2012 års mottagare av Nobels Fredspris spåddes enligt Kristian Berg Harpviken, chef för Institutet för fredsforskning i Oslo att bli Gene Sharp, en nu 84-årig amerikansk ickevålds-förespråkare. Han har formulerat nära 200 konkreta metoder för att med ickevåldsstrategier försvaga och fälla regimer (som motsätter sig USA- imperialismens diktat får man förmoda).

På andra plats tippade Kristian ryska och vitryska människorättskämpar, människorättsorganisationen Memorial, följd av den fristående radiostationen Echo Moskva.

Att Nobelkommittén på NATO- territoriet Norge premierar USA- kapitalets ”femtekolonnare” i länder som inte är USA- protektorat är ingen nyhet. Inte heller att Nobelkommittén förärar ”dissidenter” med utmärkelser i länder som inte fungerar som megafon åt ”det internationella samfundet”- vilket i FN:s säkerhetsråd planerar och beslutar om terrorbombningar mot suveräna länder.

Men nu blev det EU som ”kammade hem högsta vinsten”. EU var från början också en het aspirant till Fredspriset, i egenskap av att vara en fredsskapare och som påstås ha förenat Europas starka länder och införlivat tidigare Warzawapaktsanslutna i sitt hägn

Kapitalets EU har trots sitt deltagande i krigsmaskinen NATO, trots deltagande i de senaste och människovidriga angreppskrigen i Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen m.fl. samt deltagande i en kampanj som underblåser inbördeskrig, krig och angrepp mot både Syrien och Iran nu upphöjts till att stå för fred och människorätt.

Den norska Nobelkommittén har ”överraskat” förut, som 2009 när Barack Obama, som relativt nytillträdd och oprövad president tilldelades priset.

Såsom Barack Obomba förärades också Henry Kissinger Fredspriset, genom att stå upp till den US- amerikanska vapenindustrins och kapitalisternas krav om att lägga under sig nya länder för att få såväl bränsle till sin industri som nya råvaru- och avsättningsmarknader. Då var det säkert många som tyckte att Nobels Fredskommitté hade överraskat sig själv men nu vet vi att det alltid finns nya rekord att slå.

Kanske Nobels Fredskommitté nästa år utdelar priset direkt till USA- kapitalet eller möjligen NATO såsom främjare av ”demokrati”fred och människorätt?

Med monopolkapitalets EU som fredspristagare- 2012 har vi fått ännu ett namn att lägga på minnet till de pseudohändelser som kan repeteras i diverse frågesport- program över onödig kunskap.

Kjell Bygdén

Media: Sr, Svt 1, Svt 2, Svd, Dn 1, Dn 2, Gp, Vl.no, Aftonbladet,

Läs även andra bloggares åsikter om nobel.fredspris, eu,

Av Mark Robertson och Finian Cunningham

Global Research, September 20, 2012

De NATO- allierade och byråkraterna som de installerade i Libyen vill att du ska tro att alla 5.6 miljoner libyer är glada att NATO och dess proxy-terrorister (terrorist- ombud) förstörde Libyen, vars levnadsstandard var Afrikas högsta under Gaddafis tid.

De vill att du ska tro att NATO förde ut ”frihet och demokrati” till Libyen, inte kaos och död.

De vill att du ska tro att det inte finns något Grönt Motstånd till NATO- imperialisterna och NATO:s islamistiska allierade i Benghazi.

I verkligheten har motståndsrörelsen ökat i aktivitet sedan kort efter mordet på Muammar Ghaddafi i oktober 2011, vilket kommer att visas nedan. Motståndet slår mot alla NATO-mål det kommer åt och avrättar viktiga libyska personer som förrådde Gaddafi och tog ställning för NATO. Incidenten i Benghazi var bara deras senaste tillslag mot vad de ser som NATO:s olagliga ockupationen av deras land.

Alla i Libyen känner till ”Green Resistance” (Den gröna rörelsens motstånd), vars medlemmar kallas ”Tahloob” (arabiska för ”Gaddafi- lojalister”). Förnekandet sker endast utanför Libyen, av NATO:s allierade och deras plikttrogna västerländska massmedia-apparater.

