"Internationalen" förblir vår melodi även under nästa sekel
Över historiska händelser klagar man inte, man försöker, tvärtom, att förstå deras orsaker och därmed också deras följder, som är långt ifrån uttömda", har Friedrich Engels för 150 år sedan sammanfattat den historiska materialismens logik. När vi i dessa dagar ser tillbaka på ett stormigt århundrade kan det vara på sin plats att komma ihåg denna "kompass" för att bevara blicken klar inför framtiden.
Detta 1900-talet har vi kommunister karaktäriserat som inledningen till en ny epok. Med Oktoberrevolutionen föddes för första gången i mänsklighetens utveckling stater som inte vilade på ägandets makt, utan på de arbetande människornas intressen och behov. Kampen mellan det nya, socialt rättvisare samhället och den många århundrade gamla utsugarordningen har präglat hela detta sekel. Och även om "marknadsekonomin" med all dess reaktionära, asociala konsekvenser under det senaste decenniet ännu en gång har förmått att ta över rodret i världen, så innehåller detta seklets erfarenheter av försöken att bygga upp fredliga solidariska mänskliga relationer utan kapitalister en viktig grundplåt för nästa århundradets kamp mot kapitalets allmakt.
Vi, socialister och andra progressiva krafter i världen, har ingen anledning att be om ursäkt för att vi har försökt att bryta upp från rättslöshet och förnedring. Om vi ska be om ursäkt för någonting, så är för att vi har misslyckats denna gång, för att vi inte har lyckats att förhindra den kapitalistiska utveckling som sedan tio år härjar i världen.
Vi kommunister skulle inte leva upp till våra egna insikter och ideal om vi inte hade modet att - för att tala med Lenin - "nämna våra sjukdomar vid deras rätta namn, hänsynslöst ställa diagnosen …". Men hur skoningslöst vi än må hantera våra egna fel och brister - det förblir vårt historiska förtjänst att vi varit delaktiga i utformningen av samhällen utan kapitalister på nära hälften av vår kontinent. Det må ångra de som vill. Marknadsekonomins apostlar i sin segerrus stämplar dessa 70 år som "utopin om arbetarnas paradis", för alltid dömd att misslyckas. Men här är det de som misstar sig. Därför att de behoven som folkdemokratierna försökte uppfylla var äkta. Dessa behoven finns kvar, och mer än så - att tillgodose dem och förverkliga dem har mer än någonsin tidigare blivit en förutsättning för den mänskliga civilisationens fortsatta existens. Varje dag bevisar på nytt: Profitens värld innebär inget godtagbart alternativ för mänsklig utveckling.
Det är här inte platsen att gå in på alla faktorer som bidragit till att utvecklingen av socialismen bröts. Men vi ska komma ihåg att det handlade om oändliga ansträngningar mitt i en fientlig sinnad omvärld, som med all kraft bekämpade vårt alternativ - som var starkare när vi startade och som förblev starkare.
"I politiken är ärlighet styrkans resultat, hyckleri är resultat av svaghet", har Lenin satt på pränt, en uppmaning om att kommunister och socialister även i situationen av yttre svaghet äger styrkan att ärligt analysera sina framgångar och sina misslyckanden. Sedan må det vara vindflöjlarnas och cynikernas sak att anpassa sig till tidsandan.

På en internationell konferens "2000-talets kapitalism" i juli i år i Berlin, som genomfördes med målsättningen "att sammanföra makt, intellekt och pengar", formulerade Robert Eaton, en av DaimlerChryslers två styrelseordföranden, i omistligt öppenhet hur storkapitalet förstår tidens anda. "Varför är den globala kapitalismen så oundviklig och så kraftfull?" frågade han och svarade: "Därför att den är en utvidgning av människans grundläggande natur…Kommunismen har misslyckats därför att den har försökt att deformera den mänskliga naturen och anpassa den till en ekonomisk teori …" Eatons slutsats var: "De svaga måste förändra sig, eller de måste dö."
Eaton och hans gelikar är i full färd med att förverkliga detta credo - det upplever vi dagligen. Och får därmed bekräftat kvintessensen i deras kritik mot socialismen. Vad de inte kan förlåta oss är att vi vågar att sträva efter en värld, där inte människan längre är den andres varg, att vi, för att tala med Marx, vill omkasta alla förhållanden "…där människan är ett förnedrat, kuvat, övergivit, ett föraktat väsen …" Denna strävan är oundvikligen förknippad med att bryta profitens makt och upprätta samhälleligt ägande. Det är, som Eaton bekräftar, ett brott i kapitalets värld, att tillåta människans att vara människa- i praktiken upplever vi detta dagligen i form av nedskärningarna över hela det sociala fältet. Tidens melodi, som de "fria marknadskrafterna" sjunger, handlar om maximalprofit. I en sådan värld finns inte plats för mänskliga behov. Vård, omsorg, utbildning, kultur, miljö - alla mänskliga rättigheter trängs i rasande takt bort från den sociala skalan till att endast förekomma som vinstgivande affär eller att läggas ner när profiten inte ökar.

