PARTIPROGRAM
FÖR
SVERIGES KOMMUNISTISKA PARTI

Kommunisternas mål
Kommunisternas mål är det klasslösa samhället, vars huvudpricip sammanfattas i sentensen ''av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov''.
Det klasslösa samhället kan förverkligas endast om människornas behov såväl materiellt som kulturellt till fullo kan tillgodoses. Därför måste det klasslösa, det kommunistiska samhället, byggas på en produktionsapparat på hög vetenskaplig och teknisk nivå.
I det klasslösa samhället är alla mäniskors frihet en förutsättning för den enskildes frihet, liksom den enskildes frihet är förutsättningen för allas frihet. I ett sådant samhälle kan det inte finnas fattiga och rika, egendomslösa och kapitalägare. Ett sådant samhälle måste helt genomsyras av demokratins, öppenhetens och solidaritetens priciper.
I en värld där kommunismens idéer har segrat blir den franska revolutionens paroll om frihet, jämlikhet och broderskap vägledande också i det internationella umgängen mellan folken i världen. När alla världens folk gemensamt bygger upp en värld i fred och välstånd, tar mänskligheten det avgörande steget från nödvändighetens till frihetens rike.
Ett klasslöst samhälle kan inte förverkligas inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet, där den avgörande ekonomiska makten är koncentrerad till ett fåtal kapitalägare. Kapitalismen som ekonomiskt system förutsätter ojämlikhet i makt, rikedom, välfärd och trygghet.
Kommunisternas mål är att avskaffa det kapitalistiska samhället, och att ersätta det med ett socialistiskt, som öppnar vägen till vårt långsiktiga mål, det klasslösa, kommunistiska samhället.

Det första steget mot målet.
Det första steget mot ett klasslöst samhälle är att bygga ett socialistiskt samhälle.
Ett socialistiskt samhälle är styrt av folket, d v s de arbetare och andra avlönade som producerar varor och tjänster, och inte av ett fåtal kapitalägare. Detta samhälle styrs i folkets intresse, produktionssystemets funktion är att tillgodose folkets reella behov på ett rättvist sätt, inte att ge maximal avkastning till aktieägare.
Kontrollen över produktionssystemet är baserad på äganderätt. Det är ägaren som bestämmer vad som skall produceras, hur mycket som skall produceras och hur det skall distribueras.
Därför måste äganderätten till produktionsmedel, banker, försäkringsbolag och andra finansbolag överföras till folket. Äganderätten skall utövas genom offentliga institutioner under demokratisk kontroll.
I dag deltar Sverige i ett världsomfattande produktionssystem som i hög grad är beroende av produkter från fattiga underutvecklade länder. Därför måste ett socialistiskt strävande efter ett rättvis utbyte av produkter och tjänster omfatta dessa länder likaväl som Sverige. Folken i de nu exploaterade u-länderna i Afrika, Asien, Latinamerika måste också få rätt att bestämma hur deras produktionssystem skall utnyttjas och hur deras produkter skall distribueras. Handeln mellan Sverige och dessa länder måste ordnas så att den ger ömsesidiga och likvärdiga fördelar.
I ett socialistiskt samhälle är tillgång till de produkter, tjänster och utvecklingsmöjligheter som folken behöver för att leva ett värdigt liv en rättighet, inte ett privilegium, eftersom det är folket själv som genom sitt arbete producerar dessa produkter och tjänster och skapar dessa möjligheter.
Varje människa i ett socialistiskt samhälle har garanterad rätt till arbete. Arbetslöshet är alltså oförenligt med socialismen.
Produktionskrafterna är idag utvecklade till den grad att en betydligt kortare arbetsdag och en betydligt lägre pensionsålder är realistiska villkor för alla under socialismen.
I ett socialistiskt samhälle måste utbildningssystemet omfatta inte bara tillgång till kunskaper för alla, oavsett ålder, kön, inkomst eller nationalitet, utan också uppfostran i en anda av kamratskap, samarbete och ömsesidig respekt.
De produkter, tjänster och utvecklingsmöjligheter som varje individ behöver inkluderar en bra bostad till en rimlig kostnad, kostnadsfri sjukvård och barnavård, ett rikt utbud på av kulturella aktiviteter samt tillgång till hälsosam rekreation.