På grund av detta förnekande och eftersom de flesta av världens människor har glömt Libyen, är internet fyllt med blinda gissningar, ogrundade påståenden och löjliga motförklarigar om Benghazi- incidenten förra veckan då USA: s ambassadör Christopher Stevens och minst tre andra av den USA-amerikanska ambassadpersonalen dödades. Och NATO:s lögnfabrik arbetar för full maskin.

Påståenden, motförklaringar och desinformation

Obama- regimen säger att ”demonstranter”, arga över en anti-islamsk video var ansvariga för attacken.

De NATO-installerade byråkraterna i Libyen säger att ”utländska extremister” gjorde det.

USA:s kongressledamöter säger att ”al-Qaida gjorde det”. Det gör CNN, liksom Alex Jones Prison Planet,

som tillbakavisar alla hänvisningar om motstånd från De Gröna som ”absurt”. (1)

Medier, såsom brittiska Guardian, säger att ”ett organiserat terror-nätverk gjorde det ”.

Turkiets regering säger ”Syriens Assad gjorde det”.

Israel säger att ”Hizbollah gjorde det”.

Oljeshejk- dömenas sunnitiska kungar i Gulfstaternas samarbetsråd säger att ”Iran gjorde det”.

Även ansedda alternativa författare i media och progressiva bloggare har tillskrivit attacken åt ”Benghazi islamister” och att detta är en ”Rekyl från imperialismen”.

Wikileaks säger att attacken skedde eftersom USA hade backat upp Storbritanniens hot om att storma den ecuadorianska ambassaden i London och föra bort Julian Assange. (2)

Vissa medier hävdar att ”al-Qaida” genomförde attacken i hämnd mot den påstått döde i Pakistan, (i en attack av amerikanska drönare den 4 Juni 2012) den Libyen-födde Abu Yahya al Libi (aka Hassan Mohammed Qaid) som förmodligen var en viktig medhjälpare till Usama bin Ladin, och förmodligen ”den andre mannen” i al-Qaida.

Detta påstående är nonsens, eftersom al-Qaida har varit en grupp legosoldater anställda av Washington och London sedan 1980. President Reagan kallade dem ”hjältar” och ”frihetskämpar”. USA och Storbritannien sänder sina al-Qaida legosoldater till Balkan, Libyen, Syrien, Tjetjenien, Somalia, Sudan och andra platser där NATO önskar att infiltrera, förstöra eller destabilisera.

NATO betalar Ayman al Zawahiri, den så kallade ledaren för al-Qaidas legosoldater, att hjälpa NATO-imperialismen att avancera genom att spela in videor och kassettband, över 60 hittills. Zawahiri efterlyste upprepade gånger om Gaddafi död och nu ropar han upprepade gånger om Syriens president Bashar al Assad´s död. Han efterlyser också pakistanier att stödja talibanerna, för att få världen att tro att talibanerna fortfarande existerar. Ibland gör han inspelningar på engelska och hans sanna identitet och vistelseort är en NATO- hemlighet. Den 11 september 2012, till minnet av 9/11, släppte han en video som lovordade Abu Yahya Al Libi, den förment dödade av en amerikansk drönare i juni. Detta ”lovtal” hade ingenting att göra med Benghazi incidenten inträffade senare på natten, tisdagen den 11 september.

Vissa hävdar att salafister utförde den dödliga attacken på USA:s premisser. Detta är mer nonsens, eftersom salafister ingår i NATO. Salafister och Wahhabister betecknar en strikt, bokstavlig och puritansk inställning till islam. De förenas främst med Saudiarabiens feodala stil av islam, och de var allierade med NATO mot Gaddafi. Nu är de allierade med NATO mot Assad, Iran, Hizbollah och Shiiter i allmänhet.

