SKP Gällivare

Första maj i Gällivare 2010 anordnades, likt de två föregående åren, av LO och fackförbunden. Medarrangörer var SKP, SAP, V och PRO Gällivare.

På grund av att vädret inte var det bästa, snöblandat regn, så hölls arrangemanget i Folkets hus i Gällivare tillskillnad mot de två föregående åren då det var på torget i Gällivare.

Trots vädret så samlade demonstrationståget över 180 personer vilket är en relativt bra siffra (Kiruna ca 120 st, Luleå ca 200 st).

Talare för SKP var Gällivarekretsens ordförande Fredric Olofsson. Här nedan följer talet.

Tal 1:a maj 2010

Mer än 3,5 år har nu gått sen den borgerliga alliansregeringen tillträdde. Under denna tid så har arbetarklassen utsatts för försämringar på löpande band. Maktskiftet 2006 kom inte bara att handla om vilka personer som tog plats vid regeringsrodret – det medförde att en gammal politik i nya kläder blev gällande. Konservativa krafter med putsad fasad introducerade vad de kallade en ”ny arbetarpolitik”. Den så kallade ”Arbetslinjen” som sade sig värna om arbete lades fram och fagra ord hördes om ”att det skall löna sig att arbeta”.

(Underförstått att det inte hade gjort det innan! )

Resultatet av den (M)-dikterade arbetslinjen och den ”nya arbetarpolitiken” har vi med råge fått presenterat för oss. Borgaralliansens recept för knegare, att uppnå ett lönsamt arbete, har varit att göra det så svårt som möjligt om man står utan. De har försämrat stora delar av det samhälleliga skyddsnätet som skall täcka upp vid bland annat ofrivillig arbetslöshet och sjukdom.

Avgiften till a-kassan chockhöjdes – ersättningen sänktes – villkoren för deltidsstämpling försämrades. Det gjordes med motivet att det skulle få ofrivilligt arbetslösa att söka mer och fler jobb snabbare. Men de flesta förutom den borgerliga regeringen vet att det inte fungerar. Ökad tidspress har snarare en motsatt effekt då man ges kortare tid till att söka lämpliga jobb. Detta visar bland annat en nyligen presenterad avhandling från Umeå Universitet.

Sen gör det inte saken bättre att antalet arbetstillfällen är betydligt färre än antalet arbetssökande! Enligt Arbetsförmedlingens siffror så är antalet lediga jobb som finns att söka omkring 42 000 och antalet arbetslösa är:

9,3 % eller i siffror drygt 460 000 st

Ungdomsarbetslösheten är idag över 25 % vilket motsvarar över 160 000 ungdomar.

Detta menar regeringen är en vinnande politik för arbete och sysselsättning!

Jag vill säga, att ett land med en så pass hög ungdomsarbetslöshet har misslyckats katastrofalt!

Det borgaralliansen gör, är att bana väg för ett ökat utanförskap!

De spelar tärning om både ungdomarnas och landets framtid!

Att de sen försöker skylla på den ekonomiska världskrisen blir inget annat än skrattretande då orsaken till världskrisen är girig högerpolitik som de själva är delaktiga till!

Antalet i utanförskap har på ett år ökat med ca 70 000 personer samt att det är 135 000 fler som har socialbidrag till följd av försämringarna i a-kassan och sjukförsäkringen!

I 95 % av landets kommuner har socialbidragen ökat!

Vi får heller inte glömma att borgarna även haft ett annat syfte med försämringarna i a-kassan och det är att försöka försvaga fackförbunden – få medlemmarna att lämna sina egna kamporganisationer genom de höjda avgifterna och försämrade villkoren. Det är något som vi inom arbetarklassen måste bemöta och inte låta dem slå in en kil och splittra oss!

Vi måste därför organisera oss bättre! Ensamma är vi inget – men tillsammans har vi styrkan som krävs för att krossa högerpolitiken! Allt hänger på oss själva!

Men vi har även andra grupper i samhället som är utsatta för den borgerliga utanförskapspolitiken. När det gäller situationen för gamla och sjuka så har även de drabbats av nedskärningar & försämringar.

Sjuka människor, oförmögna att arbeta, tvingas ut och söka jobb. Regeringens så kallade ”Rehabiliteringskedja” medförde att många hamnade mellan stolarna. För sjuka för att jobba och för friska för att klassas som sjuka. Där gallrades människor ut allt efter hand, för att efter 364 dagar slängas ut i kyla och ovisshet utan ersättning! Det är borgerlig humanism! Efterhand har regeringen till viss del insett att det kanske blev lite galet, men när det gäller folks hälsa och liv så kan man inte grunda en politik på att enbart vara efterklok!

