Gruvarbetarna i Malmfälten visar återigen såväl företagsledning som fackpampar att de inte stillatigande tänker se på hur de själva och företaget exploateras av enskilda personers vinstintressen.
Såväl LKAB som Boliden Aitik upplever en avsättning av sin produktion på världsmarknaden, i en högkonjunktur, där man får söka sig till andra världskrigets tid för att finna dess motstycke. Företagen gör miljardinvesteringar för att tillmötesgå den stora efterfrågan i form av ny teknik som medför rationaliseringsvinster med högre produktion till färre anställda.
LKAB har satt i system att istället för reella löneökningar så har de börjat med ett ”bonussystem” som är anpassat till konjunkturen. Vid högkonjunktur som nu så fick de kollektivanställda mellan 20-30 000 kronor i ett engångsbelopp i bonus medan tjänstemännen och direktörerna gav sig själva ett betydligt högre belopp. Som motprestation för denna ”generösa” bonusutdelning så kräver företagsledningen att de kollektivanställda skall vara nöjda med 2-3 procent i avtalsmässiga lönelyft, som i realiteten innebär en reallönesänkning som inte följer eller tar hänsyn till de kostnads- och prishöjningar som sker på marknaden. Eftersom ”bonusutdelningen” är beroende av konjunkturen så innebär nästa väntade lågkonjunktur, i värsta fall, en utdelning med plus/minus noll.
Nu när företagsledningen fått de kollektivanställda att godta bonus som engångsbelopp, så har företagsdirektörerna omförhandlat sin bonus till direkta lönehöjningar på 30-40 procent och det utifrån de miljonlöner de redan har. I akt och mening så räddar de sin reallön inför nästa lågkonjunktur. Det hör också till bilden att dessa direktörer även försäkrat sig om feta avgångsvederlag och pensioner. Där exempelvis VD Ivert blivit avtalsförsäkrad en pension om 80 miljoner kronor efter fyra års anställningstid. Det här kan jämföras med den ersättning som Gällivare kommun erhöll av LKAB på 60 miljoner kronor för att LKAB förstört halva Malmberget. Ett samhälle som tagit generationer av arbetsinsatser och försakelser att bygga.
Ett berättigat krav förutom det blygsamma avtalskravet om 5,7 procents lönelyft vore en omförhandling av bonussystemet till reallönelyft om 30-40 procent i likhet med direktörernas, det skulle ge ca. 9-10 000 kronor till i månadslön.
Vid fackföreningen, Gruv 4:ans välbesökta medlemsmöte inför de fortsatta förhandlingarna så var kravet om 5,7 procents lönelyft ett minimikrav och det trots många turer i välkända fackliga floskler som ”förhandlingsmandat” och ”kompromisser” om acceptans av lägre bud än fastlagda 5,7 procent.
LKAB-arbetarnas medvetna och samhällsansvarsfulla krav har även fått andra grupper och kategorier inom industrin att inse farorna med dessa utdelningar av ”engångsbelopp” som börjar ta över allt mer av de reella avtalsförhandlingarna. SSAB-arbetarna i Luleå har också börjat upptäcka att gruvarbetarnas medvetenhet även gäller deras situation och att det krävs en solidarisk sammanhållning mot den alltmer utbredda korruptionen på arbetsmarknaden.
Så det är återigen enigheten som är den fackliga styrkan liksom det var för drygt 35 år sedan.
Bror Wennström