Typisk kommunist av sin generation.

En röd medlemsbok till Sveriges Kommunistiska Parti (Sektion av Kommunistiska Internationalen)
Medlemsboken N:r 44
för Per Martin Sandqvist
Född d 29.2.1912
Inträde i partiet d 9.7.1935
Solna KAK
Mälardalens Kommunistiska 
Partidistrikt

I partiet känner nog knappast någon en kamrat med detta namn. Känner man honom,så är det under namnet Tolfte Sandqvist, fortfarande boende i Solna och naturligtvis fortfarande kommunist.

För mig, som kommit betydligt senare in i partiet, tillhör Tolfte dem som jag med stor respekt vill kalla partiets kärna eller grundplåt. De som kanske inte så ofta stått i rampljuset, inte tillhört de centrala ledningarna, som inte är speciellt kända ute i landet, men som med sitt stabila, enträgna och sakkunniga arbete burit fram det kommunistiska partiets ideologi och praktiska inflytande under många decennier i Sverige. En av våra veteraner som med stolthet kan se tillbaka på SKP:s 80.åriga historia, därför att de själva skrivit denna med sina aktiva insatser för fred och demokrati, bättre sociala villkor och samhällelig utveckling.

Tolfte minns väl förhållandena under den tiden han gick med kommunisterna - det var inte lättare då än i dag, tvärtom. Den allmänt vedertagna, hårdföra antikommunismen var mycket grövre än nu, rätten till åsiktsfrihet och yttrandefrihet fanns inte ens skenbart. På det viset var det inte lättare att bli kommunist än det är idag. Men kanske på ett annat sätt, funderar han: som arbetare eller dräng hade man kanske lättare att känna sin naturliga identitet, klasstillhörigheten låg öppnare i dagen än nu.

Men Tolfte vill defintivt inte romantisera det förflutna, den ” gamla goda tiden” är bara en myt, Allt för många deltog ju aldrig i kampen för sina rättigheter, de hittade inte denna ”naturliga väg” till det kommunistiska partiet som han själv.

- För mig var det lätt, berättar han. Jag träffade som ung rätt killar och läste rätt tidning - då blev jag röd med en gång. Det är väl vad som kallas att ha klassmedvetande i ryggmärgen, och sån´t går aldrig ur.

Att Tolfte knappt själv kommer ihåg sitt förnamn så som det står i folkbokföringens register har en enkel förklaring: han föddes som tolfte barnet i familjen, och för föräldrarna var det lättare att hålla reda på sina ungar i nummerföljd än med namnen. Att vara den tolfte i syskonskaran säger sitt om hans möjligheter till utbildning och arbete den tiden. Han jobbade som bonddräng i hemkommu-nen Tierp, men längtade ut till världen.

Ut till världen betydde då inte så stora avstånd som idag. Som 17-åring tog han cykeln och trampade till Gamla Uppsala. Hos en bonde i Rävsta fick han jobb. I bondens DN läste den vetgirige Tolfte om upproriska arbetare som demonstrerat för högre löner och “tvingat polisen” att slå ner upproret. Tolfte minns ännu idag namnen på dem som tidningen pekade ut som upprorsmakare: bröderna Lindberg. Men han hade tur, på gården läste man inte bara vad överklassens stora tidningar berättade. En av statkarlarna höll ”Ny Dag”, kommunisternas tidning.

- Vad DN berättar, det är lögn, gosse, underrättade han den unge Tolfte, och försåg honom med en helt annan version av händelserna.

De nya, politiska vyerna gjorde att Tolfte snabbt ville vidare, till händelsernas centrum, till Stockholm. I första omgången hamnade han i Sollentuna, hos en godsägare som jagade arbetarna från gården och ropade på landsfiskalen när de agiterade för sina rättigheter. Att hålla möten förbjöds.

-Men vi var inte helt dumma vi heller. Promenerade på landsvägarna och sade vad vi hade att säga. Promenader kunde de ju inte förbjuda.