Ett exempel på salafister i Libyen är Ansar al Sharia – en samlande term för olika miliser som vill tillämpa strikta sharialagar i Libyen. Dess medlemmar är pro-NATO och anti till den – Gröna Rörelsens motstånd. De hade ingen anledning att attackera den amerikanska regeringens plats i Benghazi som var avgörande för att svetsa samman det islamistiska upproret för att störta Gaddafis regering, med början åtminstone från mars 2011 och under övervakning av den framlidne Christopher Stevens. Stevens, Washingtons man i Benghazi som är känd för att ha odlat starka band med islamisterna.

Kort sagt, det är ologiskt att hävda att dessa kontakter till Benghazi skulle ha varit motiverade att döda sin amerikanske kassör.

Den mest uppenbara förklaringen är att kadrer – Det Gröna motståndet – Gaddafi- lojala, i opposition till den NATO påtvingade regimen utförde attacken. NATO och dess libyska quislingar vill inte erkänna denna omstörtande verklighet. Det faktum att ett motstånd existerar – därtill potent och växande- måste förnekas och raderas från inspelningen.

Tidtagning

Det var av en ren tillfällighet att Benghazi- attacken inträffade på 11:e årsdagen av 9/11. Det Gröna motståndet förargade sig över att Abdullah Al Senoussi (Gaddafis chef för underrättelsetjänsten) hade gripits vid sin ankomst till Nouakchott- flygplatsen i Mauretanien den 17 mars 2012. Sex dagar före Benghazi attacken utlämnade Mauretanien Senoussi till Libyen för rättegång av de NATO- installerade byråkraterna.

En dag före Benghazi- attacken, ställde NATO- marionetterna två ledande Gaddafi- lojalister inför rätta och anklagade dem för att ha slösat offentliga medel på att betala $ 2,7 miljarder till familjer vars anhöriga dödades i bombningen av Pan Am Flight 103 över Lockerbie i Skottland. De två Gaddafi- lojalisterna är Abdul Ati al Obeidi (tidigare Gaddafis premiärminister, utrikesminister, Minister, och statschef) och Mohammed Zwai (f.d. Generalsekreterare i Folkkongressen – det vill säga chef för lagstiftningen under Gaddafi- tiden).

Dessutom hade Baghdadi Ali Mahmudi, tidigare sekreterare för den Statliga Folkkommittén (dvs premiärminister) lyckats fly frånTripoli den 21 augusti 2011 då NATO- stödda terrorister svepte in i staden. Mahmudi greps i Tunisien för  olaglig inresa över gränsen och fick fängelse i sex månader tills anklagelserna mot honom upphävdes efter överklagande. Den 24 juni 2012, lät Tunisiens premiärminister Hamadi Jebali att (på order av NATO) åter arrestera Mahmudi, varpå han skickades tillbaka till NATO- marionetterna i Tripoli, som snabbt fängslade Mahmudi.

Tunisiens premiärminister Hamadi Jebali är pro-NATO och en vän till de US- amerikanska hökarna, tillika senatorerna McCain och Lieberman. Hans gripande och utlämning av Mahmudi retade Tunisiens president Moncef Marzouki, som fördömde den som olaglig. Utlämningen gjorde också den libyska Gröna Rörelsens motstånd rasande. (3)

Vad gäller USA: s ambassadör Christopher Stevens, hade han främjat Libyens förstörelse och kommit till Benghazi i april 2011 i detta syfte för att stanna där under de sju månader som NATO flygbombade Libyen. Hans jobb var att samordna de NATO- stödda terroristerna.

Efter Libyens förstörelse använde Stevens ett hotell i Tripoli som sitt högkvarter sedan Den Gröna Motståndsrörelsen hade bränt ner den US- amerikanska ambassaden i Tripoli. När motståndet försökte döda honom med en bilbomb utanför hotellet, flyttade Stevens till ett villaområde i Benghazi, en stad i östra delen av landet vars invånare tenderar att vara pro-amerikanska och som länge varit en grogrund för islamistiska jihadister, många av dem möblerade för NATO:s stöd till afghanska mujahedin under 1980-talet och senare al-Qaida. (4)

Det var över ett år sedan. (Stevens blev formellt Obamas ambassadör i Libyen i maj 2012.)

