Fredsaktivisten och -forskaren Noam Chomsky har i en intervju med den kanadensiska nyhetsradion CBC genomlyst Västvärldens förljugna engagemang för Östtimors självständighet.

Orsakerna för "den ljumma amerikanska oppositionen" mot Indonesiens terrorpolitik i Östtimor måste sökas i strategiska och ekonomiska intressen, vilka sedan många år präglat USAs relationer till regimen i Jakarta. "Sedan Indonesien ockuperade Östtimor år 1975 har Väst stött Jakartas politik, ja t o m deltagit i den", konstaterade Chomsky.

USA hade händerna i spelet redan vid invasionen i Östtimor. Det framgår av memoarerna av USAs f d ambassadör i Jakarta, Patrick Maoynihan. Invasionen genomfördes med amerikanska vapen. Det var t o m enligt amerikanska lagar illegalt, eftersom vapnen endast skulle få användas i försvarssyfte men lagen till trots ökade vapenleveranserna efter invasionen. Naturligtvis bakom ryggen på den amerikanska offentligheten. 1977/78, när terrorn mot Östtimors befolkning accelererade, ökade också tillströmningen av amerikanska vapen. 200 000 människor dödades när bergsbyarna anfölls med flygplan och napalm och orsakade en ofattbar katastrof, framhöll Chomsky.

"På ett avskyvärt sätt upplever vi denna olycka nu igen", skrev han i samband med den senaste tidens terror

Indonesiens förtryck av Östtimor har sedan många år varit bekant i Västvärlden, även landets vädjan om hjälp till FN. Men varken Clinton eller Blair eller andra ivriga anhängare av den "humanitära militarismen" så Chomsky såg ända fram tills nyligen ens en anledning att fundera över ekonomiska eller finansiella sanktioner mot Jakartaregimen. Någon militär FN-fredsmission var inte att tänka på. Det verkar som ett makabert skämt att samma krafter som utan några som helst betänkligheter anföll den suveräna jugoslaviska staten, i fallet Östtimor åberopade folksrättsliga hinder trots att Östtimor aldrig tillhört staten Indonesien.

FN-säkerhetsrådet har redan för 25 år sedan krävt oberoendet för det av Indonesien ockuperade landet. Indonesien hade alltså över huvud taget ingen rättslig befogenhet att tillåta eller avslå en FN-fredsmission. "Man har ju heller inte frågat Saddam Hussein, innan man befriade Kuwait från den irakiska ockupationen", ansåg Noam Chomsky.

I Sydostasien har samtliga länder sedan länge fördömt Indonesiens förtryck av Östtimor. Följaktligen borde man hälsat en FN-fredstrupp välkommen i denna region. Men så är inte fallet.

Den aktuella orsaken är Australiens regeringschef John Howard. Omedelbart efter interventionen i Östtimor under australiensisk kommando hade han i mitten av september i en intervju i den australiensiska veckotidningen "The bulletin" klargjort att Australien ser sin framtida roll i att spela USAs hjälpsheriff i Sydostasien. Denna deklaration, som snabbt fått spridning som Howard-doktrin, har skrämt upp länderna i hela regionen.

Howard hade med hänvisning till Australiens ledningsroll under interventionen i Östtimor förklarat: "Inte enbart i regionen utan runt om i världen har staterna sett, hur vi (Australienserna) har gjort någonting, som förmodligen inget annat land hade kunnat göra, och detta på grund av våra speciella karaktärsdrag, därför att vi där vi är spelar en speciell roll, vi är en europeisk, västlig civilisation med starka bindningar till Nordamerika, men vi är (hemma) här i Asien. För att försvara dessa (västliga) värden är vi beredda att också slåss med våra närmaste grannar. Och då kan vi lita på våra nära bindningar till nationer utanför Asien." Östtimors exempel visar enligt Howard att det inte alltid är "förnuftigt, rimligt och passande" för USA att själv ställa sig i spetsen för varje "fredsframtvingande" aktion i hela världen. Enligt Howards föreställning borde Australien framöver överta denna roll.

Vid närmare beskådande innehåller "Howard-doktrinen" både en vit rasism och ett öppet hot om landets inblandning i andra asiatiska staters angelägenheter. Detta ställer hela Australiens hittillsvarande säkerhetspolitik på huvudet. Den nya rollen definieras tydligt som en regional ställföreträdare för USA. Naturligtvis räknar man i gengäld med Washingtons stöd. Och Howard stannade inte vid deklarationen, utan bekantgjorde en massiv ökning av rustningsutgifterna, vilka f n ligger vid ca 10 miljarder dollar, ungefär 2 procent av Australiens BNP.

Trots detta kommer Australien under överskådlig tid ha svårt att leva upp till Howards nya strategi. Landets säkerhetspolitik har under de senaste årtionden präglats av konsensus om så låga rustningsutgifter som möjligt. Den viktigaste orsaken var att man såg bristande militär utrustning som effektivaste skydd mot möjliga krav från USA att delta i militära operationer i eller utanför Asien. För det andra ville man inte slösa bort sina knappa resurser på improduktiv krigsmateriel.

Under trycket av den globaliserade imperialismen har premiärminister Howard med sin nya doktrin slagit hål på denna säkerhetspolitiska konsensus i Australien. Däremot har oppositionen strikt tillbakavisat Howards krav på ökade militäranslag.

