"60-talet avslutades i en formlig explosion av s k otillåtna strejker.
De kom nästan på löpande band vid Volvo Torslanda, SAAB Scania,
ASEA, Philips, Good Year, Trelleborgs hamn, Elektrolux, hamnarbetarna i Göteborg
och gruvarbetarna i Norrbotten, sammanlagt ett 25-tal jämte massor av sittstrejker.
I hamnarbetarstrejken i Göteborg tillkämpade sig arbetarna efter en
vecka viktiga förbättringar.
Men det som framför allt skakade upp etablissemanget var den 58 dagar långa
strejken hos det statliga LKAB i Norrbotten.
I samtliga dessa strejker restes förutom lönefrågorna problemet
om arbetsskador, yrkessjukdomar, miljöproblem, vantrivsel, automationens
elände för de arbetande, arbetslösheten, skiftarbetet, kvinnoarbetets
problem och inte minst den utbredda känslan av maktlöshet för
de arbetande på arbetsplatserna.
Den "olagliga" gruvstrejken blev den mest drastiska illustrationen
av en förtroendekris gentemot den socialdemokratiska regeringspolitiken
och dennas verkställare i produktionen, den reformistiska fackföreningsrörelsen.
Den kom inte som någon överraskning för mig. Efter ett förstamajföredrag
i Kiruna 1968 skrev jag i Norrskensflamman:
"Det råder missnöje bland gruvarbetarna över både
lönerna och lönepolitiken, liksom över jäktet och personalpolitiken.
Det talas allt mer om att det behövs ett nytt 1920 (gruvstrejken) eller
ett nytt 1925, då bolaget fick sin värsta näsknäpp hittills
på grund av dess svältpolitik och lurendrejeri."
18 månader senare var strejken ett faktum. Vad var orsaken?
Under tioårsperioden 1958-68 ökade produktionen från 12,9 miljoner
ton till 20,2 miljoner ton. Under samma tid minskade arbetarantalet från
7 000 till 5 200 man.
1967 höjdes konsumtionsprisindex med 4 procent, arbetslönerna endast
med 3,1 procent.
1969 års humbugsupp-görelse sänkte ytterligare reallönen.
Men ännu viktigare var den långsiktiga försämring av gruvarbetarlönerna
i relation till 1925 års uppgörelse och övriga industriarbetarna
som den fackliga ledningen medverkade till och som regeringen tydligen betraktade
som ett statsintresse. 1925 genomdrevs löneförbättringar, som
i ett slag gjorde de löneefterblivna gruvarbetarna till Sveriges bäst
betalda arbetare. Medan timlönerna då i den svenska industrin var
1,27 för manliga arbetare, blev den i lapplandsgruvorna 2,25 (i Kiruna
ännu högre).
Medan årslönerna för industriarbetarna i 30-talskrisen hade
sänkts med 145 kr, sänktes de för gruvarbetarna i norr med 1
260 kr.
Krigsåren, fram till 1948 i samband med inflationen, steg industriarbetarnas
timlöner 90 procent, men gruvarbetarnas endast 55 procent.
1964 var timlönerna i industrin 10 kr, men gruvorna endast 17 öre
mer. Man måste då hålla i minnet att arbetstiden i industrin
var 45 timmar i veckan, men i gruvorna endast 40 timmar.
Det fanns ingen industri, där räntabiliteten var så hög
som i lapplandsgruvorna. Arbetslönerna 1968 representerade endast 7,8 procent
av LKABs hela omsättning.
Gruvbolaget pressade hårt för att genom rationaliseringar och utsvettning
öka profiten. Det blev särskilt kännbart för arbetarna sedan
gruvorna helt förstatligades. Tjänstemannadelen ökade starkt
liksom övervakningen och vantrivseln. Det gick ut över kafferaster,
rökpauser och varje vilochans. De höga tjänstemannalönerna
i relation till arbetarnas löner skapade en klyfta mellan arbetarna och
tjänstemän. De kunde påräkna reallönehöjningar
3 gånger under ett decennium, medan arbetarna efter att ha fyllt 50 år
oundvikligen drabbades av försämrade löner vid övergång
till s k lättare arbete. Bolaget anser att hans värde minskat: Fukten,
draget i underjordsgruvan provocerar till reumatism och andra sjukdomar. Bullret
nedsätter hörseln. Dammet och röken tränger in i lungorna
och åstadkommer silikos.
Gruvarbetarna ställdes utom inflytande genom centraliseringen av förhandlingarna,
det gäller för övrigt inte bara dem. De nuvarande centrala uppgörelserna
förtjänar ofta den amerikanske ekonomen Galbraits karakteristik: "uppvisningar
i taskspeleri".
I Sara Lidmans "Gruva" ger en kirunaarbetare sin syn på detta:
"…vi känner oss utestängda, avnästa, utfrysna, tillrättavisade,
kontrollerade, vägda och mätta …vi känner det som att tiden
går utan att vi får inträde i en meningsfull samvaro, där
arbetet skulle kunna vara det värdefullaste av det hela. Nu ses det som
något ont…"
Gruvarbetarna hade hundraprocentigt slagit vakt om sin fackliga organisation.
