Tiotusentals människor kom till protestmanifestationerna mot nazism och rasism runt om i landet. Det var bra! Ledarna för de tre fackliga centralorganisationer tillsammans med syndikalisterna, SAC, på podiet, representanter för de politiska partierna från vänster till höger bland de som uttalade sitt engagemang för demokrati och fördömde de nazistiska morden och våldsdåden som skakat Sverige under senare tid bra, det var ett steg framåt.

Manifestationerna bekräftade att den överväldigande delen av svenska folket känner avsky för nazistiskt och rasistiskt våld. Det var bra och nödvändigt. Men inte tillräckligt!

De fackliga ledarna begränsade sig i sina tal till att ta avstånd från mordet på den fackligt aktive syndikalisten Björn Söderberg, från sprängattentatet mot Joe Hillgården i Gävle och bilbomben mot journalister som undersökt nazistiska organisationer . Men där stannade de, i princip. Ville de tiotusentals som deltog i manifestationerna bara hedra Björn Söderbergs minne? Knappast! De vill se konkret handling som ska stoppa nazisterna. En bra ansats var SACOs beslut att skapa förutsättningar för att utesluta nazister ur sin organisation och sätta stopp för deras mullvadsarbete inom facket. Men detta var också det enda i denna riktning i de fackliga ledarnas tal. Inte ett ord om de ekonomiska och sociala orsakerna för framväxten av den fascistiska ideologin. Inga politiska förklaringar varför den fackliga rörelsen är en måltavla för nazister. Istället blev det allmänna ord om "ondskan" som måste bekämpas. Uppmaningen till var och en att våga ta ställning mot nazistiska och rasistiska yttranden är nödvändig, även den utlovade debatten inom facket. Men varför brast de fackliga ledarna så totalt när det gällde att visa på de samhälleliga orsakerna för att nazism och rasism sticker upp? Nazismens ideologi som politiskt plattform för den yttersta högern och sköte för våld och övergrepp påtalades inte av de fackliga ledarna. Inte sambanden med ultrahögerns framsteg i flera europeiska länder där extremhögerns partier tågat in i parlamenten.

Man fick en ledtråd i en TV-intervju med justitieminister Laila Freivalds i samband med manifestationen i Stockholm. Hon tyckte att det värsta nu är att kriminella element har dragit sig till nazisterna. Enligt Freiwalds är det detta som gör nazisterna så farliga och våldsbenägna. Med andra ord: nazisterna blir farliga i de kriminellas sällskap. Och följdriktigt behövs i så fall ingen lagstiftning mot fascisternas organisationer – kriminella handlingar är ju redan förbjudna. Även säpochefen yttrade nyligen att nazister ska betraktas som vanliga kriminella. Deras brott är, som han påpekade efter Nackabomben mot journalister, "av allmän typ, alltså rån, misshandel och liknande". I samma anda har rättssystemet visat en tydlig ovilja att lyfta fram de nazistiska och rasistiska motiven bakom grova brott som begåtts, t ex i Kode och Klippan.

Samma resonemang fördes på 20- och 30-talen i Tyskland!

Dagen efter mordet på Björn Söderberg, fackligt aktiv arbetare på Esseltes lager i Stockholm, publicerade DN en debattartikel av ordföranden i LO, TCO och SACO under rubriken "Flathet mot nazism". De tre fackföreningsledarna krävde förbud mot nazistiska organisationer. Vår omedelbara reaktion var: äntligen har facket förstått faran som uppstår när samhället står passivt inför den yttersta högerns framväxt. Tyvärr blev hoppet om en konsekvent facklig motoffensiv under ledning av fackets högsta organ mot nazistiska organisationer kortvarigt.

Dagen efter debattartikeln tog de tre fackföreningsledarna tillbaka sitt krav på förbud mot nazistiska organisationer och egentliga hela sitt inlägg. Förklaringen var den tänkbart billigaste: man hävdade att "fel manus" hade gått till publicering. Ett misstag, helt enkelt, orsakat av att flera personer var inblandade i skrivandet och överenskomna förändringar inte blivit utförda. Den "rätta" artikelvarianten har inte publicerats och man kana bara spekulera i hur kravet på förbud av nazistiska organisationer kommit till och sedan försvunnit igen. Nog hörs den socialdemokratiska partipiskan vina. Ställningstaganden av justitieministern ger – se ovan- tydliga ledtrådar.

Men vad var det som vållade så stora politiska bekymmer att man pressade de tre fackföreningsledarna att göra bort sig så kapitalt?

I DN-artikeln kunde vi läsa:

"Som ledare i den demokratiska fackföreningsrörelsen tror vi på alla människor lika värde. Det är en grundsten för oss.

Nazisternas mål är däremot etnisk rensning. Människor som är handikappade, har fel hudfärg, fel sexuell läggning eller som bara har fel åsikter ska rensas ut alltså mördas.

För nazisterna finns ingenting som heter människovärde.

Det är dessa nazister som hotar oss idag, som mördar poliser och folk som har civilcurage nog att säga ifrån. Och bara det faktum att detta våld och dessa hot över huvud taget kan förekomma är ett tecken på att samhället inte gått tillräckligt långt i kampen mot nazismen.

Demokratin måste kunna försvara sig mot nazismen. De nazistiska organisationerna måste kriminaliseras därför att de är kriminella sammanslutningar som syftar till att begå brott. Både den öppna polisen och säkerhetspolisen måste ges befogenheter att slå sönder nazistiska organisationer för att förhindra deras brottsliga verksamhet, våldet och hotet.

Det handlar inte längre om "tokskallar" som i sin politiska förvirring dras med av högerextremister. Det handlar om medvetna nazister, precis som då Adolf Hitler kom till makten i Tyskland.

