Brytning med opportunismen

Partiets 60- årsdag 1977 sammanföll med en ny etapp i partihistorien - konstituerandet av Arbetarpartiet Kommunisterna. Om orsakerna skrev den nyvalde ordförande Rolf Hagel i partiets jubileumsskrift:

"Det är vår plikt att återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige." Så lyder ett stycke i den deklaration som avgavs i Göteborg, Malmö och Eskilstuna den 28 februari 1977 och som senare antogs av en hel rad partiorganisationer veckorna därefter. En månad efter denna deklaration genomförde Arbetarpartiet Kommunisterna sin rikskonferens i Stockholm. 200 ombud representerade där nästan 5 000 medlemmar.

Så var de första stenarna lagda till den grund det kommunistiska partiet skall byggas vidare på.

Efter år av intern kamp inom Vänsterpartiet hade den situation uppstått, då lojaliteten med partiets ledning och dess politik icke gick att förena med lojaliteten med de för kommunister grundläggande principer, som utformats av Marx och Lenin och vidareutvecklats av det kommunistiska partiet i vårt land under flera decennier.

Brytningen framtvingades på grund av att "nymarxister" och opportunistiska grupperingar hade skaffat sig betydelsefulla positioner i det kommunistiska partiet.

Högkonjunkturen under 50- och 60-talet skapade illusioner om en krisfri kapitalism - Den vetenskapligt-tekniska revolutionen förändrade villkoren för "mellanskiktsgrupper", bland annat tjänstemän, tekniker, studenter. Deras levnadsvillkor blev mer och mer lika arbetarklassens villkor. Därför radikaliserades dessa grupper och sökte sig till Vänsterpartiet, men med sig förde de också småborgerliga värderingar. Hade partiet varit ideologiskt starkt, skulle dessa borgerliga värderingar ha korrigerats och grupperna av nya medlemmar blivit ett värdefullt tillskott i partiet. Men partiet var inte starkt. I partiet pågick sedan 60-talets början en medveten verksamhet för att ideologiskt avrusta och förvandla det kommunistiska partiet till en uppsamlingsplats för den så kallade Vänstern. Hermansson deklarerade redan ett år efter att han hade valts till ordförande (1964) att partiet var föråldrat och uppfattades av ungdomen och grupper ur mellanskikten som konservativt. (Skriften "Vänsterns väg", 1965.

Hermanssons fortsatta verksamhet visade att hans recept mot att mellanskikten inte förstod riktigheten i marxismen-leninismen var att istället anpassa partiet till dessa gruppers medvetande. Målsättningen under denna period var att skapa ett allmänt socialistiskt folkparti av samma typ som i Danmark. Några partimedlemmar som fått uppgiften att agera förtrupp offrades, när det visade sig att de krafter som förstod behovet av att slå vakt om det kommunistiska partiet var starkare än beräknat. Det förhindrade ett omedelbart förverkligande av planerna. "Förtruppen" gick till socialdemokratin.

Opportunismen inom partiet på 60-talet kan inte förstås utan en analys av imperialismens taktik mot kommunismen. Om bourgeoisins två taktiska linjer skrev Lenin: "Slutligen ligger en ytterst viktig orsak till oenigheten bland dem som deltar i arbetarrörelsen i förändringen i de härskande klassernas, i synnerhet bourgeoisins taktik . . . I verkligheten utvecklar bourgeoisin i varje land obevekligen två system att regera, två metoder att kämpa för sina intressen och för att vidmakthålla sin dominans ... Den första är kraftens, väldets metod som avvisat- alla eftergifter till arbetarrörelsen . . . Den andra är liberalismens metod, metoden av steg mot en utveckling av de politiska rättigheterna mot reformer, eftergifter. Vändningarna i bourgeoisiens taktik stärker revisionismen inom arbetarrörelsen och bringar inte sällan meningsskiljaktigheterna ända till den direkta splittringens punkt."

Under det kalla kriget tillämpade imperialismen våldets taktik som misslyckades. Efter 1960 har taktiken varit att söka integrera kommunisterna i det borgerliga systemet, att få kommunisterna att ta avstånd från leninismen och den proletära internationalistmen och solidariteten med de socialistiska länderna. Hermansson och de svenska opportunisterna i partiet blev offer för denna taktik.

De högeropportunistiska stämningar som kom till uttryck bland annat på 1967 års kongress gav också upphov till vänsteropportunistiska stämningar i och utanför partiet.

 I praktiken betingade högeropportunismen vänsteropportunismen. Maoistiska och trotskistiska grupperingar växte fram i och utanför partiet. Dessa grupperingar fick Hermanssons stöd. De skulle nämligen utgöra en del av den p1attform han behövde för att bekämpa marxismen-leninismen i partiet.

 En revolutionär fraseologi som är främmande för ett kommunistiskt parti kom att bli tongivande i partidebatten och på interna möten. Vänsteropportunismens ökade inflytande inom partiet ledde till ifrågasättande av den fredliga samexistensen och ett förringande av fredskampens betydelse.

Den proletära internationalismen och solidariteten med socialismens förkämpar i alla länder ersattes ofta med uttalanden och upprop om förmenta övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i socialistiska länder, varigenom vänsterpartiet hamnade på samma linje som imperialismens och reaktionens företrädare.

 Den antimonopolistiska strategin, som är vägledande för alla Västeuropas kommunistiska partier, avvisades och istället pläderades för en "vänsterrevolutionär" regering.

Hermansson lyckades skapa enhet mellan vänster- och högeropportunisterna kring det gemensamma målet att "befria" partiet från dess marxist-leninistiska del.

 Den demokratiska centralismen förvandlades till centralism. Ideologisk debatt till dekret. Partidemokrati till lydnad inför partistyrelsen och verkställande utskott. Upplösning av partiorganisationer och uteslutning av partimedlemmar skedde utan respekt för partiets stadgar.

Mot denna bakgrund skall följande stycke i deklarationen av den 28 februari ses.

 "För att rädda den klassmedvetna delen av partiet och kunna fortsätta den politiska verksamhet, som det är vår plikt som kommunister att bedriva och som den nuvarande partiledningens majoritet saboterat och lamslagit, förenar vi oss med alla de kamrater i andra delar av landet som berövats sina möjligheter att arbeta i Vpk och antar provisoriskt partinamnet ARBETARPARTIET KOMMUNISTERNA (K)".

Vilka uppgifter är då de mest angelägna för det kommunistiska partiet? I kommunisternas hela verksamhet har kampen för fred, solidaritet i den proletära internationalismens anda, demokrati, nationell frihet och bröd varit dominerande. På denna väg måste arbetet fortsätta för det arbetande folkets dagskrav och för det socialistiska målet.

 

Tillbaka till artikelregister för RiktpunKt