"Den brittiska tredje vägen kan skapa samsyn inom EU" skriver SvD den 4 augusti. Tony Blairs reaktionära, nyliberala politik framställs som en reaktion mot Thachterismen, men, framhåller man det väsentliga: "dess företrädare är också kritiska till efterkrigstidens välfärdsstater". Och man konstaterar med glädje att det i det socialdemokratiska EU nu finns förutsättningar för att denna "tredje väg" kan bli en samlande ideologi inom EU.

Äran för denna "tredje väg" tillskrivs emellertid inte bara Tony Blair, utan också hans nära åsiktsfrände Gerhard Schröder. I deras gemensamma manifest "Vägen framåt för Europas socialdemokrater" finns formuleringar som "arbetsmarknaden behöver en sektor med låga löner". Eller: "vi har allt för ofta ställt värden, som är viktiga för medborgarna som personlig prestation och framgång, företagar-anda, eget ansvar och sinne för det gemensamma tillbaka till förmån för universiell trygghetssträvan". Manifestet är en blandning av välkända konservativa krav om avreglering, privatisering och "flexibilisering" med socialt bludder, som ska bli rättesnöre för den europeiska socialdemokratin.

Manifestet lades fram fem dagar innan valet till Europaparlamentet, och det förklarar varför vi har hört så litet om dess reaktionära innehåll.

I Tyskland fördömde DGB (tyska LO)-styrelseledamot Heinz Putzhammer de två regeringschefernas elaborat "ett historiskt förtal av välfärdsstaten". Framställer man socialförsäkringssystemet som statlig tvångströja, menade han, så ser man livet "inte längre utifrån befolkningsflertalets perspektiv".

Vems perspektiv detta papper avser, det visar lovorden som kommit överallt i EU-Europa från kapitalet och dess språkrör. Se SvD. Men där finns också deras förhoppningar att "den europeiska socialdemokratin" ska kunna enas kring denna linje som lika bra skulle kunna härstamma från traditionella högerledare.

Frankrikes ministerpresident, socialisten Jospin, var mycket angelägen att distansiera sig från Schröders och Blairs moderniseringsidéer. Han sade att han inte kunde "känna igen sig" i Blair-Schröder-manifestet. De franska socialisterna, betonade han, är mindre atlantismorienterade och mer för en ekonomisk regulering i världsmåttstock. Hans parti kände sig tydligt stört av att Manifestet publicerades just i slutspurten av Europa-valkampen. Jospin hade, med tanke på den franska opinionen, fört valkampen med argumentet, att EU efter att ha bildat EMU och infört euron under ledning socialdemokrater i 11 av de 15 EU-länderna nu skulle starta uppbyggnaden av ett "socialt Europa". Detta löfte kördes helt enkelt omkull av Blairs och Schröders propaganda för "flexibilitet" och "anpassning av arbetsmarknaden och de sociala förhållanden till marknadsbetingelser".

Den svenska socialdemokratin har kanske inte ägnat så stor uppmärksamhet åt detta manifest i offentlighetens ljus. Men formuleringarna och kraven från Blair och Schröder känner vi igen, de har vi hört många gånger under senare tid från ledande socialdemokrater och dessförinnan ännu längre från högerhåll. Mona Sahlins och Björn Rosengrens skrift om tillväxtpolitiken, som nyligen publicerats, är nog i närheten av en översättning av Blair-Schröder-manifestet. Sverige är landet i Europa, där klassklyftorna ökat mest under de senaste åren så Blairs och Schröders visioner om ett "modernt socialdemokratiskt Europa" praktiseras redan i Sverige i full fart.

De progressiva krafterna i Tyskland och Frankrike, även inom facket, har sagt ifrån. De är inte beredda att accepetera en "modernisering" av arbetsrätten och socialförsäkringssystemet som raserar hela välfärdspolitiken. Det är dags att också den svenska fackföreningsrörelsen med eftertryck stoppar den "moderna tredje vägens" politik och kallar den vad den verkligen är: gammaldags reaktionär högerpolitik! Vad Balir och Schröder, Sahlin och Rosengren, Persson eller den nyvalde SSU-ordföranden försöker sälja som en "ny väg framåt"- det är i verkligheten kapitalismens gamla spår - återvändsgränden för mänsklighetens utveckling och behov.