Det är riksdagens och regeringens uppgift att stifta sådana lagar och ge sådana befogenheter att nazisterna verkligen kan bekämpas och rökas ut ur det demokratiska samhället.

Vi kräver att riksdagen och regeringen utan dröjsmål skärper lagstiftning och regler för att skydda oss mot nazisterna och för att förbjuda nazistiska organisationer."

Denna skrivning borde de tre fackliga ledarna vara stolta över och hålla fast vid. Under de senaste månaderna har vi tvingats uppleva hur poliser, journalister, bankpersonal och det senaste offret, en facklig aktivist, som visat civilkurage och tagit upp kampen mot nazister, mördats eller förföljts. Om våra fackliga ledarna visat samma kurage som den mördade Björn Söderberg hade hans död inte varit alldeles meningslös, utan inledning till beslutsamt motstånd.

När regeringsmedlemmar skuggar för att förbjuda nazistiska och rasistiska organisationer med argumentet att det skulle inskränka yttrandefriheten, så är det att göra svart till vitt. De nazistiska organisationerna och deras medlemmar bedriver en ideologi och verksamhet som just syftar till att inskränka på yttrandefriheten, att förhindra politiska motståndare att framföra sina åsikter. I denna i högsta grad antidemokratiska aktivitet är de redo till mord och terrorism. Att skydda nazisternas verksamhet med hänvisning till yttrandefriheten och demokratiska rättigheter är absurd.

Enligt flera opinionsundersökningar anser 77 procent av svenska folket att nazistiska och rasistiska organisationer ska förbjudas. Är det inte ett demokratiskt underskott att de politiska ledarna i denna fråga så tydligt går i otakt med sina väljare, folket?

Den speciella riksdagsdebatten som följde efter manifesta-tionerna på initiativ av vänsterpartiet bekräftade detta avstånd. Alla betonade sitt avståndstagande från nazismen, men de ideologiska och ekonomiska sambanden talade ingen om. Många talade mer om att öka stödet för nazisters och rasisters offer - istället för att förebygga.Facit var att vi inte vill ha kriminellt våld här i landet, men det var knappast något nytt. Ulrika Messings handlingsplan mot nazism och rasism i all ära, den breda debatten behövs. Men också en ideologisk markering mot den yttersta högern - men mot den värjde sig samtliga partier. En fråga som kräver svar är: Varför ska man kunna förbjuda medlemskap och verksamhet i nazistiska organisationer men inte organisationerna själva?

Själva problemet med framväxten av grupper på den yttersta högerkanten löses naturligtvis inte med förbud. Orsakerna ligger djupt i samhällssystemet med arbetslöshet, social utslagning, individualism och egoism som frodas genom gränslös uppbackning av de s k marknadsekonomiska värderingarna. I ett samhället där pengarna blir måttet på allt och deformerar och ersätter människovärdet där bildas också grogrund för människofientliga och odemokratiska organisationer och ideologier.

Men ett förbud skulle vara en markering att samhället inte accepterar de antidemokratiska och antihumanistiska idéer och handlingar som under detta århundrade krävt så många liv och mänskligt lidande.

Ett förbud skulle bli en hjälp för de myndigheter som beslutar om demonstrations- och mötestillstånd. De skulle med lagens hjälp kunna säga nej till aktiviteter som syftar till provokationer, sabotage av demokratiska organisationers verksamhet och rekrytering av fler ungdomar till nazisternas aktiviteter.

Att tillåta odemokratiska organisationer och grupper att verka i skydd av samhällets lagar, polis och domstolsväsende är en flathet eller blindhet? - som kan få katastrofala följder. Är det en slump att nazisternas vit-makt-musik har sin europeiska bas i Sverige? Att nazister från hela Europa träffas i vårt land för militärövningar och politiska diskussioner?

Samhället måste i lag definiera nazistisk ideologi och verksamhet som hot mot demokratin och därmed mot samhället, d v s rikets säkerhet, för att konsekvent kunna vidta nödvändiga åtgärder till dess bekämpning. Och då menar vi inte bara polisiära åtgärder, utan inte minst en öppen och ärlig politisk debatt om nazismens rötter och historia. En sann historieskrivning om högerkrafternas agerande i Sverige och undfallenheten för den tyska Hitlerfascismen. En sann redovisning av de progressiva krafternas kamp mot nazisterna. En historieundervisning i skolorna som visar att nazisterna vid sidan om etnisk rensning med judeutrotningen som kärna i lika hög grad ville utrota de progressiva krafterna, kommunister, socialister, humanister alla demokratiska krafter vars ideologi och åsikter är oförenliga med nazismen.

Regeringen är stolt och har fått internationellt beröm för informationskampanjen om Förintelsen. Hur vill samma regering förklara sin handlingsförlamning, flathet eller blindhet, när det gäller att förhindra framtida förintelser? Eller är ett mord och de andra kända övergreppen med nazistiska förtecken inte tillräckligt allvarliga? Räknas terror först när hundratals eller tusentals eller miljoner mördats?

Att organisationer på yttersta högerkant utgör ett hot mot landets säkerhet och varje enskild demokratisk sinnad människa råder ingen tvekan om. I den nu aktuella utredningen kring mordet på Björn Söderberg hittades i nazisternas lokala listor över politiska motståndare som på ett eller annat sätt skulle tystas. Listorna upptar mer än 700 namn, bland dem ett 60-tal av SKPs medlemmar.

Att nazister gjort upp dödslistor över kommunister och andra progressiva grupper är inget nytt men erfarenheterna från tidigare borde ha lärt oss att det gäller att handla medan tid är.