När det sedan kommer till våra äldre, pensionärerna, så måste jag faktiskt framhålla att jag rent ut sagt skäms över att leva i ett land där en pensionär i snitt tvingas betala ca 700 kr mer i månaden i skatt än en förvärvsarbetande! Detta är resultatet av borgarnas så kallade ”jobbskatteavdrag” där man får ett större avdrag, en större reduktion, ju mer man tjänar! Men detta gäller endast på lön och näringsverksamhet. Skatten på pension och ersättningar från socialförsäkringar såsom sjukpenning, föräldrapenning, a-kassa etc. minskas inte. Det är borgerlig rättvisa!

Det är det här, som är den borgerliga alliansregeringens så kallade ”arbetslinje” en del av deras ”nya arbetarpolitik”. En politik gjord för att splittra arbetarklassen genom att försöka spela ut olika grupper mot varandra. En politik som straffar dem som har det svårast.

Under innevarande mandatperiod har alliansregeringen bland annat valt att avskaffa förmögenhetsskatten samt sälja ut stora delar av allmännyttan.

De har infört RUT-avdraget som mest nyttjas av höginkomsttagare i storstadsområden.

De personerna behöver inga subventioner – de kan gott och väl betala själva för hushållsnära tjänster!  Pengarna det handlar om, 1,3 miljarder kr, kan vi istället använda till betydligt viktigare och vettigare saker som gagnar de som verkligen behöver det!

Omvänd Robin Hood-politik är något som aldrig har tilltalat oss kommunister och är så långt ifrån arbetarrörelsens grunder och värderingar man kan komma!

Till borgarna vill jag säga:

Det blir inte ”arbetarpolitik” bara för att man väljer att använda just de orden.

Arbetarrörelsens politik däremot härstammar från år av ständig kamp – den har prövats och har på så sätt tilldelats förtroende och legitimitet.

Det svenska samhället har genom historien byggts upp av solidariskt arbete och insatser. Ända sedan arbetarrörelsen begynnelse har kampen för arbetarklassens frigörelse från utsugning och utnyttjande pågått. Fackföreningarna var de som lade grunden för arbetarnas kamp för rättvisa och bättre levnadsvillkor i vardagen. En kamp som genom historien inte bara kom att handla om kronor och ören eller bättre arbetsmiljö, utan om något så grundläggande som människovärde.

Den lilla människans möjlighet och rättighet till ett fullgott liv – ett liv där alla får plats.

Det vi tillsammans bygger upp får vi inte låta förstöras!

Ett samhälle måste omfattas av ordet ”vi”. Ett samhälle kan aldrig enbart bestå av du eller jag – han eller hon. Ett demokratiskt fungerande samhälle kan inte existera utan tanken om ”vi”!

Var står då det svenska samhället idag?

Det som byggdes upp – det solidariskt skattefinansierade samhället – håller nu på att ersättas med ett individualistiskt – ett privatiserat. Där ledorden istället tycks vara ”sköt dig själv och skit i andra”. Ett kallt samhälle där man skall slicka uppåt och sparka neråt! Ett samhälle där vi uppmanas till att sträva efter konstgjorda mål uppbyggt på kosmetika och fasader. Där vi pådyvlas onaturliga normer och där mått på framgång i livet uttalas ”pengar”.

Ett samhälle utan ”vi – oss tillsammans” får följder och konsekvenser. Att delas in i vinnare och förlorare skapar en rädsla. En rädsla för att man kan förlora. Vem hyllar förlorarna? Vart finns en plats för alla de som inte kan vinna?

När samhälleliga funktioner som folken, under generationer, tillsammans byggt upp kan säljas ut över en natt så måste vi gå till botten med problemet. Vi kan inte tillåta att gemensam egendom och dess vinster hamnar i fickorna på privata intressen. Den samhälleliga kassan, folkets, skall inte vara föremål för spekulation!

Borgerligheten har alltid genom historien gått storfinansens ärenden. De är språkrör för överklassen – en oundviklig minoritet och det är deras talan de för – Att de rika skall ha mer på bekostnad av de fattiga – Att en liten minoritets intressen skall få gå före den stora majoritetens! De har genom åren sagt nej och åter nej till progressiva förslag som arbetarrörelsen har lagt fram och de kommer att göra det igen, var så säkra! Deras intressen är i motsatsförhållande till arbetarklassens.

Vi får inte låta oss bli till små brickor i ett spel, aldrig låta oss styras av en minoritet bara för att de har ekonomiska muskler uppbackade av storfinansen och Svenskt Näringsliv.

Mötesdeltagare, så länge vi tror på ett samhälle där ordet ”vi” får vara rådande och ordet ”solidaritet” är vår ledstjärna kommer inget att kunna hindra oss från att styra skutan vänsterut!

Låt den 19 september 2010 bli det datum då vi förpassar den borgerliga alliansregeringen dit de hör hemma – Till utanförskapets rum på historiens skräphög!