Det är ingen slump att kapitalkrafterna har kunnat lägga under sig allt större delar av världens samhällsliv just under det senaste decenniet. Denna "globalisering" av imperialismen var endast möjligt när den socialistiska gemenskapen i Europa hade försvunnit från scenen. Att förverkliga kapitalintressen så rakt och så grovt som det skett under senare år hade inte varit möjligt med ett existerande socialistiskt alternativ. Kriget i Jugoslavien, hela den nya öppet aggressiva Natostrategin, tredje världens hänsynslösa utnyttjande var omöjliga så länge den "reella socialismen" ställde sig i vägen.
Socialism blev för miljontals människor synonym för insatser för fred och solidaritet, antifascism och social trygghet med rätt till utbildning, kultur och omsorg oberoende av plånbokens storlek. Dagens antikommunister anklagar oss för att socialismens länder ekonomiskt inte klarat av att upprätthålla sina sociala visioner- men i själva verket frammanas deras hat inte av detta misslyckande utan, tvärtom, av att viljan fanns att förverkliga social rättvisa i praktiken.

Dagens verklighet
Vad vi nu upplever är deras hämnd för alla kapitalets förlorade positioner under detta århundrade. När de talar om "nya tider" menar de i själva verket att pressa tillbaka de arbetandes sociala och demokratiska rättigheter till nivån på 1900-talets början. Allt fler bedömare även långt utanför våra socialistiska kretsar ser likheter mellan dagens situation och 20- och 30-talet.
Rapporter om vanvård inom äldreomsorgen har duggat tätt. Privata bolag tillåts överta vård och omsorg av gamla, sjuka och barn med det uttalade syftet att det ska ge klirr i kassan för några enskilda ägare. Den s k konkurrensutsättningen av all verksamhet går alltid ut på att "minska kostnaderna" - vilket man åstadkommer genom personalminskning, och allmänt sämre villkor åt dem som nu kallas kunder istället för patienter och vårdbehövande. Namnbytet symboliserar en total omvärdering från ett socialt betraktelsesätt till en rå marknadsvärdering, där människan deklasseras till en vara vilken som helst.
Det finns inget nytt i denna inhumana samhällsordning, men dess människoförakt ligger så långt bort i tiden att framför allt unga människor saknar möjlighet att inse likheterna med det gamla Fattigsverige som präglade detta århundradets första decennier.
Avsaknaden av en relevant historieundervisning i skolorna i samspel med medveten historieförfalskning i medierna gör stegen tillbaka politiskt lättare.

Hur farlig denna mörkläggning av historien är, har tydligt accentuerats under detta år. Främlingsfientlighet, egoism och krafter som helt eller delvis är besläktade med fascism och rasism har börjat breda ut sig i vårt land liksom i hela Europa. Okunnighet om historien, parat med social utslagning är viktiga orsaker för denna hotfulla utveckling.
Extremhögerns ökade aktivitet och benägenhet till grovt våld och i flera fall till mord har väckt proteströrelser som med flera stora manifestationer uttryckt sin avsky för nazism och rasism och sitt stöd för demokratin. Det är bra. Men tyvärr lever inte många av arbetarrörelsens ledare upp till sitt ansvar, därför att de antingen själva inte förmår eller inte vågar att förklara orsakssammanhanget mellan extremhögerns utbredning och det högerinspirerade samhällsklimatet som råder i vårt land. Istället för att lägga fingret på fascismens ideologiska och rötter mynnar samhällstopparnas kritik ut i värderingen av "onda och goda människor", medan det kapitalistiska systemets ansvar för arbetslöshet och social utslagning som fascismens grogrund förtigs.
Krav på förbud mot rasistiska och fascistiska organisationer och deras propaganda avvisas med motiveringar om yttrande frihet och andra demokratiska rättigheter. Att i demokratins namn tillåta att demokratins alla värden ställs åt sidan av element som öppet bekämpar just demokratin, är absurt. Och mer än så - statsmaktens attityd att endast reagera på nazistiska eller rasistiska övergrepp istället för att aktivt förebygga är, medvetet eller omedvetet, ett stöd för dessa krafter.

