Från Vittangi till Västerås

Mitt intresse för politiken byggdes upp redan i mina pojkår. I min hemby Vittangi var det på den tiden livliga politiska diskussioner. Till byn hade många kommit som politiska flyktingar från Finland. De hade deltagit på den röda sidan i det finska inbördeskriget. Det var nog dessa som gjorde att det kommunistiska partiet kom att bli så starkt i hela Tornedalen. Diskussionerna rörde kriget i Abessinien och det spanska inbördeskriget.

Kommunisternas tidning Norrskensflamman kom i mitt hem i början på 30-talet och ersatte den syndikalistiska tidningen Norrlandsfolket.

Arbeta fick jag börja tidigt som springpojke först på Vittangi Järnhandel och senare på Konsum.

1942 inträdde jag i SKU-klubben och redan året efteråt var jag kassör. Klubben hade över 50 medlemmar. Det var vi i ungdomsklubben som ordnade en stor del av danserna i byn,för att ekonomisera vår verksamhet. En gång, när jag sökte tillstånd för danstillställning, snäste landsfiskalen till: "Skall ni ha dans på Gustav Adolfsdagen?" Men förhindra kunde han det icke. Vi hade även en dans tillsammans med SSU-klubben. Dom var med och delade på nettot men det var vi som fick göra arbetet.

Vi bildade även en filmcirkel där vi visade ocensurerad film. Det blev mest filmer om andra världskriget, och vi visade även Chaplins Diktatorn. Jag tillfrågade Lasse Larsson, dåvarande lokalredaktör för Norrskensflamman i Kiruna, hur vi skulle göra då klubben i Kiruna fått böta för denna verksamhet. Hans svar:"Kör så länge ni kan, böterna är små".

Vi i ungdomsklubben kom även att bli kärnan när idrottsföreningen Vittangi AIF bildades, ett tiotal ungdomar i ett obebott rum på pallar, sockerlådor och liknande "redskap".

Militärtjänst gjorde jag på Int 3 i Boden, och då jag även där prenumererade på Norrskenflamman, var det inte helt utan problem, framförallt när den då och då saknades och jag fick efterlysa den.

Efter rekryten blev det jobb på konsumlagret i Kiruna och naturligtvis sökte jag genast upp ungdomsklubben som hade regelbundna möten som ofta avslutades med dans. Sommartid spelades det volleyboll där klubben bland annat mötte Koskullskulle borta och hemma. Vem som segrade kommer jag inte ihåg, men det viktigaste var kontakten mellan klubbarna i malmfälten. Tills jag flyttade var jag även ansvarig för försäljningen av tidningen Folkviljan, som då såldes i över 200 ex.

Min sista insats där blev att jag fick hoppa in på en pjäs som spelades nyåret 1948 på Malmia. Det var mitt första och sista agerande på teaterscenen för dagen efter bar det av till Morjärv där jag tillträdde en plats som lagerföreståndare.

Efter någon månad på min nya bostadsort bildades ungdomsklubben i Morjärv, som vid starten fick 10 medlemmar.

I Västanäs. fem kilometer bort fanns redan en aktiv klubb, och vi fick ett bra samarbete. I Västanäs hade klubben tillgång till en lokal i gamla konsum och samlade under sin blomstringstid över femtio medlemmar. Det var bara tre ungdomar på orten som stod utanför.

Sedan började den stora utflyttningen från dessa orter . På något år halverades medlemsantalet, för att sedan upphöra helt. Några av oss tog då steget ut och inträdde i det kommunistiska partiet vilket jag gjorde 1952.

1948 inleddes från socialdemokratiskt och borgerligt håll en anstormning mot vårt parti. Det var i samband med arbetarklassens maktövertagande i Tjeckoslovakien. Bland annat sändes Paul Björk upp till tidningen Norrländska Socialdemokraten med uppdrag att driva kommunisterna i Norrbotten tillbaka. Här uppe var vi starka, därför blev vårt parti hårdare angipet än i övriga landet. NSD angrep oss med lögner och smädelser. Man lyckades att få en del medlemmar passiviserade, och en del lämnade partiet.

Nästa fas blev attackerna mot partiet i samnand med det s k Enbomspioneriet 1952. Där utgick man ifrån den senare dömde Artur Karlssons orderböcker för Arbetarkulturs förlag. En dag kom landsfiskalen och fjärdingsman och jag blev likt många andra kamrater uppkallad på kontoret på förhör. Mig ansåg de nog som en ful fisk för jag stod under daglig övervakning. Jag var dessutom under denna tid en flitig fotograf och befann mig inom den så kallade Kalixlinjen. Fjärdingsman var dagligen på Konsumkontoret för att kontrollera om jag befann mig på arbetsplatsen.