Socialismens sönderfall i Europa betyder dock en ofantlig belastning för arbetarrörelsen i hela världen. Imperialismens huvudkrafter har för tillfället fått maximalt politiskt spelrum. Aldrig sedan oktoberrevolutionen har de kunnat utnyttja sin makt och sprida sin ideologi så obehindrat som idag.
Bland kommunister, socialister och demokrater har detta väckt osäkerhet, oro och förstämning. Men vi vet samtidigt att socialismen lever!
Vi vet att kapitalism inte är något godtagbart alternativ för folken. Vi vet att modern, högutvecklad monopolkapitalism mer än någonsin kräver en övergång till socialism, till folkets demokratiska makt över produktionsmedlen och till planerad ekonomi.
När det gäller detta grundläggande mål finns för oss ingen anledning att korrigera eller omvärdera vår marxistiska teori.

Arbetarklassens framväxt.
I sin strävan efter ett drägligt liv för sig själva och sina närmaste har människorna genom sitt arbete fått nya kunskaper och därmed skapat sig nya och effektivare produktionsmedel och produktionsmetoder för att än bättre utvinna naturens resurser.
Men mänsklighetens historia är också en historia om klasskamp. Uppdelningen av samhället i härskande och förtryckta klasser har präglat folkens och nationernas liv alltsedan klassamhällets uppkomst. Klasskampen och produktivkrafternas tillväxt har sammanvävts.
Också det kapitalistiska produktionssättet är resultat av en hård klasskamp. Den feodala härskarklassen i Europa störtades och statsmakten erövrades av den framväxande bourgeoisien av industri- och handelskapitalister. I vissa länder som Storbritannien, men också i Sverige, sammansmälte den feodala härskarklassen med bourgeoisien, dock på kapitalismens villkor.
Men kapitalismen föddes inte bara ur den politiska kampen. Genom en järnhård utsugning och fördrivning av småbondeklassen från gård och egendom, skapades den nödvändiga arbetskraften för de nya fabrikerna av dessa egendomslösa grupper. Kapitalismen skapade lönearbetarna - Proletariatet.
Rätten och människovärdet byggde oinskränkt på det privata ägandet av produktionsmedlen, av fabriker och kapitalet. Stat och lagar anpassades till denna grundprincip. Profitmaximeringen blev det ekonomiska livets motor.
I konkurrens mellan olika kapitalister utvecklades produktivkrafterna, men alla tekniska och vetenskapliga framsteg underställdes profitbegäret. Den kapitalistiska konkurrensen ledde till en ständigt ökande kapitalkoncentration, något som de transnationella jättebolagen är ett resultat av.
Trots den inbördes rivaliteten och konkurrensen mellan kapitalisterna förenades dessa, genom den borgerliga statsmakten, i kampen mot arbetarklasssens krav på rimliga löner och mänskliga arbetsvillkor. Hos arbetarklassen föddes i striden för sina rättigheter medvetenheten om att kampen måste föras samfällt och organiserat. Arbetarna började organisera sig i fackföreningar.
Samtidigt saknade arbetarklassen en klar insikt om det kapitalistiska samhällets lagbundenheter, hur en framgångsrik kamp skulle bedrivas och vilka mål den skulle ställa. Först med Karl Marx och Friedrich Engels utveckling av det som nu kallas marxismen eller den vetenskapliga socialismen, fick arbetarklassen det teoretiska vapen som krävdes för att ge kampen ett klart perspektiv. När den marxistiska teorin förenades med arbetarklassens kamp växte den socialistiska arbetarrörelsen fram.

Marxismen.
På grundval av en djupgående analys av det kapitalistiska samhället, av historiens utveckling och samhällsklassernas kamp visade Marx och Engels att kapitalismens egna utvecklingslagar borgar för det kapitalistiska samhälletssystemets undergång.
De visade att arbetarklassen är den klass, den kraft, som kan och kommer att leda kampen för kapitalismens störtande. Därför måste arbetarklassen organisera sig i ett självständigt parti, som ser som sin uppgift att leda kampen mot kapitalismen.