Stegen åt höger är inte enbart förbehållna mindre eller större extrema grupper i Sverige, Österrike, Tyskland, Italien och andra länder, utan även nationella regeringar med USA och EU i spetsen. Bombningarna av Jugoslavien trotsade allt vad folkrätt heter. Kriget inledde en ny fas i de internationella relationerna, där Nato och EU öppet upphöjde statsterrorismen till sin nya strategi. Den självpåtagna "rätten" att med militära, ekonomiska och politiska medel påtvinga världen de imperialistiska maktcentras intressen, som utprovats i krigen mot Irak och Jugoslavien, har med USA:s och EU:s försorg även skrivits in i OSSE:s stadgan. Cyniskt missbrukar man ord om säkerhet och samarbete i Europa, partnerskap för fred och kampen om mänskliga rättigheter när man talar om den starkastes rätt att bestämma.
Propagandakriget mot Jugoslaviens folk både före, under och efter aggressionen visar att inga medel kommer att skys när det gäller att krossa länder och folk som hävdar egna, nationella rättigheter i motsats till monopolkapitalets ekonomiska intressen.
Den svenska regeringen och de svenska massmedia har kommit så långt bort från tidigare - om än ihåliga - deklarationer om neutralitet och alliansfrihet som man över huvud taget kan komma.
I avsaknad av en fri och öppen debatt tar vår regering steg för steg för att inlemma Sverige i Nato och EU:s militära liksom monetära union. Hur regeringen än lotsas att upprätthålla en "demokratisk beslutsprocess" i frågan om EMU, så är hela avrustningen av den offentliga sektorn och raseringen av allt fler demokratiska rättigheter en mycket objektivare mätare på landets införlivande med hela EU-skalan, än vilka vackra löften och bortförklaringar som helst.
När det gäller den militärpolitiska sidan handlar det inte bara om svenska regeringens totala uppslutning bakom Natokriget mot Jugoslavien, utan även om rader av samövningar med Natostridskrafter, samordningen av svensk och västeuropeisk krigsproduktion eller utbyggnaden av flygplatser i den norra regionen för att inlemma Sverige i EU:s Nordiska dimension. Det handlar om att trygga kapitalets investeringar och exploateringen av naturrikedomarna i Ryssland och på andra ställen i världen.

Marschen högerut står inte i samklang med svenska folkets vilja och intressen. Därför ser vi som vår uppgift att efter kraft och förmåga mobilisera den rörelse som måste komma till stånd för att stoppa marknadskrafternas framfart och återerövra demokratiska positioner.
Vi börjar inte från noll. Det finns ett utbrett missnöje med den förda politiken. Men vi vet också att avsaknaden av ett tydligt och starkt alternativ skapar passivitet och villrådighet. Vår egen litenhet och bristande resurser är en viktig orsak till att det antikapitalistiska alternativet f n inte förmår att påverka samhället nämnvärt.
Vi ser som vår uppgift att tillsammans med alla demokratiska organisationer och enskilda människor gå till motvärn såväl nationellt som internationellt.
Runt om i världen, inom EU och andra kapitalistiska länder och regioner möter den arbetande befolkningen samma attacker på sina levnadsvillkor som vi möter här i Sverige. Detta visar att samarbete långt över nationsgränserna krävs för att nå framgång. Ett "globaliserat" monopolkapital kan endast bekämpas med de arbetande människornas internationella solidaritet.
Men inga internationella sammanhang kan ersätta den egna kampen. Striden för de egna rättigheterna är alltid konkret, den börjar i vår vardag på arbetsplatsen med den egna fackklubben, i bostadsområdet, skolan och föreningslivet. Utan att vi mobiliserar våra vänner, kamrater, grannar i arbetet för sina livsvillkor ligger framgången långt borta.
Hur starka våra insatser på det internationella planet ska bli för rättvisa, solidaritet och fred står i direkt sammanhang med hur vi lyckas att aktivera alla de människor här i landet som är missnöjda men endast knyter nävarna i byxfickan.

Vi kommunister kommer att göra allt som står i vår förmåga för att inledningen till det nya århundradet ska bli ett år av hårt arbete för ett uppbrott från passivitet och anpassning till de s k marknadsekonomiska värderingarna. Vi vägrar att låta människan degraderas till en marknadsvara.
1871, när Pariskommunen - arbetarrörelsens första försök att upprätta de arbetande människornas makt - hade fallit, skrev franska revolutionärer en sång som fått symbolstyrka i hela världen: "Internationalen". Sången svällde till en storm som blåste bort kapitalisternas makt på en sjättedel av jordklotet några år in i 1900-talet, och följde den segerrika Oktoberrevolutionen i 70 år.
När vi nu går in i ett nytt århundrade fortsätter "Internationalen" att vara vår melodi:

…Störtas skall det gamla snart i gruset.
Slav, stig upp för att slå dig fri!
Från mörkret stiga vi mot ljuset,
Från intet allt vi vilja bli.

…Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
Jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag…
Rolf Hagel