SKP - 80 år i kamp för fred och sociala framsteg

Genom det kommunistiska partiets 80-åriga historia i Sverige löper som en röd tråd kampen för fred och sociala framsteg.

Visionen om ett rättvist socialistiskt samhälle är det stora målet, som ligger i botten för alla förslag och aktioner för större sociala rättigheter och ökad demokrati. Kommunisterna har upplevt framgångar, då partiet vuxit och ännu mer motgångar, då det ibland var svårt att stå pall för antikommunistiskt tryck och förtal.

Bilden av denna 80-åriga verksamhet är mångfasetterad. Vi har inte lyckats med allt vi företagit oss. Men det finns inget i vår historia som vi behöver ångra eller skämmas över. Ofta var övermakten för stor, så att partiets förslag och visioner inte kunde förverkligas. Men det kan inte förta det hängivna, ärliga och ansvarsfulla arbete, den entusiasm och energi som generationer av kommunister i vårt land lagt ner för att forma ett människovärdigt liv för folket både i Sverige och klassbröderna i världen.

Man kan med fog fastslå att det inte har funnits en social eller demokratisk reform i detta land under detta sekel, där inte kommunisterna har varit initiativtagare eller aktiva pådrivare. Inte sällan har våra förslag till en början förkastats som rena "dagdrömmar". Men så småningom har vi fått gehör för dem bland de arbetande som med gemensamma och ihärdiga ansträngningar tvingade dem på den politiska dagordningen. När de slutligen blev verklighet, var de en seger för hela arbetarrörelsen. Historieskrivningen har då alltid gynnat den starkaste delen - socialdemokratin. Det är som bekant segrarna som skriver historia. Därför är det i en tid som denna, då socialistiska och kommunistiska idéer ständigt dödförklaras av de mäktiga i landet, inte märkvärdigt att de försöker tiga ihjäl oss, kriminalisera oss, beröva oss vår historia. Men vi vet bättre:

Partiet har alltid haft sina rötter i svenska folket och de arbetande människornas intressen som rättesnöre. Internationell solidaritet har alltid varit en hörnpelare för vår verksamhet.

Partiets rötter kan följas tillbaka till 1905 då det unga gardet inom socialdemokratin gick i första ledet för att förhindra ett krig mellan Sveriges och Norges folk i samband med unionsupplösningen.

Det var samma krafter som 12 år senare födde det kommunistiska partiet i kampen för fred under andra världskriget. Inställningen till kriget splittrade då arbetarrörelsen såväl nationellt som internationellt. Socialdemokratin slöt upp bakom nationalistiska stämningar utifrån missriktat nationellt ansvar. Det unga kommunistiska partiet däremot tog som sin uppgift att förklara krigets verkliga orsaker och sökte mobilisera till enad kamp mot imperialismen.

Första världskriget kastade sin skugga av arbetslöshet och nöd över Europas arbetarklass, och även om Sverige inte direkt hade dragits in i kriget, så slog depressionen hårt. 20- och 30-talet präglades således av skärpta klasstrider för arbete och bröd. Arbetsköparna försökte utnyttja den höga arbetslösheten för att pressa lönerna för dem som hade jobb.

Kommunisterna manade till strid mot denna politik, organiserade möten, konferenser, demonstrationer i kamp mot den sittande regeringen och arbetsköparna. Partiets krav var massornas krav och kampen förblev inte resultatlös. Flera av de sociala reformer som under kommande decennier kunde åstadkommmas hade sitt ursprung just i denna tids rörelse.

När imperialismen på nytt började förbereda ett krig i Europa ställdes arbetarrörelsen inför hårda prov. Många av partiets bästa medlemmar var beredda att med livet som insats försvara den unga spanska republiken mot fascisternas angrepp. De internationella brigadernas kamp står för alltid som symbol för mod, solidariet och internationalism.

Och den står som uppmaning till enhet inom arbetarleden. I skyttegravarna framför Madrid stod kommunister, socialdemokrater och andra progressiva människor sida vid sida i den gemensamma striden mot fascismen. No pasaran! Denna gemensamma paroll är i dag lika aktuell som då- ge fascismen, rasismen och militarismen inte ingen chans!

Trots erfarenheterna från Spanien och trots Kominterns ihärdiga maning till enhet lyckades arbetarrörelsen inte enas mot sin gemensamma imperialistiska fiende för att förhindra att fascismen utlöste andra världskriget.

Vårt partis 11 kongress 1939 slog fast: "I dag gäller det i allra främsta rummet att ena arbetarmassorna i aktioner mot fascismen och kriget, mot de omedelbara yttre och inre faror som hotar landets frihet, som hotar att krossa arbetarrörelsen och som hotar hela folket med medeltida nattsvart reaktion." Kongressen hävdade att motsättningarna som fanns inom arbetarrörelsen "får under inga förhållanden utgöra hinder för strävandena att skapa aktionsenhet".

Kommunisternas kamp för fasthållandet av neutralitetens principer bidrog till att hålla Sverige utanför andra världskrigets blodbad. Betydelsen av den långa och obrutna fredsperioden kan inte värderas nog av vårt folk. Men även i Sverige fanns det reaktionära krafter som aktivt arbetade för - som aktuella avslöjanden visar - att vårt land skulle komma med i kriget och som gärna profiterade på fascisternas krigsbyte och krigsvinster. Dessa krafter riktade sin eld framför-allt mot det parti i Sverige som mest konsekvent arbetade mot kriget: kommunisterna.

Trakasserier och avsked från arbetsplatserna drabbade många partimedlemmar. En del av våra kamrater sattes i internerings- och arbetsläger. Genom transportförbud

mot våra tidningar försökte man tysta kommunisternas röst som avslöjade krigets orsaker. Men de lyckades aldrig ta livet av våra tidningar, att kväva viljan till kamp mot krig och fascism och den antifascistiska solidariteten.

