Nya villkor kräver nya svar

Arbetarpartiet Kommunisternas 28:e kongress 7-9 nov 1986 i Stockholm antog plattformen Nutid-Framtid.

Som grundläggande mål fastslogs uppgiften att bryta monopolkapitalets makt över vårt land, att fördjupa demokratin på alla samhällsområden, att skapa arbete åt alla och sociala framsteg genom fortsatt industriell utveckling.

I den konkreta situationen, som präglades av en dramatisk tillspetsning av imperialismens konfrontations- och upprustningspolitik, beslöt partiet ett nytt fredsprogram. Det innehöll viktiga förslag för en aktiv svensk roll i den internationella fredskampen, för att främja avspänningens krafter och förhindra ett hotande kärnvapenkrig. Partiet krävde aktiva svenska åtgärder mot USA:s militarisering av rymden, vi uttryckte vårt stöd åt den av Sovjetunionen i januari 1986 framlagda planen att internationellt likvidera alla kärnvapen fram till år 2000.

Som ett steg på vägen krävde vi upprättandet av en kärnvapenfri zon i Norden, - en idé som var djupt förankrad bland Nordens befolkning. Vi arbetade för skapandet av en kärnvapenfri korridor genom Centraleuropa och ett omedelbart provstopp för kärnvapen. Dessa förslag stod i samklang med breda demokratiska kretsar i vårt land och fick ett nedslag i Sveriges utrikespolitik.

Vi krävde en aktiv svensk fredspolitik som förutsättning för bibehållen neutralitetspolitik och alliansfrihet och föreslog ensidig svensk nedrustning utifrån tanken att fredens bevarande inte vilar på vapen utan på politiska åtgärder. De genom nedrustningen frigjorda medlen skulle användas för social utveckling och internationell katastrofhjälp.

28:e kongressens plattform "Nutid-Framtid" innehöll också en analys av de förändrade samhälleliga betingelserna som djupt påverkar det kommunistiska partiets verksamhet. Vi skrev bl a:

"Det är inte bara arbetsprocessen som har starkt förändrats, utan också vårt sätt att leva utanför arbetet, det sociala mönstret och våra boendeförhållanden.

Arbetarklassens livsstil och kulturmönster har alltid spelat en stor roll för att prägla klassmedvetande och självkänsla. Redan i arbetarklassens barndom fanns en medveten strävan att brya sig ur borgerlighetens ideologiska inflytande genom olika former av eget kulturliv såsom nykterhetsrörelsen, sång- och teaterverksamhet, Folkets Hus-föreningar, studieförbund och konsumentorganisationer.

Dessa former underlättades av att stora delar av arbetarklassen bodde inom s k typiska arbetarområden, kvalitativt undermåliga och geografiskt begränsade. I dessa arbetarstadsdelar och brukssamhällen växte från generation till generation ett eget klassmässigt präglat livsmönster med sina egna sociala, politiska och kulturella relationer.

Dessa livsbetingelser har starkt förändrats. Traditionella arbetarområden har förlorat sin betydelse gentemot socialt blandade bostadsområden. Parallellt med denna utveckling har i många städer vuxit fram typiska getton med socialt utslagna och starkt invandrarinflytande. Dessa getton saknar mycket av de gamla arbetarområdenas tradition, kultur och klassmedvetande. Verksamheten i arbetarklassens traditionella organisationer har påtagligt minskat i omfattning och betydelse och tagits över av allmänna, kommunala eller t o m kommersiella institutioner.

... Mycket av solidaritet och klassmedvetenhet som tidigare växte fram spontant i den proletära miljön, måste i dag ersättas genom målmedvetet politiskt och ideologiskt arbete.

Allt detta måste vårt parti ta hänsyn till i sina arbetsformer och sin strävan att nå hela arbetarklassen i sin nya sammansättning.

