***

Angående antalet politiska grupperingar slår dagens Ryssland alla rekord. Enligt Ryska Federationens (RF) justitiedepartement agerar i landet resp regionalt 72 000 olika grupperingar, bland dessa 3000 i federationens måttstock. Med undantag av RFKP handlar det inte i ett enda fall om något massparti. De flesta partierna är till sin karaktär "kaderpartier" enligt västlig förebild, med relativt få medlemmar, som försöker att vinna väljare med hjälp av massmedier. Och de media i dagens Ryssland, som förfogar över de stora finansiella resurserna, är mest tillgängliga. Det bekräftar också borgerliga svenska tidningar som SvD m fl.

137 partier och rörelser vill ställa upp i Duma-valet. Med tanke på 5-procent-spärren kommer däremot endast ett fåtal att ha en reell chans att nå fram till parlamentet.

Högerflygeln i Rysslands politiska spektrum bildas av ett stort antal smågrupperingar, bland vilka endast "Vårt hem Ryssland", Tjernomyrdins parti, utmärker sig. Sitt sociala stöd har partiet bland ämbetsmän och företagare. Kolomirzev betecknar dem som en kooperation av byråkrater vars huvudprincip lyder: "Stanna alltid kvar vid makten".

Kolomirzev anser att den "anpassade" högern, som fullt ut står bakom Jeltsin-kursen, håller på att försvinna i det politiska intet, medan de "liberala" prokapitalistiska krafterna försöker att med målmedveten kritik mot regimen och enstaka ministrar dra politiskt mindre insatta väljare på sin sida. Detta gäller synnerligen för Jabloko-partiet med sin ledare Javlinskij, som i intellektuella kretsar och de s k ickeorganiserade väljargrupperna på grund av denna taktik åtnjuter en viss popularitet.

Javlinskij, som numera uppträder som regeringens kritiker, är Internationella Valutafondens kreatur. Han är en av upphovsmännen bakom de s k "reformerna" som störtat det ryska folket i elände. 1989 gjorde Gorbatjov honom till sovjetiska ministerrådets sekreterare för den ekonomiska reformen. På våren 1990 lade han tillsammans med de unga ekonomerna Michailov och Sadornov fram projektet "400 (senare 500) dagar av förtroende" som syftade till att omvandla den sovjetiska ekonomin till marknadsekonomi. Efter inledd bekantskap med Jeltsin blev Javlinskij från juli till december 1990 ordförande i RSFSR:s statliga kommission för den ekonomiska reformen och samtidigt vice ordförande för RFSR:s ministerråd. Under hans ledning utarbetades då första utkastet till lagen om privatiseringen och beslutet "Om aktiebolagen", som fortfarande är i kraft. Efter händelserna i augusti 1991 utnämnde Gorbatjov honom till ordföranden för Kommittén för den operativa ledningen av Sovjetunionens folkekonomi i rang av vice regeringschef. Han blev ansvarig för planeringen och genomförandet av den ekonomiska reformen i första ryska regeringen Silajev. Javlinskij lämnade visserligen snart den höga regeringsposten, därför att han inte var överens med den ekonomiska utvecklingen under upplösningen av unionsrepublikerna.

Det talas nu också om vissa relationer mellan de s k "unga reformivrarna" Tjubais, Nemzov och Kirijenko. Det var ju i alla fall Jabloko-partiet som i Duman drev igenom lagen om "Delningen av produktionen", som innebär en kolonialiserande överenskommelse med utlandskapitalet om utförsäljningen av de nationella naturresurserna.

Enligt Kolomirzevs åsikt har valen till den lokala Duman i S:t Petersburg visat att Jabloko inte kan räkna med något genombrott i väljarsympatierna och knappast kommer att få mer än 10 procent av rösterna.

Partiet "Rysslands Demokratiska Val", som leds av Jegor Gaidar, barnbarn till den berömda sovjetiske författaren Arkadij Gaidar, betecknas av Kolomirzev som "ett svagt eko av den första vågens demokrati-reformer". Till sitt innehåll handlar det om ett liberalt parti efter västmodell.