När Marx och Engels förutsåg denna arbetarklassens världshistoriska uppgift, utgick de från att den hårdast exploaterade klassen i det kapitalistiska samhället på grund av sin ställning i produktionsprocessen blir den mest konsekvente och oförsonlige motståndaren till det kapitalistiska systemet.
Efter Marx och Engels utvecklades den marxistiska teorin parallellt med arbetarrörelsens och kapitalismens utveckling i olika länder. Det främsta bidraget till marxismens utveckling i teori och praktik under vårt århundrade gavs av Vladimir Lenin, som stod i spetsen för den första framgångsrika socialistiska revolutionen i världen. Framför allt Lenins partiteori och hans analys av kapitalismens övergång från konkurrens- till monopolkapitalism, imperialismens epok, fick avgörande betydelse för den socialistiska arbetarrörelsens utveckling. I sin praktiska politik visade Lenin att vägen till framgång endast är möjlig om arbetarklassen kring sig förenar breda skikt utanför arbetarklassen.
Utvecklingen efter andra världskriget och speciellt under det senaste decenniet har ställt kommunisterna inför helt nya problem, vars lösning kräver viktiga strategiska och taktiska överväganden, grundade på en vidareutveckling av den marxistisk-leninistiska analysen av den moderna, internationaliserade produktionen.
Segern över Hitlerfascismen gav inspiration åt frihetsrörelserna i tredje världen, tillkomsten av det socialistiska lägret med Sovjetunionen som ledande kraft innebar en politisk och sedermera militär motvikt gentemot det imperialistiska blocket, varigenom de socialistiska krafternas förhoppningar om en bestående fred och en socialistisk utveckling i världsmåttstock stärktes.
Imperialismens krafter insåg snabbt att Sovjetunionens uppoffringar i kriget, förstörelsen i Östeuropa samt den ekonomiska efterblivenhet i de länder som slagit in på socialismens väg, gav dem fördelar. Med en politik på krigets brant skulle så stora resurser bindas i dessa länders ekonomier att den socialistiska uppbyggnaden kunde omintetgöras.
Sönderfallet av de tidigare socialistiska länderna i Europa är ett hårt slag för kommunisterna och hela arbetarrörelsen.
Detta ställer hela arbetarrörelsen inför nya och svåra uppgifter.

Arbetarrörelsen splittring.
Den relativt långa period av goda konjunkturer som föregick det första världskriget skapade motsättningar inom arbetarrörelsens partier, de socialdemokratiska partierna, i de ledande kapitalistiska länderna .
Motsättningarna gällde nödvändigheten av att hålla fast vid de socialistiska målen, att hålla fast vid den marxistiska teorin.
Motsättningearna gällde också om man skulle leva upp till parollen ''Proletärer i alla länder, förena er''- om man skulle hålla fast vid arbetarrörelsens internationalistiska priciper. Dessa motsättningar kom till ett konkret uttryck när det stod klart att kapitalismens imperialistiska karaktär hotade mänskligheten med ett världskrig. Kampen för freden och kampen mot den chauvinistiska och aggressiva nationalismen blev en vattendelare inom den europeiska arbetarrörelsen.
I och med världskrigets utbrott och den socialistiska revolutionen i Tsarryssland kunde inte längre den organisatoriska enheten inom de socialdemokratiska partierna upprätthållas. Partierna delade sig i en höger- och en vänsterfraktion. Den socialdemokratiska vänstern höll fast vid rörelsens socialistiska mål, internationalistiska priciper och konsekventa fredspolitik. Vänstern försvarade också den socialistiska oktoberrevolutionen i Ryssland mot alla angrepp. I och med bildandet av den Tredje internationalen började dessa partier kalla sig kommunistiska.

Samhällsutveckligen i Sverige.
Den industriella revolutionen i Sverige ägde rum under andra hälften av 1800-talet. Liksom i andra länder ledde den kapitalistiska konkurrensen till en koncentration och centralisation av kapitalet.
Redan i början av 1900-talet hade Sverige inträtt i kapitalismens monopolkapitalistiska stadium med ett fåtal dominerande storbolag, med en sammansmältning av industri- och finanskapital och med en tilltagande kapitalexport.