Dessa upplevelser väckte Tolftes politiska engagemang. Han läste ”Ny dag”, diskuterade, och förstod det viktigaste för en kommunist, att det finns klassgränser och att de arbetande måste kämpa för sina rättigheter.

I Ulvsunda träffade han några bra grabbar som var Kihlbomare. Han anslöt sig till dem och blev medlem i SKP 1929. I ”Mälardalens partidistrikt” - namnet ger en fingervisning att organisationen då ännu inte räknade speciellt många medlemmar i Stockholmsregionen.

1931 fick Tolfte anställning på Serafimerlasarettet som ambulansförare.

När de Internationella brigaderna försvarade demokratin och folkmakten i Spanien, ville också Tolfte till fronten. Men kamraterna tyckte annorlunda, Tolfte hade redan familj. Hans fru Ruth arbetade liksom han själv på sjukhuset och var aktiv kommunist som han.

Tolfte jobbade nästan hela livet som ambulansförare. Frågar man honom om partiarbetet, så handlade det mesta om vardagsproblem.

Den svenska rockmusiklegenden Jerry Williams har i sin självbiografiska bok JERRY givit en typisk glimt av Tolftes verkan som kommunist som styrdes av varm medmänsklighet och klasstolthet.:

”En av morsans och farsans polare var Tolfte Sandqvist, ambulansförare på Karolinska. Han var röd och fackligt aktiv, och det var han som såg till att sjukhuset flaggade på halv stång på begravningsdagen (begravningen av Jerry´s mor som jobbat som undersköterska på Karolinska. Red anm) Först hade de varit emot det i sjukhusledningen, men Tolfte hotade med strid och fick igenom fackets vilja.” Saken kan verka politiskt mindre viktig, men för personalen på sjukhuset var den av betydelse: den handlade om de arbetandes lika värde.

- Under många år hade vi inga större krav på livet, minns han. Mest handlade det om att överleva, kampen för bättre löner, daglig mat och bostad.

Det fanns inte så många kommunister inom sjukvården, så vi blev alltid motarbetade.

-Inom facket blev diskussionerna ofta besvärliga, men jag stod på mig. Till exempel under den nazistiska tiden som också satte tydliga spår i vårt ”neutrala” Sverige. En gång frågade jag mina socialdemokratiska arbetskamrater, varför gör ni inget mot nazisterna, men bekämpar ständigt oss kommunister? Och de svarade: Vi väljer det minst onda.

Att de tänkte så, har vi många gånger fått erfara.

Flera gånger försökte man få tyst på den stridbare kommunisten genom spionanklagelser. Under kalla krigets tid 1950-51 blev han plötsligen uppsagd som ambulansförare på Garnisions-sjukhuset i Stockholm, dit han hade förflyttats. Orsak: han var kommunist och beskylldes därför av SÄPO att vara en säkerhetsrisk.

- Plötsligt blev jag inkallad till chefen som gick rakt på sak: Du är uppsagd, Sandqvist. Men du ska veta att jag tycker att du skött dig bra här. Men jag har fått ett hemligt papper från Kungl Maj:t.

Tolfte och hans Ruth hade aldrig gjort någon hemlighet av sin politiska hemvist, och de tog genast upp kampen för hans anställning. Tolfte och hans kamrater åberopade lagen om politisk åsiktsfrihet och begärde en utredning, om man kunde lägga honom något tjänstefel till last. Inga fel hittades, men dåvarande inrikesministern Eje Mossberg krävde ändå att Tolfte skulle sparkas.

Men fackförbundsstyrelsen tyckte annorlunda. Han är en mycket duktig ambulansförare och det fins inget skäl att avskeda honom, ansåg man - Tolfte stannade.

Men trakasserierna i kalla krigets anda fortsatte under många år. Tidningarna hade skrivit om ”spionfallet” och hela familjen fick lida.

