Kamrater, kollegor.

Låt mig först få framföra ett stort tack från de svenska byggnadsarbetarna organiserade i Svenska Byggnadsarbetareförbundet avdelning 26.

Tyvärr är det ett historiskt och politiskt faktum att våra organisationer tillhör olika fackliga internationaler. En uppdelning eller splittring av den internationella arbetarrörelsen som enbart gynnar de intressen som endast kan leva och utvecklas genom kapitalets förtryck av det arbetande folket.
Sett mot den bakgrunden är vi från Sverige glada och stolta över att ha blivit inbjudna att närvara vid WFTU:s 16:e kongress. Karl Marx lärde oss för 163 år sedan att arbetarrörelsen är internationell och att arbetarna i alla länder måste förenas då kampen är gemensam, ett annat utryck vi använder är den proletära internationalismen.

Vi började organisera oss fackligt i Sverige för mycket mer än 130 år sedan. Det har varit en mycket lång och mödosam kamp. En kamp som knappast skiljer sig från de erfarenheter som våra internationella kollegor bär med sig. En skillnad är dock att Sveriges arbetare aldrig blev kommenderade att bli kanonmat i de två imperialistiska omfördelningskrig som härjat på Europas mark.

Genom att Sverige stod utanför 2:a världskrigets fasor blev det så att efter kriget, när övriga Europa var sönderbränt och ödelagt var den svenska produktionsapparaten oskadad. Genom starka fackföreningar, politiska partier och naturtillgångar i form av järn, skog och billig energi kunde Sverige bli ett industriland som även accepterade att det arbetande folket fick del, om än begränsad av de skapade rikedomarna. Perioden 1950 – 1980 var för svensk fackföreningsrörelse en i stora stycken framgångsrik period. Nämnas kan att vår organisationsgrad inte sällan var över 85 %. Dock pågick då som nu inom arbetarrörelsen ideologiska stridigheter, och ett resultat av detta är att våra organisationer tillhör olika internationaler.

Fram till och med Sveriges inträde i den europeiska unionen hade vi i Sverige en arbetsmarknad som var reglerad av fackliga avtal och ibland kompletterade genom lagstiftning. Det är vad vi kallar den svenska modellen där kollektivavtalet är den bärande punkten.

De svenska byggnadsarbetarna har varit organiserade och kämpat i mer än 130 år. Vi har genomlevt bittra strider, vi har vunnit och även förlorat. Dock måste vi konstatera att en sådan svår fiende som den Europeiska Unionen har vi aldrig mött. EU utgör för oss en fiende som aldrig kan bemötas med normal facklig kamp. Det är en mäktig fiende som ibland är dold, ibland gömd bakom lagstiftning utanför vår kontroll, och inte sällan genom ryggradslösa nationella politiker som villigt säljer ut det arbetande folkets rättigheter och intressen. Tyvärr är detta något som även politiker som vid högtidliga sammanhang kallar sig arbetarnas representanter sysslar med. Högeropportunismen inom arbetarrörelsen är förödande.

Genom medlemskapet i EU och opportunistiska politiker nedmonteras nu i rask takt alla de framgångar arbetarrörelsen genom åren nått. Hela det svenska välfärdssystemet, ett system som tidigare Sverige hade ett internationellt erkännande för monteras nu ned av den anledningen att Sveriges politiker abdikerat från sin roll som nationella politiker till förmån för EU:s nyliberala politik. Bärande element inom välfärdssystemet som vård, skola och omsorg är nu sålt till internationellt kapital med förödande konsekvenser. EU:s direktiv har också en förödande inverkan på Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Den s.k. Lavaldomen är bekant, den öppnar för lönedumpning och job traficing. EU har tvingat oss till ett nytt lönesystem, med kraftigt försämrade villkor för byggnadsarbetarna. För Sveriges byggnadsarbetare är EU medlemskapet en stor katastrof. Det blir heller inte bättre av att Sverige sedan 2006 styrs av en mycket aggressiv högerregering. En regering som är mycket målmedveten i sin strävan att slå sönder den fackliga rörelsen. Som en direkt följd av det och den ideologiska splittring som råder inom fackföreningsrörelsen har vi sedan några år tillbaka en sjunkande organisationsgrad.
De svårigheter vi upplever får inte förlama oss, det måste innebära att vi lär oss och blir bättre rustade för de framtida stridigheterna.

Ett sätt att rusta oss ideologiskt och politiskt är att vi närvarar vid WFTU:s 16:e kongress.
Å den svenska delegationens vägnar vill jag än en gång tacka för att Ni inbjöd oss att närvara.

Leve den proletära internationalismen.

Lars Lundberg