I likhet med andra vägberedare för det västliga inflytandet och anhängare av marknadsekonomi lyftes Gaidar av Gorbatjovs perestrojka till ledande positioner inom medievärlden. Han blev avdelningschef i SUKP:s teoretiska organ "Kommunist" och senare i Pravda. 1990 avancerade han till direktör för Institutet för ekonomisk politik vid vetenskapsakademin, 1991-92 till RFSFR:s ekonomi- och finansminister, Ryska federationens RF) finansminister, och 1992 till förste vice ordförande för RF:s regeringschef med ansvar för de ekonomiska reformerna. Sedan juni 1992 var Gaidar RF:s regeringschef. I december 1992 blev han direktör i Institutet för ekonomiska problem under övergångsperioden och presidentens rådgivare i ekonomiska frågor.

I Dumavalen i december 1995 kom Gaidars parti inte över

5-procent-spärren.

Sjirinovskijs parti, som givit sig det vilseledande namnet "Rysslands liberaldemokratiska parti" är ett storryskt-nationalistiskt parti. Ledaren som fått sin utbildning på Institutet för Asien och Afrika samt Moskvas juridiska fakultet, skrev 1998 sin doktorsavhandling med temat "Den ryska nationens historia, nutid och framtid". Kolomirzev kallar honom för en principlös småborgerlig politikaster, vilken oberäkneligt leker med makten och som kan hamna på båda sidor av barrikaden. Den enda saken som är entydig är hans antikommunism.

Partiets grupp i Duman har visserligen högljutt och ofta med teaterskrammel kritiserat "Demokraterna", men i politiska nyckelfrågor som t ex beslutet om presidialförfattningen, budgetomröstningen, besluten om att skapa "ordning i Tjetjenien, omröstningen för Tjernomyrdin i september 1998, stödde han den härskande regimen. Sjirinovskijs parti finansieras av vissa företagarkretsar.

Kolomirzev hänvisar till sociologiska undersökningar av vilka framgår att partiets väljare har sin bas mindre i objektiva sociala kriterier utan mer i vissa stämningar. En fast stam sympatisörer har partiet endast i vissa delar av militären. Både Kolomirzev och Kupzov bedömer Sjirinovskijs valchanser som minimala och räknar t o m med möjligheten att han inte kommer att klara

5-procent-spärren.

Också general Lebed, numera guvernör i Krasnojarsk, är en nationalist, även om han själv ser sig som "tredje kraft". Förutom strävan att bli president kan man hos honom inte urskilja något politiskt program. Därför betecknas han ibland som "uniformen som kan fyllas med vilket innehåll som helst ".

Som ledare för den samhällelig-patriotiska rörelsen "Heder och fosterland" har Lebed modifierat den konservativa parollen "rätt och ordning" till "Sanning och ordning". Under denna paroll förde han 1996 sin presidentvalskampanj och nådde upp till tredje plats efter Jeltsin och Siuganov. I andra valomgången hjälpte han - oväntad - Jeltsin till segern och utnämndes av denne som tack till säkerhetsrådet. Därmed hade Alexander Lebed hos en betydande del av oppositionen förlorat ansiktet.

Men hans framgång i valet till guvernör i Krasnojarsk visar att han är en skicklig politiker som förstår att mobilisera oppositionella stämninargar i eget syfte. Lebed förfogar inte bara bland militären över anhängare av vikt utan åtnjuter också sympatier bland inflytelserika kretsar av storkapitalet. Honom måste man räkna med både i Duma- och presidentvalet, understryker Kupzov.

Ryska Federationens justitiedepartement har registrerat 14 socialdemokratiska partier. Lika stort är antalet, lika litet är inflytandet för ordinära socialdemokratiska partier av västlig typ. För dessa finns det enligt Kolomirzev i Ryssland så gott som ingen social bas alls. Detta har bekräftats av presidentvalet 1996, där Gorbatjov, som betecknade sig som socialdemokrat, endast fick omkring 1 procent av rösterna.

Däremot karaktäriserar Kolomirzev den av Moskvas populäre och populistiske borgmästare Luzjkov skapade föreningen "Fosterland" som ett speciellt fenomen på socialdemokratisk och centristisk plan. Enligt RFKP:s bedömning imiterar denna förening en socialdemokratisk opposition. De använder sig av hela den patriotiska ordlistan och socialistiska paroller, men har bland sina medlemmar många som bär personligt ansvar för makttillträdet till dem som förstört Ryssland. En av Luzjkovs paroller lyder: "Arbeta kapitalistiskt och fördela socialistiskt, under förutsättningen av fullständig demokrati".

