Föra partiet framåt

Jag har blivit ombedd att inför 80-årsjubiléet skriva några rader om mina förväntningar på partiet. Det gör jag gärna. Jag anser att vårt parti är den svenska arbetarklassens enda möjlighet att komma vidare och framåt i klasskampen. Partiet och arbetet i Malmöavdelningen och tidningen har dessutom stor betydelse för min egen personliga del; jag kan inte tänka mig min egen framtid utan partiet.

Men jag känner också en viss tveksamhet. Jag har nämligen stora förväntningar på vårt parti. Jag hoppas bl a på omfattande förändringar i vårt nuvarande arbetssätt. Det som gör mig tveksam är att det jag säger i det här avseendet kan verka överlägset eller tillrättavisande på de medlemmar som har jobbat och slitit mycket längre än jag har gjort.

Jag vill alltså framhålla till att börja med att det jag här säger om mina förväntningar inför framtiden inte ska uppfattas som kritik av det arbete som tidigare har gjorts utan som ett försök att komma vidare.

På kongressen för snart två år sedan bytte vi namn på partiet. Namnbytet var inte bara en formsak. Det var också en politisk markering. Vi återtog den kommunistiska rörelsens gamla namn. Vi förband oss att fortsätta den revolutionära traditionen i svensk arbetarrörelse. Det var ett löfte att gå till offensiven.

Under 90-talet har partiets verksamhet präglats av stor försiktighet. De socialistiska ländernas sammanbrott var ett hårt slag för många, även för dem som inte däri såg ett tecken på att socialismen hade misslyckats. Det var därför riktigt att i första hand rikta in partiarbetet på att hålla ihop de alltjämt organiserade kommunisterna. Men nu kan jag inte se annat än att vi måste försöka övergå från defensivt till offensivt arbete.

Jag tror att det råder stor enighet i partiet om de principiella, ideologiska målen för vår verksamhet. Vi ska vara ett revolutionärt socialistiskt parti; den ideologiska grundvalen ska vara marxismen-leninismen. Men frågan är hur vi tänker oss den praktiska sidan av verksamheten.

Huvudsyftet måste såvitt jag kan se vara att främja klasskampen. Det innebär att vi ställs inför två praktiska problem som vi måste börja försöka ge en lösning. Vårt deltagande i den klasskamp som pågår runt om i landet är inte särskilt aktivt. Den kamp som de arbetande är indragna i uppfattas ofta inte som klasskamp. Vi måste försöka få till stånd avgörande förändringar på båda de här områdena. Vi måste dels stärka våra band till de arbetande, dels få klasskampen att framstå som just klasskamp.

En viktig del av lösningen på båda de här problemen ligger i att vi börjar växa: att vi får fler medlemmar och fler aktiva. Det förutsätter i sin tur att vi blir bättre på att arbeta utåt och bättre på att utnyttja de resurser som vi redan har.

Vår främsta resurs är vi själva, alltså partiets nuvarande medlemmar. Jag betraktar det som helt uteslutet att tvinga medlemmarna att jobba eller offra mer för partiet. Vi måste i stället se till så att arbetet i partiet på olika sätt blir till hjälp och glädje och fördel för medlemmarna. Vi måste alltså titta närmare på och försöka ändra de omständigheter som de aktiva arbetar under. Partiarbetet måste bli så inspirerande och nödvändigt att folk anser det mödan värt att gå med och bli aktiv.

Jag tror att det viktigaste i det här avseendet är kommunikationerna inom partiet. Kontakten mellan lokalavdelningarna och mellan lokalavdelningarna och particentralen måste bli mycket fler och livligare än de är nu.

På en del ställen här nere i södra delen av landet - det är den del jag känner bäst till - har vi representation i kommunalpolitiken. Det beror oftast på att partiet har alldeles exceptionellt dugliga och allmänt aktade och välkända medlemmar på platsen, mera sällan på att det finns en aktiv lokalavdelning med mycket medlemmar. På andra håll är det precis tvärtom. I Malmö t ex har vi inga platser i kommunfullmäktige; å andra sidan har vi rätt bra fart på medlemmarna och mötesverksamheten. Kontakten mellan dessa olika lokalavdelningar måste bli mycket bättre. Bara på det sättet kan vi dra nytta av våra olika erfarenheter. En aktiv lokalavdelning borde dessutom kunna hjälpa till med att bygga upp en ny. Förutsättningarna är ju särskilt goda där vi sitter i kommunfullmäktige.

Vårt viktigaste kommunikationsmedel i dag är Riktpunkt. I fortsättningen måste vi använda tidningen mycket mer och mycket effektivare än vi gör i dag. Den ska göras och den ska säljas, vilket innebär att den kan hjälpa oss att aktivera medlemmarna. Dessutom måste den vara vårt effektivaste värvningsredskap. Det innebär att vi måste ändra innehåll och utforming så att den blir till nytta i klasskampen på ett så konkret sätt som möjligt. Den måste ge aktuell analys och användbara kunskaper.

Riktpunkt är ingen dålig tidning som den är. I Malmö har vi fått mycket beröm för den, det har bl a sagts att den är bättre än både Vps och KPML(r)s resp tidningar. Men den måste bli ännu bättre. De praktiska åtgärderna måste självfallet diskuteras i ett annat sammanhang. Men jag vill ändå nämna ett par saker som jag tycker vi bör gå vidare med.

För att Riktpunkt ska kunna bli en bättre tidning måste vi göra klart för oss vad våra läsare både inom och utanför partiet behöver. Vi måste börja diskutera detta omgående. Dessutom kan arbetet med tidningen göras mera rationellt om vi genomför en tydligare arbets- och ansvarsfördelning. Som det nu är kan vi råka ut för att vi har flera artiklar som fungerar mer eller mindre som ledarartiklar, medan nyhetsmaterial saknas. Det blir inte särskilt intressant läsning. Ett mera varierat material .

Jag menar att vi bör överväga att börja ge ut Riktpunkt en och inte två gånger i månaden. Jag inser att det kan verka som ett steg tillbaka. Men jag tycker det finns åtminstone två bra skäl att göra en sådan ändring. För det första är vi för närvarande alldeles för få medverkande. Vi behöver få tid på oss att ställa i ordning bra material. Innehållet skulle alltså bli bättre. Ett litet längre intervall i utgivningen skulle dessutom frigöra resurser och tid till andra aktiviteter. Particentralen jobbar livet ur sig på bara Riktpunkt. Det vore bra om vi kunde börja ägna oss mer åt lokalavdelningarna och utåtriktad verksamhet. Siktet bör vara inställt på att starta nya avdelningar där vi fortfarande inte finns.

Mats Loman

Tillbaka till artikelregister för RiktpunKt