Naturligtvis har Howard-doktrinen försämrat relationerna till grannländerna. Regeringarna i Thailand och Malaysia har skarpt fördömt den nya australiensiska kursen. Trots starka inrikespolitiska differenser deklarerade t ex regering och opposition i Malaysia att Australien som regional ledningsmakt eller beskyddare inte kan komma i fråga. Den självpåtagna rollen som "USAs hjälpsheriff i Asien" kan bara ses som "toppen på arrogans" (Lim Kit Siang, Malaysias oppositionsledare, i International Herald Tribune 27.9.99)

Premiärminister Howard har med sin nya doktrin gjort mer än alla sina föregångare för att "skada hans lands relationer med Asien, åtminstone sedan 1960-talet, då Australiens invandringspolitik ’enbart för vita’ avskaffades", skrev Lim.

En thailändsk regeringstalesman deklarerade också "att det inte kan accepteras att Australien spelar upp sig till USAs säkerhetspolitiska ställföreträdare i Asien". "Det är ASEAN som måste spela huvudrollen", ansåg han, medveten om att Australien inte tillhör de sydostasiatiska ländernas regionala organisation. Liknande kommentarer kom även från andra länder i regionen.

Det energiska motståndet mot Howard-doktrinen kan utan tvivel sättas i sammanhang med lärdomar efter Natos aggressionskrig mot Jugoslavien, som man också dragit i Asien. ASEAN-länderna befarar att den militära interventionspolitiken med det påstådda syftet att försvara mänskliga rättigheter också i Asien egentligen tjänar förverkligandet av handfasta strategiska och ekonomiska intressen av USA, Australien och andra västliga länder. Man är i Asien väl medveten om att varken USA, Storbritannien eller Australien under de senaste årtionden på något sätt har störts av de massiva kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Östtimor eller Indonesien.

FN-missionen för Östtimor, UNAMET, rapporterade redan den 11 sept att "en direkt förbindelse mellan de indonesiska miliserna och militären står utom all tvivel, vilket UNAMET gång på gång har dokumenterat under de senaste fyra månaderna". UNAMET varnade att det värsta skulle förestå, "sannolikt en folkmordsaktion, för att med våld lösa Östtimorproblemet." Den indonesiske historikern John Roosa, en officiell observatör under Östtimor-folkomröstningen om oberoendet, skrev den 15 sept i New York Times: "Eftersom progromen var så förutsägbar hade det varit lätt att förhindra den."

Men krigarna för de mänskliga rättigheterna Clinton och Blair vägrade in i det sista att ens fundera över ekonomiska sanktioner mot terrorregimen i Jakarta, trots att mellan 3 000 och 5 000 människor hade dödats enbart under månaderna omedelbart före folkomröstningen. Antalet offer är dubbelt så stor som under hela Kosovokonflikten innan Natobomberna föll.

Två amerikanska Asienspecialister förklarade den 14 sept i New York Times bakgrunden för USAs och de andra västländernas attityd gentemot Indonesien. "Clintonregeringen har kommit fram till att Förenta Staterna måste prioritera sina relationer till det på naturresurser rika Indonesien med en befolkning på 200 miljoner före sina bekymmer över det politiska ödet för Östtimor, ett litet utfattigt territorium med 800 000 invånare som strävar efter sitt oberoende."

Först efter hårda påtryckningar från den amerikanska och internationella opinionen, vilka konfronterade Clinton och Blair med deras egna ord om Kosovoaggressio-nens "humanitära nödvändighet" , gick de med på ett ljummet stöd för en FN-fredsaktion.

De flesta ASEAN-länderna följer denna aktion med misstro. Därför vill de med egna trupper delta i FN-fredsmissionen i Östtimor. Inte för att de är principiellt övertygade om det meningsfulla och nödvändiga med sådana operationer, utan främst för att bättre kunna kontrollera västmakterna och deras avsikter i Östtimor.

Även mot FN, där Väst slutligen är tongivande, har länderna blivit misstänksamma. Detta visade sig tydligt vid en omröstning i Genève i FN-kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Västländerna hade krävt en internationell undersökning av brott mot de mänskliga rättigheterna i Östtimor, ett försteg för en internationell domstol för krigsförbrytelser i Östtimor. Resolutionen antogs med 32 Ja och 12 nej-röster.

Men trots klart avståndstagande från Indonesiens terrorvälde i Östtimor hade inte ett enda asiatiskt land röstat Ja. Japan hade lagt ner sin röst. Denna omröstning kommer säkert att ge ny näring åt den pågående asiatiska debatten över västmakternas verkliga avsikter i regionen.

FNs militära intervention i Östtimor har inte ifrågasatt Indonesiens suveränitet, eftersom Östtimor var ett av Indonesien ockuperat område. Men lektionen från Kosovo, att västmakterna under förevändning av "humanitära skäl" allt grövre och aggressivare kränker andra länders folkrättsliga rättigheter och nationell suveränitet för att förverkliga sina egna ekonomiska, politiska och strategiska intressen denna lektion har man även i Asien förstått. Rädslan framför allt i Sydostasien växer och funderingar under vilka omständigheter västmakterna skulle kunna ingripa också i dessa länder. Några länder kommer säkert i framtiden att söka sig närmare till Kina, där man hoppas på ett visst skydd för Clintons "humanitära" militarism och USAs hjälpsheriff Australien.