Arbetarklassen växte hastigt och blev den till numerären största samhällsklassen. Det socialdemokratiska partiet bildades 1889 och blev den ledande kraften i arbetarklassens politiska kamp. Fackföreningsrörelsen vann ständigt nya medlemmar och organiserade sig 1889 i en gemensam centralorganisation , Landsorganisationen i Sverige (LO).
I hårda klasstrider tillkämpade sig arbetarklassen rätten till 8 timmars arbetsdag och slutligen också den allmänna rösträtten för alla, som började tillämpas 1921. Oktoberrevolutionens seger i Ryssland bidrog på ett avgörande sätt till att den svenska borgarklassen gav efter i arbetstids- och rösträttsfrågan.
De ekonomiska kriserna på 1920- och 1930-talet, massarbetslösheten och lönesänkningspolitiken bekräftade i Sverige liksom internationellt det kapitalistiska systemets oförmåga att skapa en stabil ekonomisk utveckling och människovärdiga livsvillkor för den breda folkmajoriteten ens i de utvecklade kapitalistiska länderna. I de koloniala länderna förstärktes samtidigt förtrycket. Varje försök till nationell och social befrielse i dessa länder slogs ner med alla till buds stående barbariska metoder.
Internationellt ledde kapitalismens kris till att monopolkapitalets mest reaktionära och aggressiva element med hjälp av fascistiska rörelser grep makten i många länder som t ex Tyskland, Italien och Japan.
Under parollen om kamp mot den internationella arbetarrörelsen, kommunismen och Sovjetunionen igångsattes en gigantisk upprustning. Statliga beställningar till främst krigsindustrin fick de ekonomiska hjulen att rulla. De ledande industriländerna hade tagit steget över till monopolkapitalismens statsmonopolistiska skede.
Också i Sverige ökade den borgerliga statens intervention inom ekonomin. Det stod klart att det monopolkapitalistiska systemet krävde nya mekanismer för att mildra och reglera kriserna och samtidigt garantera monopolens profiter.
I Sverige kom övergången till statsmonopolismen att präglas av att den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen satt i regeringsställning och hade en stark position inom fackföreningsrörelsen. Dess mest utmärkande drag var den målmedvetna viljan att bygga upp former för samarbete mellan arbetarklassen och monopolbourgeoisien. Skapandet av Arbetsdomstolen 1928 och Saltsjöbadsavtalet 1938 är de främsta exemplen på detta klassamarbete.
I kampen för en enhetsfront mot fascismen, för stöd åt fascismens offer och internationell solidaritet spelade det kommunistiska partiet i Sverige en viktig roll. Men också i kampen mot klassamarbetspolitiken, för arbetarklassens dagskrav och för dess långsiktiga mål, socialismen, var det kommunistiska partiet den ledande kraften.
På det sättet bar det kommunistiska partiet under nya ekonomiska och politiska betingelser arvet från arbetarrörelsens barndom vidare, genom att förena kampen för mänsklighetens överlevnad med den aktuella klasskampen.
Efter andra världskriget byggdes den statsmonopolistiska regleringen av ekonomin ut ytterligare, samtidigt som koncentrationen och centralisationen av kapital tilltog. Den ekonomiska makten koncentrerades till allt färre händer.
Till denna utveckling bidrog statens nya uppgifter. Kreditpolitik, handelspolitik, statlig planering, regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik, lönepolitik, utbildning och forskning underordnades de stora monopolföretagens krav. Socialdemokratin var den drivande kraften i den statsmonopolistiska regleringen.
På grund av den ekonomiska tillväxten som utmärkte tiden efter kriget och fram till 1960-talets slut, och som var ett resultat av att Sverige till skillnad från det övriga Europa inte var förstört av kriget, samt den därav uppstående möjligheten att tidigt utnyttja den vetenskaplig-tekniska revolutionen, kunde också en hel del reformer till gagn för arbetarklassen genomföras såsom barnbidrag, allmän sjukförsäkring och allmän tjänstepension, samtidigt som reallönerna förbättrades.
