I alla trappor fick man hålla hårt i räckena för att inte halka i spyor.

Två dagar senare var det "hemsk sjögång efter gårdagens storm". Jag ringde efter sjuksköterskan som genast kom med medicin mot sjösjuka. Jag hade aldrig sett ett stolpiller förut. Jag trodde det var en tablett av amerikansk modell. Men innan jag hann stoppa den i munnen utbrast hon förskräckt "Nej, nej, inte den vägen!" och lämnade oss hastigt när mina hyttkamrater brast i skratt. "Den där granaten ska du köra opp i arslet", sa Carl.

Ingen av de emigranter jag umgicks med på resan hade några orealistiska förhoppningar om USA. De flesta hade gått arbetslösa. När de haft jobb var det tunga arbeten med lång arbetstid för löner som inte räckte till mer än mat och husrum. Det mesta de hoppades på i USA var stadiga jobb som industriarbetare eller byggnadsarbetare. En hoppades på att han kunde få ihop så mycket pengar att han blev ekonomiskt oberoende. "Fördelen med att man är rik är att man kan slå skitstövlar i hög ställning på käften", sa han.

Jag hade helt andra planer som jag höll tyst om för att inte göra mig löjlig. Inte heller hemma hade jag nämnt att resan till Flandreau bara var en taktisk manöver för att få fars och mors skriftliga tillstånd. Jag ämnade inte stanna många veckor på farmlandet i Syddakota.

I böcker och tidningsartiklar hade jag läst om universiteten i USA. De som inte hade pengar kunde arbeta sig fram till en akademisk examen som kypare, frisörer, städare och affärsbiträden inom universitetsområdena. Frågan var bara hur jag skulle få de kunskaper som behövdes för att börja akademiska studier. Jag siktade på Chicago. Det var den stad i

USA som jag av någon anledning alltid varit mest fängslad av. Där borde det finnas möjligheter att arbeta på dagarna och studera på kvällarna. Jag var övertygad om att det inte fanns sådana möjligheter i Syddakota.

Jag drömde också om att kunna göra något för mina yngre syskon. Till och med Knut, som bara var sju år när jag reste, och Astrid, som inte hade fyllt fyra år, började visa intellektuella intressen. Om jag kunde göra en akademisk karriär, skulle jag kanske underlätta för dem att få en utbildning.

Det var många hundra svenskar som mötte i hamnen i New York, också några från Kila som emigrerat före mig och i brev från sina familjer fått veta att jag skulle komma med Kungsholm denna gång.

Många kom i hopp om att deras släktingar och vänner skulle kunna ta sig igenom tullen med en flaska svenskt brännvin. Det var prohibition, totalt spritförbud, i USA sedan länge, i många delstater sedan 1915. Sprit fanns i massor trots förbudet, men den var dyr. Det hände att träsprit och denaturerad sprit såldes som äkta vara. Många dog eller blev blinda av den. Men tullmännen hade en säker blick för vad som kunde finnas i väskorna. Med snabba rörelser plockade de fram flaskor ur klädesbylten och fickor och kastade dem i en betongränna som löpte framför den långa raden av tullpassager. Flaskorna krossades mot betongen, och det svenska brännvinet strömmade ner i hamnbassängen. Det var hjärtskärande ögonblick för många passagerare och många som mötte dem.

Detta var lördagen den 6 april. Resan från Göteborg hade tagit tio dygn. Vi som skulle med tåget till Pittsburgh och Chicago fördes med buss till järnvägsstationen och reste samma kväll västerut. Ingen av oss kunde engelska. I vår sexåriga folkskola hade vi inte ens fått lära att det finns lexikon och grammatikböcker. Jag har i fortsättningen undrat många gånger om vi över huvud taget hörde ordet grammatik mellan psalmverserria och bibelstyckena. Vi som kom från proletära familjer hade inte heller hjälp av studietradition från hemmen. Trots att jag läst en väldig massa hade jag aldrig fått ögonen på någon vägledning för språkstudier eller andra studier.

Att inte kunna språket biirjade jag uppleva som outhärdligt redan vid tågbytet i Chicago. Två av oss skulle fortsätta vidare västerut och måste ta en taxi mellan de båda huvudstationerna. En tredje skulle till en adress i Chicago och visade taxiföraren adresslappen. Det blev en lång resa. När jag senare blev bosatt i Chicago fann jag att vi hade åkt minst tre gånger så långt som den kortaste vägen mellan två punkter. Reskamraten som stannade i Chicago betalade det belopp som stod på taxametern, men föraren slog inte av den för att börja på ny kula. När vi kom till vår station fick vi betala hela beloppet, även den del som redan var betald. Vi hade inte mycket pengar kvar. Varje dollar betydde mycket. Men jag skulle inte ha kommit ihåg denna historia om det bara gällt några dollar mer eller mindre. Oändligt mycket värre var den hjälplöshet vi kände när denna fähund bara flinade åt vår oförmåga att protestera.

Jag led ingen nöd på tågresan. Mor hade gjort i ordning stora paket med smörgåsar. Det var mjukt bröd, tunna runda kakor som jag tror att ingen annan än mor kunde baka. Efter den långa sjöresan smakade de fortfarande som färskt bröd. Jag och min reskamrat efter Chicago, Eric Andersson från Hultsjö i Småland, åt smörgås hela vägen. För mig var det en hjärtesak att äta upp allt som mor gjort i ordning.

Andersson skulle till en mycket liten stad som var slutstation för vårt sista gemensamma tåg. Därifrån gick inget tåg förrän nästa dag. I min daganteckning har jag skrivit att hans svåger mötte vid stationen och "hjälpte mig så att jag fick rum på stadens enda hotell som samtidigt även är matservering och diverseaffär".

Det var ytterligare fem timmars tågresa till Flandreau. Jag visste inte om moster Hulda och hennes man Otto kunde räkna ut med vilket tåg jag skulle komma. Men när jag klockan 2.20 på eftermiddagen den 9 april steg av tåget i Flandreau stod morbror Otto och väntade på perrongen."