Episoder under 50 år

Det må ankomma på andra, att berätta om partiet, dess medlemmars insatser, om motgångar och framgångar under partiets 80-åriga historia. Vi har all anledning att vara stolta över vårt parti. Själv har jag ett 30-årigt medlemskap att se tillbaka på - och jag skäms inte för någonting, som jag eller partiet gjort eller sagt under denna tid. Det vi sade och gjorde - det skedde under de förhållanden som då rådde - vilket många gärna förbiser när man angriper oss.

Själv skall jag plocka fram några episoder under mina 50 år. Jag vill betona några, för det finns verkligen mycket att berätta om motgångar och framgångar, trå-kigheter och trevliga saker.

Havskräftorna kallnade

Varför inte börja med valet 1948. Det var då som partiets stora framgångar från 1944 och 1946 ytterligare skulle förstärkas.

Att Berlinkrisen - som det kallades - eller borgarnas försök till kontrarevolution i Tjeckoslovakien skulle påverka valet i Sverige, det vägrade vi tro.

Visserligen förstördes affischtavlor och dåtidens massmedia angrep partiet dag efter dag. Men vi jobbade hårt. Vi var många ganska nya medlemmar, inte minst unga och entusiastiska. Vi delade ut tiotusentals och åter tiotusentals flygblad och folders bara i Uddevalla. Vi sålde massor av tidningar varje vecka. Valet måste gå bra.

Vi förberedde oss för att fira valsegern på valdagens kväll.

Valsedlar delades ut vid varje vallokal i Uddevalla med omnejd. När valloka-lerna stängts samlades vi till fest. Men valresultaten hade redan börjat komma till radions valredaktion. (En del vallokaler i landet stängdes tidigare än den normala stängningstiden). Och vi hörde: Kommunisterna 56 röster - minus 28, 105 röster minus 56 osv ...

Festens havskräftor blev liggande orörda på sina fat, det vita brödet och osten likaså, kapsylerna på öl- och läskedrycksflaskor satt kvar och korkarna på flaskorna inköpta i en speciell statlig affär blev icke borttagna.

Det var svårt - inte bara för oss unga. Många gled ut ur partiet. Det tog tid innan vi samlat oss till nya tag.

Vi har haft motgångar senare, men jag tror inte med den chockverkan som 1948 hade.

Jag försöker förstå kamrater som av personliga eller familjeskäl inta orkar med partiarbete ibland. Jag kan acceptera dom som lämnar partiet för en annan uppfattning i en detaljfråga. Men dom som lämnar partiet för en ombudsmannaplats eller ett uppdrag i en kommunal nämnd känner jag bara förakt för. Jag kan inte hjälpa det.

Affischtavla i militär arrest

Men låt mig övergå till lite trevligare episoder. Jag är osäker på i vilken valrörelse vi hade en affisch med parollen "Barnen behöver generalernas klöver". I vilket fall som helst var jag en måndagförmiddag på partiexpeditionen på Kungsgatan 45 i Uddevalla. Telefonen ringde och en myndig röst förklarade att han var kapten den eller den på I 17 och att vi kunde hämta en affischtavla på regementet.

Det gav mig anledning att påpeka att vi var ett parti som följde myndigheternas beslut och att vi inte hade tillstånd att ställa upp någon affischtavla inne på regementets område. Därför hade vi heller inte ställt någon tavla där.

Fanns en av våra affischtavlor på kasernområdet - då hade den stulits. För att undvika polisanmälan om stöld så måste tavlan i oskadat skick skyndsamt återbördas till partiet för att åter ställas på godkänd plats.

Jag hörde bara ett grymtande. Men en kort stund senare anlände en furir och två värnpliktiga med affischtavlan på den militära lastbilen och lastade av den vid vår expedition.

Tyvärr var de så snabba att lämna tillbaka tavlan att lokalpressen inte hann komma och fotografera händelsen.

Senare berättade ett par värnpliktiga, att dom hade lyckats smuggla in tavlan natten mot måndagen och ställt den på kaserngården mitt framför officersmässen.

Vakthavande befäl hade gett order, att tavlan skulle ställas in i arrestlokalen. Befälet hade inte varit glada över att behöva återbörda tavlan som skedde.

Fotbollsfinal i England

Nu är jag ganska säker på att detta hände i valrörelsen 1948. Episoden visar att man bör förbereda sig bättre än som skedde vid tillfället.

Vi hade haft ett bra valmöte med C.H. Hermansson på Kungstorget i Uddevalla. Nästa dag skulle möte hållas på en öppen plats mitt bland husen vid Munkedals pappersbruk. Vi tog oss dit i en gammal skåpbil som distriktet skaffat sig inför valet.

När mötet skulle börja fanns inte en enda åhörare. Det var förvånande tyckte vi, för i Munkedal hade vi gans-ka många röster. En bit från oss promenerade en man fram och tillbaka. Han borde vara intresserad eftersom han fanns där, tänkte vi. Så vår ombudsman Carl Wennsten gick bort till honom. När Carl kom tillbaka berättade han att killen var förbannad. Han var vakt och måste gå där, fast han ville vara hemma och lyssna på radion. Sverige spelade OS-final i fotboll i England. Vem hade tänkt på sånt - inte vi i partiorganisationen i Uddevalla eller distriktet.