- Media och borgarna inblåste ju ständigt i folk att en kommunist och en spion var samma sak. Det var jobbigt att gå till jobbet, minns han. Då var det bara att bita ihop och visa, vad en kommunist verkligen gick för, berättar han.

- Men det politiska klimatet förändrades, partiet växte, många av oss utförde ett aktat arbete inom facket och andra organisationer.

1968, i samband med Wennerströmsaffären och den uppflammande debatten om åsiktsregistreringen av kommunisterna, figurerade också Tolftes fall i TV och tidningar. Aftonbladet försökte snabbt att dra ett streck över detta smutsiga kapitel i den svenska socialdemokratins ”demokrati”-hantering och påstod käckt att Tolfte i och med sitt val till häradsdomare i Solna 1967 fått upprättelse.

- Men detta stämmer inte alls. Jag har lika lite fått upprättelse som alla de andra kommunisterna. Diskussioner och avslöjanden om hur man med alla medel har försökt tränga undan oss har ju sedan dess duggat tätt - utan att den delen av arbetarrörelsen någonsin visat insikt, hur skadligt detta var och är för vår rörelse.

Men det viktiga med alla år som kommunist, framhäver Tolfte, det är ju egentligen inte hur vi motverkats, utan vad vi har åstadkommit. Avgörande var slutligen att man var bra,aktiv, initiativrik, att folk kunde lita på våra löften. Att vi motarbetades så oerhört, spelar mest en roll ur det perspektivet att vi ville göra så mycket mer nytta i människornas intresse. Borgarna gillar ju att framställa oss kommunister som notoriska bråkmakare, men det är totalt fel. Hela mitt liv som kommunist gick ut på att påverka sakförhållandena, förbättra livsvillkoren för mina gelikar, där jag arbetade och där jag bodde.

Tolfte har haft många förtroendeuppdrag, som han skött med stor omsorg och utifrån en djupt förankrad klasskänsla, hederligt och kamratligt. I många år jobbade han som kommunist i Solna statsfullmäktige. Han satt i nykterhetsnämnden, var nämndeman. Mycket aktiv under många år i hyresgästföreningen Näckrosen i Solna, på samma ställe där han flyttade in 1956 och där han fortfarande bor. Vad som dominerade, var mest kampen för rimliga hyror, så var det på 30- och 40-talet och så är det nu.

Samtidigt var Tolfte ordförande för 200 medlemmar i fackklubben på Karolinska sjukhuset.

En ”multifunktionär”? Nej, säger Tolfte. En typisk kommunist av sin generation. Partiarbete var alltid konkret och utåtriktat, aldrig ”underjordisk sammansvärjning” som antikommunisterna gärna påstår.

Tolfte har just fyllt 85 år. Han följer den politiska utvecklingen med vaket förstånd. Som hemmastadd inom sjukvården reagerar han naturligtvis extra starkt på alla nedskärningar på vårdsektorn.

- Det är som om utvecklingen vrids tillbaka. Det man under årtionden lärt sig om vård och omsorg försvinner genom totalt orimliga besparingar.Det talas så mycket och vackert om mänskliga rättigheter av högerkrafterna, men vad de gör inom sjukvården, det är omänskligt, anser han. Det han sett på vårdhemmet Hallen i närheten, är olidligt för både patienter och personal. Hemska arbetsförhållanden, när en skötare och ett biträde ska klara av patienter på tre avdelningar, som nästan alla måste vändas i sängen. Och nu ska hemmet privatiseras... Moren har gjort sitt, är hans slutsats.

Allt detta är en fullständigt oansvarig politik, tycker Tolfte.

-Men när har arbetsköparna visat ansvar för folkets välfärd? Det har de aldrig frivilligt gjort, det måste vi tvinga dem till. Just nu verkar läget hopplöst för många. Men kom ihåg - när jag började som kommunist, då var vi mycket färre. Vi tog upp kampen ändå. Det finns ingen annan lösning, och kunde vi, så kan även dagens arbetarklass!

Barbara Hagel

 

Tillbaka till artikelregister för RiktpunKt