Allt detta i förening påverkade det socialdemokratiska partiets ideologi, så att strategin om den stegvisa reformeringen av det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt samhälle övergavs. I stället myntades parollen om den utbyggda välfärdsstaten som socialdemokratiska partiets mål. Inom ramen för det statsmonopolistiska systemet skulle kapitalismens avarter dämpas genom socialpolitiska åtgärder och en framgångsrik ekonomisk politik.
Trots den vetenskapligt-tekniska revolutionens accelererande bröts denna utveckling på 1970-talet och krisfenomen med växande arbetslöshet, reallöneförsämringar och ökande klassklyftor framträdde allt tydligare i alla avancerade kapitalistiska länder, också i Sverige. Ett nytt fenomen var den permanenta utslagningen av hundratusentals människor från arbetslivet. Krisen påminde om den på 1930-talet, men uppträdde nu snabbare och mera samtidigt i alla dessa länder som en följd av den växande betydelse de transnationella bolagen fått på den kapitalistiska världsekonomin.
Övennationella organ som EG, transnationella truster och svenskt monopolkapitalets sammansmältning med utländska storföretag skapar och utgör styrcentra, som på viktiga områden har mer makt än regering och riksdag. Dessa styrcentra bestämmer en växande del av vårt lands inrikes- och utrikespolitik.
Under 80- och 90-talet har de internationella monopolkretsarna flyttat fram sina positioner genom att angripa de delar av de statliga regleringarna som varit till gagn för folkflertalet, främst socialpolitiken. De har på olika sätt försökt lägga skulden till kapitalismens kris på dessa socialpolitiska åtgärder. Syftet har varit att omintetgöra praktisk taget alla de landvinningar som arbetarklassen tillkämpat sig under de senaste årtiondena.
Samtidigt skapade dessa kretsar internationellt en aggressiv krigsatmosfär riktad mot f d Sovjetunionen och de f d socialistiska länderna. Hotet om ett tredje världskrig växte stadigt under de första åren på 1980-talet.
Monopolkapitalets offensiv mot arbetarklassen och hot mot freden har tvingat arbetarrörelsen och speciellt de kommunistiska partierna att samtidigt försvara arbetarklassen landvinningar och försvara freden.
Kampen för mänsklighetens överlevnad står inte i motsättning till kampen mot monopolkapitalet. Arbetarrörelsens historia visar att kampen för freden är en del av arbetarklassen kamp mot monopolbourgeoisiens mest reaktionära krafter och att den kampen inte kan föras på ett framgångsrikt sätt utan att de reaktionära och monopolistiska kretsar, som står för krigshotet, avslöjas och bekämpas.
I kampen för fred och nedrustning visar kommunisterna på vilka gigantiska resurser som den militära kapprustningen förbrukar och hur dessa resurser skulle kunna användas för att på ett avgörande sätt förbättra människors ekonomiska och sociala villkor i global skala. På det sättet förenas kampen för fred och nedrustning med kampen mot monopolen. Den vetenskapligt-tekniska revolutionen ledde under efterkrigstiden till en hittills aldrig skådad utveckling av produktivkrafterna, men skapade också på grund av användningen av nya tekniker nya miljöproblem av global karaktär. På 1980-talet framstod kampen för fred, avspänning och en god miljö för växande grupper som de två huvudfrågor som måste lösas för att mänskligheten skulle överleva.
Den vetenskaplig-tekniska revolutionen har under vårt århundrade skapat nästan obegränsade möjligheter att ingripa i naturens värld för att förbättra människornas liv. Aldrig tidigare har människorna så stora chanser att utveckla sin produktivitet och kreativitet och samtidigt minska fysisk belastning som idag. Det skulle vara möjligt att övervinna svält, elände och underutveckling i hela världen och att bereda ett värdigt liv åt alla utan att tulla på framtida generationers naturliga resurser.
Men verkligheten är en annan. Mänsklighetens existens hotas som en följd av att de högutvecklade produktivkrafterna organiseras under kapitalistiska produktionsförhållanden.
Produktivkrafternas utveckling är enorm och därmed också tillväxten av den samhälleliga rikedomen - men den är mycket ojämnt fördelad. Under kapitalismens herravälde främjades till en början vetenskaplig-tekniska framsteg och i industriländerna - som följd av arbetarrörelsens organiserade klasskamp - också sociala framsteg.