En gång åkte jag med åkaren som. en dag i vecka hämtade Konsums varor, in till Luleå. Jag skulle köpa kläder, men besökte även partidistriktet och Norrskensflammans redaktion.

Samma kväll blev åkaren uppringd av fjärdingsman som skulle ha reda på vad jag gjort i Luleå. Åkaren blev förbannad och sade att jag köpte kläder. När han dagen därpå berättade detta för mig, svarade jag att han gärna kunnat tala om att jag besökt både Flamman och partidistriktet. Tilläggas kan att åkaren var organiserad i Högerpartiet men han tyckte detta var för djävligt.

Partiarbetet i Morjärv innebar många olika uppdrag, i ledningen för ungdomsrörelsen och partiets lokalorganisation och partikretsen, även två perioder ensam från vårt parti i kyrkofullmäktige. Och under många år styrelsen för Morjärvs Sportklubb. Refererade under denna tid resultat från fotboll ,brottning och skidåkning till Flamman.

I början på 60-talet lades Konsumlagret i Morjärv ner och jag blev utan arbete. Jag vägrade länge att flytta, men när det endast återstod några dagar kvar att stämpla blev jag tvungen att åka på ett beredskapsarbete i Surahammar. Det var industrileden mellan Västerås och Fagersta som börjat byggas. Från början blev det röjning och sedermera blev det bergborrning.

Detta var ett övergångsarbete för att få ut oss norrlänningar till industrin. Vi tjänade på bergborrningen 9.30 kr i timmen och det var en god förtjänst då industrilönen låg på lite över 5 kronor. Verkmästaren som ledde detta arbete ansåg att gick arbetet bra så skulle det betalas därefter. Många försök gjordes för att få ut oss till industrin men från vår sida fanns ingen anledning till lägre inkomst.

Jag kom ner till Västeråstrakten i februari månad och till semestern kom en kvinna från Länsarbetsnämnden. Hon talade om för oss hur bra allt var här nere, för oss 48 som var på detta beredskapsarbete, och hur bra norrlänningarna trivdes här. Jag frågade henne om detta verkligen var en riktig bild, vilket hon naturligtvisvidhöll. Men jag hade läst en rapport från AMS om att endast 21 procent av norrlänningarna stannade och de flesta återvände innan startbidraget hade utgått.

Efter detta var det färdigt diskuterat och hon förklarade att nu tar vi en och en. De som inte tog ett arbete fick sparken och avstängning från kassan. Jag fick så småningom ett byggjobb i Västerås, som blev mitt yrke fram till pensioneringen.

Även kvinnan från arbetsför medlingen träffade jag igen i Västerås. Vi byggjobbare som flyttade till Västerås skulle ha förtur till bostad. För detta fordrades ett intyg från länsarbetsnämnden, men hon skrev inte något intyg till mig. Det var väl hennes sätt att ge tillbaka på att hon blev avslöjad som lögnare.

1969 blev jag arbetslös och följde då med en arbetskamrat, som blivit anvisad ett mindre militärt arbete en mil från Västerås. Verkmästarn upplyste oss om att om man var kommunist skulle det bli avsked vid kontroll. Min kompis tog inte jobbet. Dagen efter blev jag anvisad till samma arbete. Jag förklarade för arbetsförmedlaren att jag som kommunist inte skulle få stanna på detta jobb. Det var tydligen något som han inte visste. Men han undrade i alla fall om jag ville ha jobbet. Och jag ville. Men dagen efter blev jag anvisad ett annat arbete. Även på den tiden fungerade säporegistret, trots deklarationer att registreringen upphört.

I Västerås kom jag snart i kontakt med partiet och tillhörde även styrelsen i två år på 60-talet. Sedan Hermansson blev partiordförande började jag bli besviken på partiet och blev en passiv medlem.

Men att ge upp kändes inte rätt. 1973-74 började jag åter verka i partiet och blev något år senare invald i partidistriktets styrelse. 1977 var vi ett av de distrikten som lämnade VPK för att återupprätta det kommunistiska partiet, beslutet fattades med övervägande majoritet.

Sedan dess har det varit slitigt och aktivt arbete inom vårt parti. År som jag inte vill missa. SKP är mitt parti,här finns jag fortfarande.

John Folke

Tillbaka till artikelregister för RiktpunKt