Nu har alltså statsministern trätt fram och sagt vad han tycker om Sverige och EMU. Något NEJ är uteslutet. Det finns bara "valet" om nu eller senare.
I samma anda är regeringens "folkbildning" på gång: det finns bara ett JA, kampanjen rullar på med en efter annan makthavare som träder fram och vädrar sitt Ja till EMU-tyngda samvete, för att svenska folket äntligen ska få veta - och naturligtvis påverkas. Kampanjen själv rymmer inga argument emot. Endast i enskilda intervjuer kikar det fram att det finns folk som är mot Sveriges anslutning till valutaunionen. Av demokratiskäl, får de kanske tillfälle att klämma in, sedan är det i regel stopp, någon utförlig och begrundande argumentation för ett NEJ får inte plats i media. Syftet är övertydligt: Sveriges befolkning ska pressas och blidkas att slutligen acceptera EMU, antingen luras eller bara tråkas att ge sig när allt ändå verkar vara avgjort.
Samma process har vi upplevt en gång tidigare. Inför folkomröstning
om EU 1994. Samma taktik. Och grova lögner. Då avvisade Ja-sidan
alla argument om att valet om inträde i EU inkluderade hela paketet. Medlemskap
i EU- det betydde också medlemskap i EMU och i militäralliansen (oavsett
om den heter VEU eller får något annat namn) - sade vi och andra
EU-motståndare. Fel, hävdade regeringen och Ja-sidan, allt detta
är inte aktuellt.
Invar Carlsson och större delen av den socialdemokratiska partitoppen undanhöll
vidden av innehållet i Maastricht-fördragets artikel 3 a, där
"principen om en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens" slås
fast och inget annat. Ja-sidan lugnade folket med lögner om att allt var
valfritt i framtiden - och skrev på Maastrichtfördraget i dess helhet.
Vi skrev i Riktpunkt nr 19/1994 inför EU-valet:
"Inga förhandlingslöften i Bryssel kommer att gälla när
man i Luxemburg beslutar att Vattenfall, SJ, Stockholms tunnelbana, Spårvägen
i Göteborg, LKAB o s v måste privatiseras, d v s ägas av det
internationella monopolkapitalet."
Kommunistisk propaganda, sade Carlsson, Dinkelspiel & Co.
Nu är vi mitt inne i denna process.
Göran Persson ser att lögnerna har korta ben och försöker
fly undan.
Enligt traktaten från Maastricht och Amsterdam, som regeringen skrivit
på utan undantag, tvingas Sverige fullt ut att hänga med i hela EU-utvecklingen,
inklusive EMU. Därför vill Persson inte ha någon folkomröstning
om JA eller NEJ till EMU, utan Ja nu - eller Ja lite senare. Att han ställer
sig "försiktig och resonerande" har inget att göra med omsorg
om Sverige, utan beror rakt och enkelt på rädslan att få ett
omröstningsresultat som är oförenlig med regeringens sedan länge
klara åtaganden att följa EU hela vägen ut.
De EU-vänliga marknadskrafterna ser här naturligtvis sin chans: de
säger rakt ut att vi med EU redan svalt EMU - alltså finns det enligt
dem heller inget val.
Men det är inte vår slutsats alls! Vi har alltid ett val om folket
engagerar sig! Vi måste kräva en folkomröstning med JA eller
NEJ-alternativ, som i sak innebär ett JA eller NEJ till hela EU-projektet.
EU har inte varit bra vare sig för jobben, miljön, socialpolitiken,
vanliga människors ekonomi eller moralen. Och absolut inget fredsprojekt.
Därför kräver vi en folkomröstning med klara alternativ.
Rolf Hagel
Smygförberedelse för EMU
Statliga verk och myndigheter förbereder redan för en övergång
till euron, meddelar SvD 18.11.99 under rubriken "Övergång till
euro kostar miljarder". "Och nu står det klart att en omläggning
kommer att bli dyr. 12 myndigheter fick i slutet av augusti regeringens uppdrag
att undersöka vad som behöver åtgärdas om euron införs
som valuta i Sverige." I Danmark har en motsvarande genomgång vållat
starka politiska kontroverser, eftersom den uppfattades som en smygförberelse
för EMU.
Och naturligtvis handlar det om precis samma sak i Sverige. Riksskatteverket
kommer redan i juli nästa att ha handlingsplanen klar för övergången.
Enligt RSV kommer bara dataomläggningen att kosta drygt en miljard kronor.
RSV:s egen euro-introduktion beräknas långt högre än 250
miljoner. Och vill RSV förenkla proceduren och låta bli att återinföra
decimaler på euro-beräkningen (1 euro=ca 8 kr), då förlorar
antingen staten eller skattebetalarna minst 100 miljoner kr, beroende på
avrundningsmetod.