Men produktivkrafternas utveckling utnyttjades av kapitalismen endast som medel för profitökning. På det viset kan nya tekniker och vetenskapliga landvinningar i dag bli ett hot för mänsklighetens existens överhuvudtaget. Under kapitalackumulationens tvångsvillkor - kapitalismens grundprincip - finns det inga medel för att slutgiltigt undvika denna risk.
Endast ett samhälle där man bryter profitprincipen och där människornas behov styr utvecklingen av produktivkrafterna, där arbetets fullständiga resultat använd i hela samhällets intresse - endast i ett sådant samhälle innebär produktion av rikedom för den ena inte samtidigt elände för den andra, betyder utnyttjandet av naturen inte samtidigt naturförstörelse.
I stället för konkurrerande enskilda intressen träder då globalt ansvar, internationell solidaritet, respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rationellt planerad användning av alla produktionskrafter in. Denna samhällsform är socialismen.
I kampen mot miljöförstöringen leds kommunisterna av övertygelsen att endast lösningar som grundar sig på vetenskaplig kunskap kan leda mänskligheten fram till en bättre miljö. Genom en öppen och saklig redovisning av problemen och lösningar för hela folket möjliggörs en demokratisk kontroll på hela miljöområdet.

Klassstrukturen i Sverige.
Arbetarklassen är ett barn av den industriella revolutionen. Dess tillväxt är förknippad med den industriella produktionens växande roll i samhället. Dess sammansättning ändras med förändringar i produktivkrafterna.
Redan under 1900-talets första årtionde kom arbetarklassen i Sverige att omfatta en majoritet av befolkningen och har sedan dess fortsatt att växa.
Som en följd av arbetarklassens tillväxt och som en följd av den tekniska utvecklingen har arbetarklassen sammansättning dock hela tiden förändrats. Från att i ett tidigt skede huvudsakligen ha utgjorts av arbetare inom bas- och råvaruproduktionen och sedan inom tillverkningsindustrin har framför allt de senaste årtiondenas revolution inom teknik och vetenskap, utbyggnaden av den sociala sektorn och barn- och familjepolitiken radikalt ändrat arbetarklassens sammansättning.
Medan andelen arbetare inom de traditionella basindustrierna stadigt har minskat har antalet arbetare inom tjänstesektorn ökat enormt. I dag är drygt 93 procent av alla förvärvsarbetande i Sverige lönearbetare, varav den överväldigande majoriteten tillhör arbetarklassen.
Under tiden efter det andra världskriget har alltfler av den växande gruppen av lönearbetare som organiseras av tänstemannarörelsen såväl materiellt som genom sin förändrade ställning i produktionsprocessen blivit en del av arbetarklassen eftersom produktionsprocessen tenderar att sudda ut skillnaden mellan tjänstemän och traditionella arbetare.
Därutöver har kvinnornas inträde på arbetsmarknaden tillfört arbetarklassen nya grupper inom främst den offentliga sektorn. Kampen för jämlikhet har därmed fått större samhällelig betydelse och styrka.
Det som betecknats som klassmedvetande inom stora delar av den traditionella arbetarklassen börjar kraftfultl spridas i nya skikt, inom de tjänstemannaled som numera kan betecknas som en allt viktigare del av den nya arbetarklassen.
Attityder inom den traditionella arbetarklassen och arbetarrörelsen, inkl det kommunistiska partiet, har bidragit till att i viss mån fördröja uppkomsten av ett arbetarklassmedvetande inom tjänstemannagrupperna. Den facklliga uppdelningen i LO och TCO har också bidragit till detta.
Att skapa en enhetlig facklig rörelse är ett klassintresse. Ett förverkligande av detta ställer större press på arbetsköparna, samt gör det lättare att formulera krav och paroller för arbetarklassen i sin helhet.
Den höga fackliga organisationsprocenten bland tjänstemännen i Sverige, den ökade fackliga medvetenheten och de fackliga kampparollerna bland tjänstemannagrupperna visar dock på att arbetarklassmedvetandet stadigt och snabbt ökar i dessa grupper.