Det händer stora saker

Vi hade sökt tillstånd till politiskt möte på Kungstorget. Den tiden var det stadens magistrat som beviljade sådana tillstånd. När jag skulle hämta tillståndsbeviset, togs det fram av vaktmästaren. Det skulle stämplas och han skulle registrera 5 kr som det kostade.

Det var samtidigt som tidningarna skrev att Röda Armén i Kina intagit Peking. Samtidigt som vaktmästaren stämplade och tog emot de 5 kronorna fällde han repliken: "Det händer stora saker i världen just nu. Tänk på Kina: Det gäller att hålla tungan rätt i mun. 5 kronor", slutade han och slog stämpeln under tillståndet.

Varannan Frälsningsarmén

Att bevilja tillstånd för möten på kommunala områden övertogs sedermera av polisen. Men dom tillämpade metoden, att bevilja alla som sökt tillstånd. Sedan stod det i tillståndet, att organisationen var skyldig att ta hänsyn till andra som också har tillstånd.

Under en period höll vi ofta upprepade korta tal - numera kallas det appellmöten. Vi höll mötena på Kungstorget och helst på lördagar när det var mest folk i farten.

Nu var det så att Frälsningsarmén hade tillstånd samma tider på lördagar under hela året. Vi träffade en överenskommelse med frälsningsarmén att dom spelar och sjunger så där lO min - sedan håller vi tal ungefär lika lång tid och så skiftar vi igen.

Det fungerade bra. Vi berättade alltid varför det blev så här och när vi slutade våra korta tal, så nämnde vi att nu kommer Frälsningsarmén att spela och sjunga för er.

Falsk sång räddade Internationalen

Det finns små händelser, som borde glömmas snart. men som fastnar i minnet, därför att man haft nytta av det lilla som skedde.

Inför ett val höll vi politiskt möte i Folkets Hus. Jag talade. När jag närmade mig slutet av talet tog jag i lite extra och uppmanade deltagarna att ge bidrag till vår valfond.

Innan jag pratat färdigt kom en äldre man fram och tömde sin portmonnä uppe på talarstolen. Han lämnade lokalen.med tårar i ögonen.

Det är lätt att bli sentimental i en sån situation, men jag lyckades undvika det. Men lite skärrad var jag säkert. Jag skulle sluta mötet med Internationalen. Det fanns inga bandspelare på den tiden så jag startade sången.

När ingen börjar så brukar det bli en pinsam paus - det visste jag, så jag klämde i med UPP TILL KAMP EMOT KVALEN...

Jag upptäckte ju snart att jag börjat med refrängen och i huvudet rörde det sig - vad skulle hända nu? En del kommer att börja med första versen och andra med den andra. Men refrängen var knappast slutsjungen när en av de mest falska röster jag hört sjunga klämde i med ARBETARE I STAD, PÅ LANDET... Vi andra föll in och Internationalen sjöngs till slut utan förvirring.

Den falska rösten tillhörde Harald Larsson - då ombudsman i Bohuslän, sedermera ombudsman i Göteborg. Han berättade att han varit med om liknande händelser och visste vilken oreda det blev när första refrängen tog slut - så därför tog han sats och sjöng för att alla skulle börja på samma sätt.

Detta lärde mig att vara beredd på att improvisera när så behövs.

Han kunde inte svenska

Låt mig sluta med en händelse, som borde medfört att jag aldrig mera talade till fler än en person. Kanske är det trots allt denna händelse som gör att jag nu hellre skriver än pratar - men det tog tid.

Det var Första majfest i Göteborg i en lokal i Gamlestan, jag skulle hålla talet.

Det var mycket folk, mängder av broderpartier från Sydamerika och andra länder.

Det var mat och dryck och underhållning och mycket trevligt.

Jag höll mitt tal. Kanske var det hyggligt - man applåderade i varje fall.

Men det var framförallt en medelålders man på första bänkraden. Han applåderade våldsamt och när jag lämnade talarstolen reste han sig, tog min hand och tackade. Sånt blir man glad över - men var talet verkligen så bra?

Min fåfänga tvingade mig att fråga en kamrat bland arrangörerna vem mannen var, och jag pekade lite försiktigt på honom?

- Jo, blev svaret , han kom igår från ...(jag kommer inte ihåg från vilket land), han spelar dragspel och skall uppträda här. TYVÄRR KAN HAN INTE ETT ORD SVENSKA.

Tablå. Den som applåderade mig mest - han hade inte förstått ett ord av vad jag sagt. Det är svårt att komma över sånt, men det gick. Han spelade mycket bra - så jag fick chansen att applådera honom, och musik behöver ju inga kunskaper i främmade språk.

Olof Nilsson

Tillbaka till artikelregister för RiktpunKt