Till skillnad från andra politiker har Luzjkov lyckats presentera sig som mannen som framgångsrikt har förvandlat Moskvas centrum till ett skyltfönster för den ryska kapitalismen. I detta, men också i strategin att sammanföra olika oppositionella grupperingar som alliansen "Folkmakt och arbete" under f d generalen för gränstrupperna Nikolajev, vilken direkt angriper Siuganovs RFKP, "Nya socialistiska partiet" och den fackligt-politiska "Alliansen för Arbete" ser västliga observatörer en möjlighet att Luzjkov kan tränga in i vänster- och socialistiskt orienterade väljarskikt och skapa svårigheter för Siuganovs RFKP.

Enligt senaste rykten vill Luzjkov gå samman med rörelsen Hela Ryssland och den för två månader sedan avsatte premiärministern Jevgenij Primakov. Denne som presidentkandidat och Luzjkov som premiärminister kunde enligt borgerliga spekulationer bli en duo som drar många röster.

RFKP är det i antal starkaste kommunistiska partiet i Ryssland, som under de senaste åren har vuxit till ett massparti med ca 600 000 medlemmar. Partiet har den starkaste gruppen i Rysslands parlament, Duman. Vid förra presidentvalet 1996 fick ordföranden Gennadij Siuganov 40 procent av rösterna.

Partiets ledning anklagar de andra, mindre kommunistiska partierna för att missakta det reella styrkeförhållandet i landet och ställa politiska krav enligt devisen "Allt eller intet". I motsats till detta säger sig RFKP vilja utveckla en "elastisk politik som förbinder målet om en förnyad socialism med orienteringen till reella nästa steg". På sitt CK-möte i januari i år bekräftade partiet sin strategiska målsättning:

- avlägsnandet av den folkfientliga regimen från makten;

- pånyttfödelsen av en makt som åtnjuter folkets förtroende, som

beror på arbetets makt och socialistiska utvecklingsprinciper,

- ökad levnadsstandard för folket;

- bevarandet av statens integritet och landets territoriella enhet.

I sitt tal till inledningen av valkampanjen hösten 1998 analyserade partiets vice ordförande valresultaten sedan 1996. Vid 72 val till ordföranden av exekutivorganen i regionerna segrade RFKP och deras bundsförvanter i 19. I ytterligare 15 vann de av partiet stödda kandidaterna.

I en region, Karelen, förlorade partiet guvernörsposten.

Även i valen till 72 regionsparlament har RFKP allt i allt gått fram. I många lagstiftande församlingar har partiet blivit större. I 30 regioner innehar vänsterkrafter en tredjedel av mandaten, i 10 regioner har de den absoluta majoriteten. I 11 områden är parlementsordföranden medlem i RFKP, medan partiet förlorade ordförandeskapet i tre regioner. I regionen Saratov och i Moskva lyckades man inte att få igenom en enda kandidat.

Vid kommunalvalen erövrade RFKP och dess bundsförvanter ca 35 procent av alla mandat. I 25 valkretsar genomfördes en andra valomgång, i 8 av dessa vann vänsterpatriotiska krafter.

Kupzov sammanfattar: Efter valen under de senaste åren kan man allt i allt konstatera att RFKP har lyckats bevara sitt betydande väljarpotential. Partiet förblir utan tvekan ledaren för protestväljarna. Men det finns ingen tendens som skulle tyda på ökat inflytande. Man kan endast tala om stabilisering, och i ett antal regioner måste man också tala om förluster.

I de förestående Duma-valen kommer RFKP till skillnad från tidigare omröstningar att ställa upp ensamt. Beslutet är en följd av att andra krafter inom den Folkpatriotiska unionen, som tidigare stöttat RFKP, nu vill gå egna vägar.

Det finns flera kommunistiska partier som betydligt konsekventare än Siuganovs parti, hävdar kommunistiska principer och som anklagar RFKP för opportunism, populism och en socialdemokratisk politik. Siuganov, understryker RKAP, har flera gånger svikit folket när hans parti som största kraft i det ryska parlamentet hade möjligheten att fälla den sittande regimen.

Men valchanserna för RKAP och andra mindre kommunistiska partier är inte stora, eftersom partierna är mycket ojämt representerade i landet. Starkaste fäste för RKAP är St Petersburg. Partiet behöver både bundsförvanter och finansiella medel för att kunna klara 5-procent-spärren.