Sveriges kommunistiska parti.
Sveriges kommunistiska parti är det kommunistiska partiet i Sverige. Partiet har djupa rötter i den svenska arbetarklassen. Det grundades 1917 ur det dåvarande socialdemokratiska partiet som en följd av kampen mot revisionen av marxismen. Det växte fram i kampen för fred, arbete och bröd, för demokrati, proletär internationalism och socialism.
Sveriges kommunistiska parti representerar kontinuiteten och det historiska arvet från Marx, Engels och Lenin inom den svenska arbetarrörelsen.
I sin kamp utgår partiet från förhållandena i Sverige och arbetarklassens bästa traditioner i vårt land. Samtidigt söker det att tillgodogöra sig erfarenheter från andra kommunistiska partier. Sveriges kommunistiska parti betraktar sig som en del av en kommunistisk världsrörelse.
Sveriges kommunistiska parti är ett suveränt och självständigt parti. Partiet utarbetar självständigt sin politiska linje och sin strategi och taktik.
Partiet ser det som sin plikt att verka för att främja och stärka enheten mellan alla krafter i världen som kämpar för fred och avspänning, för ekonomiskt och socialt framåtskridande, för socialism.
Partiet förenas med sina broderpartier på grundval av en gemensam teori, marxismen-leninismen, samt den proletära internationalismen - principen om klassolidaritet och ömsesidigt stöd och respekt för självständigheten och likaberättigandet mellan partierna.
Redan Marx och Engels påvisade nödvändigheten av att arbetarklassen har ett självständigt politiskt parti för att omvandla det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt. De påvisade också, liksom senare Lenin att arbetarklassens klassmässiga organisering i fackföreningar är nödvändig, men inte tillräcklig, för att avskaffa det kapitalistiska samhället.
Till detta krävs arbetarklassens politiska organisation som inte endast kämpar för att tillgodose de arbetandes dagsaktuella krav, utan ställer som sin uppgift att föra arbetarklassen till makten och genomföra en revolutionär omdaning av samhället.
Denna organisation är det kommunistiska partiet.
Det kommunistiska partiet är till sin natur ett klassparti med djupa rötter i arbetarklassen. Det företräder hela klassens intresse, men organiserar samtidigt i sina led grupper ur andra samhällsskikt, som ställer sig på arbetarklassens sida och deltar i dess kamp.
Partiets uppgift är att på marxismens grundval ena arbetarklassen och dess bundsförvanter i kampen mot dess huvudmotståndare, monopolkapitalet.
En förutsättning för partiets styrka är att det kan agera enhetligt. En verklig levande enhet inom partiet kan endast grundas och utvecklas på demokratisk väg genom att olika meningar och förslag behandlas kollektivt, jämförs och diskuteras innan beslut fattas, vilka därefter blir bindande för alla partimedlemmar.

Vägen framåt.
Kampen för mänsklighetens överlevnad, att förhindra att krig utbryter, är en primär uppgift också för vårt parti. Partiet är övertygat om att Sverige borde kunna spela en viktig roll i denna kamp. Sveriges utrikespolitik som av tradition byggt på alliansfrihet och neutralitet ger vårt land goda möjligheter att aktivt bidra till fredlig lösning av internationella konflikter och att befrämja en utveckling mot internationell avspänning.
Partiet är övertygat om att en ensidig svensk nedrustning är ett mycket viktigt bidrag för att stärka fredskrafterna i världen.
Om de gigantiska belopp som den svenska krigsmakten i dag kostar skulle användas till att stärka vår freds- och biståndspolitik, för en effektiv kamp mot miljöförstöringen i global skala och för social upprustning i vårt eget land, skulle våra möjligheter att trygga freden öka dramatiskt. En sådan politik skulle också utgöra den säkraste fredsgarantin för vårt eget land och folk.
I kampen för fred och nedrustning liksom i kampen för en bättre miljö är det möjligt och nödvändigt att förena breda sociala skikt av befolkningen. I den kampen vill partiet i enlighet med sin grundsyn utveckla ett samarbete mellan alla politiska, fackliga och andra rörelser och krafter, som verkar för lösandet av dessa mänskligheten överlevnadsfrågor.