Utvecklingen av klassmedvetenhet kompliceras också genom förändringarna på arbetsplatserna i samband med införandet av modern produktionsteknik. Möjligheter till diskussion och utbyte av idéer mellan arbetarna på arbetsplatsen och till en snabb mobilisering av många arbetare blir mindre. Det tidigare informationsutbytet med arbetskamrater inom fackliga organisationer och genom arbetarrörelsens press har ersatts av radio, TV, video och borgerliga tidnings- och förlagsmonopol" alltså opinionsbildande organ som står under starkt borgerligt inflytande. Risken av ideologisk manipulation och politisk likriktning är därmed i dag mycket större än tidigare.

I en sådan situation växer behovet av att vi kommunister utvecklar ett brett engagemang och kontakter på alla samhälleliga nivåer, i alla organisationer, på arbetsplatserna, i bostadsområdena etc.

Nya frågor i den fackliga kampen

Jämfört med 60- och 70-talen konfronteras fackföreningarna i dag med grundläggande nya frågeställningar. Motsättningarna i samhället har under kapitalismens allt djupare allmänna kris tillspetsas. Monopolens krav på ökade profiter och växande rustningsutgifter har omöjliggjort att fackföreningsledare med traditionella reformistiska lösningar kan tillgodose de arbetandes krav på högre reallöner och sociala reformer utan hård konfrontation med monopolen. D v s klassamarbete och reformistiska åtgärder för att dämpa motsättningarna i samhället har inte samma verkan som tidigare.

De framväxande protesterna från socialdemokrater och andra krafter inom den fackliga rörelsen över den allt orättvisare fördelningspolitiken, som lett till rekordvinster för storföretagen och sänkta reallöner för de arbetande, är exempel på detta. I denna situation kan den fackliga ledningen infria sina medlemmars krav och förväntningar endast genom konsekvent kamp mot kapitalet och genom att bestämt ta avstånd från alla klassamarbetsfilosofier. Endast då är det möjligt att aktivera medlemmarna i fackets verksamhet. Framför-allt gäller detta naturligtvis de unga som kommer nya in i arbetslivet. Under dessa villkor växer också betydelsen av ett enigt fackligt arbete, där hela rörelsens styrka utnyttjas och där gruppintressen ställs i bakgrunden.

APK avvisar bestämt alla försök att inordna den fackliga rörelsen och dess verksamhet i ett falskt samhällsansvar som endast gynnar monopolen och passiviserar den fackliga rörelsen.

APK ser som sin uppgift att stärka den fackliga rörelsen som det viktigaste instrumentet i arbetarnas kamp för sina sociala, ekonomiska och politiska intressen.

Det fackliga arbetet försvåras och försvagas genom arbetslösheten som ställer stora delar av arbetarklassen utanför facket " nämligen ungdomen som aldrig kommit in i arbetslivet.

SAF och staten strävar efter att spela ut arbetande mot arbetslösa och arbetare på svenska företag mot arbetare i andra länder. Detta måste motverkas genom att facket fyller sin uppgift som hela arbetarklassens kamporganisation.

De arbetslösa är en oskiljaktig del av arbetarklassen. Kampen för att förbättra deras situation, framför allt kampen för deras rätt till arbete, är en huvuduppgift för hela den politiska och fackliga arbetarrörelsen.

Den snabba utvecklingen av produktivkrafterna under den statsmonopolistiska kapitalismens villkor kommer att ställa allt fler människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Att dessa dras in och hålles kvar i den fackliga verksamheten är därför en förutsättning för framgångsrik klasskamp i nuet och framtiden. Separata fackliga organisationer för arbetslösa ligger inte vare sig i de arbetslösas eller i de arbetandes intresse och gagnar endast dem som vill splittra.

Former måste sökas för att dra in deltids- och hemarbetande i den allmänna fackliga kampen.

Det ökande transnationella ägandet måste mötas genom fackligt samarbete över nationsgränserna. Här har vi kommunister som konsekventa internationalister en viktig roll att fylla."

Sedan denna plattform skrevs, har det gått tio år. Processen mot ett tvåtredjedelssamhälle med permanent massarbetslöshet och omfattande sociala och demokratiska nedskärningar har accelererat snabb toch omfattande. Partitrötthet och politisk passivitet, uppgivenhet och segregation har ökat.

Tillbaka till artikelregister för RiktpunKt