Många av partiets medlemmar bidrog till att antifascister från Europas krigshärjade länder fann en fristad i Sverige och möjligheter till fortsatta aktioner mot Hitlerfascisterna. Under denna tid knöts många bestående band till den internationella arbetarrörelsen som ännu i dag består och utgör en grund för gemensam vilja och beslutsamhet att aldrig mer tillåta nya krig.

Internationalism och solidaritet har sedan dess varit en oskiljaktig del av vårt liv - solidaritet med folken i Korea och Vietnam, Afghanistan och Sydafrika, Nicaragua, Chile och Kuba. Med Englands gruvarbetare och det illegala partiet i Paraguay, och naturligtvis med Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna.

Vi svenska kommunister inledde kampen mot återupprustning och kärnvapen omedelbart efter andra världskriget och USA:s atombomber mot Hiroshima och Nagasaki.

Vi mobiliserade mot svensk atombeväpning. Stockholmsappellen, som krävde internationellt förbud mot kärnvapen, är otänkbar utan kommunisternas aktion. Rörelsen fortsatte med aktioner mot utplaceringen av kärnstridsspetsar i Europa och kravet på ett kärnvapenfritt Norden.

I dag får denna kamp sin fortsättning med vårt Nej till Sveriges anslutning till NATO och WEU.

Vår paroll "Militär nedrustning - social upprustning" sammanfattar partiets verksamhet och mål genom decennierna. Utifrån den kända sentensen att freden inte är allt, men utan freden är allt intet har kampen mot krig och upprustning alltid varit fundamentet för vår verksamhet. Krig och upprustning raserar allt vad arbetarrörelsen med stor möda tillkämpat sig av sociala rättigheter.

I kampen för social trygghet och utveckling har det kommunistiska partiet genom åren spelat en betydelsefull roll. Det gäller såväl frågan om arbetstidsförkortning som arbetsmiljö, pensionsfrågor, rätten till en lämplig bostad och semester. Som exempel kan anföras att det var vårt parti genom Gerda Linderot som 1945 i dåvarande andra kammaren i riksdagen väckte den första motionen om allmänt barnbidrag.Partiets insats för införandet av Allmänna Tjänstepensionen (ATP) år 1958 är erkänd av många som vill hålla sig till den historiska sanningen.

Samma sak gäller inte minst kampen för vår miljö i verklig och vid bemärkelse, d v s miljö på arbetsplatser, i bostäder och i naturen. På den grund som Friedrich Engels lade med sin skrift Arbetarklassens läge i England byggde vårt parti i ett tidigt stadium vidare med konkret kamp för hälsobostäder, goda arbetsbetingelser, levande skogar, rena vatten och frisk luft. Denna kamp mötte och möter nästan alltid samma motståndare: Kapitalet.

Samma grundinställning, hänsyn till miljö och arbete, bestämde vår attityd till fredlig utnyttjande av kärnkraft som energi i förbindelse med krav om forskning och sträng kontroll för att trygga miljö och säkerhet.

Mot industriell avveckling och utarmning av Sverige ställde vårt parti sitt program för industriell utveckling i form av framtidsinriktade verksamheter, forskning och social utveckling. Vi slåss inte för att bevara överlevda verksamheter, men vi kräver jobb för varje arbetsplats som försvinner på grund av att den har förlorat sitt samälleliga intresse. Vår uppfattning är att den nya tekniken skapar förutsättningar för nya jobb som gör livet lättare och rikare. Men förändringarna i produktionsprocessen och livet måste ske planmässigt och enligt samhälleliga intressen, inte enligt kapitalets vinstbehov. Denna grundinställning har präglat partiets ställningstagande till all utveckling, investeringspolitik och industripolitik i landet. Också stora aktioner, som vi mycket aktivt bidrog till, mot nedläggning av gruvor, stålverk, varvsindustri, textilföretag och skogsbruk. Kampen för att dra in större delar av vinsten från Volvo och ASEA, Ericsson och andra storbolag.Det gällde alltid pengar för att finansiera viktiga sociala utgifter, sjukvård, barnomsorg, utbildning. Därför har partiet sedan länge arbetat för ett från grunden förändrat skattesystem som beskattar produktionen i stället för konsumtionen.Partiet såg som en viktig uppgift att kämpa för folkskolan under 30- och 40-talen, för nioårig grundskola under 60-talet, och på 80-talet ställde vi krav på 12-årig grundskola med studielön fr o m tionde året.

Uppgifterna har varit många och stora under åren, långt ifrån alla våra idéer och ideal har vi lyckats segla i hamn.

När partiet bildades besjälades kamraterna av stark vilja att snabbt göra revolution. Exemplet från den ryska arbetarklassens kamp präglade situationen. I dag vet vi att vägen till revolutionen är betydligt längre, mera komplicerad. Men för kommunister har den revolutionära glöden inte falnat, den lever hos oss som i den internationella kommunistiska rörelsen. Vi inser att revolutionen- slutet på monopolkapitalets makt - inte direkt står för dörren i vårt land, men detta gör inte det kommunistiska partiets betydelse och nödvändighet mindre. Tvärtom!

Som en del av den internationella kommunistiska rörelsen och som del av världens progressiva, demokratiska krafter ser vi vår uppgift i att fortsätta kampen för att förändra samhället i riktning mot socialism. Så går vi in i det nionde decenniet av det svenska kommunistiska partiets utveckling med optimism, realism och beslutsamheten att leva upp till vårt förpliktigande arv och att föra kampen vidare till nya landvinningar för det arbetnde folket, på vägen till fred, social utveckling och socialism.

Tillbaka till artikelregister för RiktpunKt