Gruvarbetareförbundet hade haft arbetsfred i 40 år. Men när
gruvstrejken bröt ut fick gruvarbetarna inte ett öre ur sina strejkkassor.
Än värre var att förbundet inte ens hade pengar för att
betala förhandlingskostnaderna, utan måste låna upp dessa.
Vart hade då stridskassorna tagit vägen? Den som sett den ekonomiska
expansionen för de båda socialdemokratiska tidningarna Norrländska
Socialdemokraten och Dalademokraten betvivlade inte vart pengarna tagit vägen.
Förbundsledningen satte från början in krafterna på att
avblåsa strejken och tvinga gruvarbetarna att återgå. Deras
förtroendeman fick istället försvinna och ombudsmannen förbjöds
representera gruvarbetarna.
Förhandlingarna skulle föras av en utanför den fackliga rutinen
tillsatt förhandlingskommitté, som i sista skedet förstärktes
med Los andre ordförande.
I brist på fackligt ekonomiskt stöd arrangerades en insamling bland
svenska, danska, finländska och norska arbetare som inbringade 6 miljoner
kronor. En opinionspejling blev en väldig majoritetsyttring för stöd
åt gruvarbetarna.
Gruvstrejken resulterade i ett genombrott för den fasta löneprincipen.
Det var en seger för en princip som varit aktuell under hela fackföreningsrörelsens
tillvaro. Gruvarbetarsegern jämnade samtidigt vägen för övriga
arbetares strävanden att bli av med det förhatliga ackordssystemet.
Vid avtalsåret 1971 genomdrevs en löneförbättring med 27,5
procent. Gruvstrejken sågs som en varning för både LO och SAP.
Den var en följd av erlanderpolitiken från samma dag 1948 som han
och regeringen kasserade Arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Segern vanns genom kampviljan och kampenheten som gav aktionen dess styrka och
betydelse.
Fackliga storstrider vädjar alltid till den proletära solidariteten
med framgång och tenderar att bli politiska strider. Gruvstrejken kunde
inte partiställas, men den blev ett nederlag både för regeringen
och dess linje för att sköta de statliga företagen, och i särskilt
grad riktades den mot den fackliga byråkratismen och självsvåldet.
Den hade stöd av två tredjedelar av samtliga tillfrågade vid
en gallupsondering hos det svenska folket.
Endast en tidning, Norrskensflamman, fick vid en vetenskaplig undersökning
betyget att hela tiden konsekvent och utan avvikelser ha stött de strejkande
gruvarbetarna.
Den stora gruvstrejken i Norrbotten vände ett nytt blad i de svenska klasstridernas
historia. Striden var som redan framhållits först och främst
en reaktion mot arbetsvillkor utformade enligt en reformistisk praxis och av
en socialdemokratisk regeringsutövning. Den belyste hur nedsliten den av
reformistisk ideologi och praxis präglade ordningen för behandling
av arbetarnas fackliga problem blivit. Hela systemet för fackföreningsrörelsens
ledning , liksom för de fackligt-ekonomiska uppgörelserna har börjat
rosta sönder. De högbetalda och på en bestämd arbetsfred
inriktade ledarnas ledarskap har dragits in i farozonen. En allvarlig förtroendekris
mellan denna arbetararistrokrati och de breda arbetarmassorna har inletts.
Och denna gäller inte bara metoder, framgångslinjer och betraktelsesätt.
Det gäller hela den fackliga politiken, bossväldet, byråkratiseringen,
centraliseringen, hyckleriet och förljugenheten, och sist men inte minst
den socialdemokratiska partidiktaturen över fackföreningsrörelsen.
Den påverkas av otrygghet i tillvaron, den raffinerade utsugningen och
utplundringen, den avgrund som breddats och fördjupats mellan socialistiska
ideal och kapitalistisk maktfullkomlighet."
Utklassat
"Det är vi som ska bestämma, som det står i tidningen,
det är ju en självklar sak. VI har ju arbetarmajoritet i SVERIGE.
Men detta ske INOM lagens ram. Denna lag som våra möjligheter vilar
på är i allvarlig fara. Låt oss utnyttja det uppkomna läget
till att INOM lagens ram få dom berättigade kraven, som nu förs
fram, tillgodosedda….
Vad innebär det som står i tidningen, "LKAB SNART PÅ KNÄ",
jo att ett par tusen röda gruvarbetare ska sätta AB SVERIGE på
knä. Detta är en lika stor illusion som att ännu påstå
att gruvarbetarna är eniga. MEN ju längre strejken pågår
i den här riktningen dess allvarligare blir följderna för ER
rättstänkande arbetare, det finns fler av den sorten än ni anar.
Många lider också oskyldigt. OCH det finns andra arbetare i det
här samhället också , så NI får ett säkert
stöd, låt inte kommunistpropagandan skrämma er…
Gruvarbetarna kan inte få ut något mer av den här vilda strejken
än 1928, DÄRFÖR ATT vi övriga arbetare inte kan godkänna
att en kommunistsplittrad strejkkommitté vill ställa sig över
alla lagar som våra fäder med blod, svett och tårar slogs för.
För rättvisa INOM lagens ram."
Ur ett socialdemokratiskt flygblad efter fem strejkveckor