Kampen för dessa allmänmänskliga intressen står inte i motsättning till arbetarklassens klassintressen som manifesteras mot de kapitalistiska monopolen. Partiet ser tvärtom dessa kampfronter som två sidor av samma sak.
I kampen för fred, ett harmoniskt förhållande mellan människan och naturen, ekonomiskt välstånd och social rättvisa, internationell solidaritet, en humanistisk människosyn och en utvidgad demokrati förenar breda skikt också utanför arbetarklassen.
Därmed står dess sociala grupper och enskilda objektivt i motsättning till det rådande fåtalsväldet i produktionslivet till profitintresset som en styrande faktor inom livets alla områden, militarismen och imperialismen och rovdriften på jordens naturresurser, till kommersialiseringen av kulturlivet och den allmänna avhumaniseringen av mänskliga relationer som utmärker dagens kapitalism.
Beroende på den breda differentieringen av lönearbetarna inom och utom arbetarklassen och kapitalets kontroll och hegemoni över massmedierna resulterar denna enighet inte alltid i enighet med socialt medvetande och beteende utan tvärtom i många fall till olika och till och med motsatta tendenser och lösningar.
Därför ser partiet det som sin uppgift att som en del av den antimonopolistiska, demokratiska rörelsen verka för enighet på basis av partiets ideologiska plattform.
En utvidgad demokrati förutsätter denna kamp mot monopolen. Partiet utvecklar därför en antimonopolistisk strategi. Monopolens maktpositioner måste övertas av samhälleliga organ och ställas under demokratisk ledning och kontroll. Det förutsätter en nationalisering av de privata bankerna, kreditinstituten och försäkringsbolagen, energisektorn och de viktigaste råvarukällorna, de viktigaste produktionsmonopolen, samt krigsmaterielproduktionen vilken omställes till framställning av produkter för fredliga ändamål. Detta skulle ge Sverige en stark och respekterad ställning i världen, såväl ekonomiskt som politiskt.
En utvidgad demokrati förutsätter också att allt bredare folkgrupper dras med i ledningen, planeringen och kontrollen av produktionen såväl på lokalt som på riksnivå.
De demokratiska representativa organen - riksdag, landsting, och kommunalfullmäktige - kontroll över den offentliga förvaltningen måste förstärkas. Riksdagen måste kunna ingripa direkt i statsförvaltningen, näringslivet och utrikeshandeln. Mornarkin måste avskaffas och Sverige omvandlas till demokratisk republik.
För att Sverige skall kunna bevara sin självständighet, stå utanför krig,kunna bidra till lösandet av internationella konflikter och utveckla samarbete med världens övriga folk på basis av respekt och likaberättigande, för att fördjupa vår demokrati och förbättra de mångas levnadsstandard, måste Sverige stå utanför EG/EU.
Partiet vill medverka till att så sker i samverkan med andra krafter vilka också inser faran av ett svenskt medlemskap i EG/EU.
Partiet ser utvecklande av en antimonopolistisk rörelse, för utvidgad demokrati, som den väg som skapar en aktiv folkmajoritet som inskränker och slutligen krossar monopolkapitalets makt och öppnar vägen för en fredlig övergång till socialismen där alla ekonomiska resurser planeras för alla människors bästa.
Under rådande kapitalistiska förhållande berövas tre fjärdedelar av mänskligheten alla utvecklingsperspektiv. Dessa människors hemländer spelar på den kapitalistiska världsmarknaden endast en roll som leverantör av billiga råvaror, billig arbetskraft, som marknad för massprodukter och som semester- och rekreationsområden.
Utsugningen av den tredje världen är en av de avgörande faktorerna för imperialismens utveckling och överlevnad. Misären, regional obalans, krig och katastrofer som exploateringen leder fram till är orsaken till de okontrollerbara flyktingströmmar som idag rör sig i världen. De medför tragedier för miljontals människor och stora problem för många länder. Problemen med denna folkvandring kan endast lösas genom en ny ekonomisk världsordning, likaberättigad utveckling för u-länder och en bred antiimperialistik solidaritet.

Programmet antogs på SKP:s 31:a kongress 4-5 nov 1995