Eftersom Stevens hade underskattat Den Gröna Rörelsens motstånd tog han jogging- turer på gatorna i Benghazi och andra ställen i Libyen (5)

Alla visste att han och hans amerikanska personal var närvarande. En figur bland pro-NATO terroristerna, Ahmed Al Abbar, säger om Stevens: ”Han var älskad av alla [det vill säga i Benghazi] ”. (6)

Stevens popularitet bland Benghazis förrädare bidrog till Den Gröna Motståndsrörelsens raseri när den så småningom attackerade USA:s förläggning i staden.

I motsats till de påståenden som västerländska medier saluför, såsom brittiska Independent, fanns det inga ”stora säkerhetsrisker,” och inget ”mysterium” kring attacken. Alla sådana påståenden är villospår för att distrahera från verkligheten och Den Gröna Rörelsens motstånds.

I början erkände de sanningen

Morgonen efter Benghazi- attacken den 12 september, medgav NATO:s marionetter omedvetet sanningen om ”Tahloob” (Det Gröna Motståndet), och gnällde om att NATO inte gjorde tillräckligt för att hjälpa till med att krossa det. Libyske vice inrikesminister Wanis Al Sharif medgav detta i en presskonferens i Benghazi, som senare sändes på Al Jazeera TV. (7) (8) (29)

Libyens premiärminister Abdurrahim El-Keib medgav också, liksom Libyens president Mohammed El-Magariaf, liksom Ali Aujali, Libyens Ambassadör i Washington, plus Ibrahim Dabbashi, Libyens representant i FN. Alla sa de att Gaddafis lojalister hade angripit USA:s beskickning i Benghazi. De skulle snabbt komma att ändra sig efter påtryckningar från sina NATO- herrar.

Så sent som den 24 augusti 2012, noterade tidskriften ”Time Magazine” att Gaddafi ”fortfarande beordrar tyst beundran i många delar av Libyen ”. Artikeln citerade President El-Magariaf som säger: ”Vi vet att Gaddafis lojalister ligger bakom dessa bombningar [sedan störtandet av Gaddafi]. Under de sista månaderna har säkerhetstjänsten intensifierat sina krafter mot Bani Walid och Tarhuna. ”(9)

Bani Walid är de regeringstrognas fäste vars folk innehade nyckelpositioner i Gaddafis säkerhetstjänst. Det var också den sista staden utanför Gaddafis födelseplats Sirte som föll i de NATO-stödda terroristernas händer den 23 januari 2012. Magariaf är från Benghazi, och tillbringade 30 år i USA till att trimmas för den tid då NATO skulle förstöra Libyen. Den 9 augusti 2012 installerade NATO honom som Libyens statschef efter ett ”val”. Magariaf är allierad med det ”muslimska brödraskapet”, som är i linje med NATO.

De första medgivandet av sanningen om den Gröna Rörelsens motstånd kom morgonen efter attacken. Inom några timmar hade emellertid alla libyska topptjänstemän ändrat sin melodi i enlighet NATO:s order. Angriparna benämndes uteslutande som ”främmande extremister”. Magariaf, presidenten installerad av NATO, åkte till Benghazi tre dagar efter attacken och förklarade att ”al-Qaida gjorde det”. (10)

En byråkrat som inte ville stiga på NATO:s lögnkarusell var statsminister Abdurrahim El-Keib. Han fortsatte att insistera på att Gaddafis lojalister var förövarna. Därför avskedade NATO honom som Libyens främste minister, och ersatte honom med Mustafa Abushagur, dagen efter Benghazi- händelsen. Abushagur hade levt större delen av sitt liv i USA och varit en svuren fiende till Gaddafi. Som så många andra USA-installerade byråkrater hade han återvänt till Benghazi i maj 2011, under NATO:s iscensatta uppror.

Några alternativa nyhetskanaler förmedlar kännedom om den Gröna Motståndrörelsen, till exempel Inter Press News Service IPS, som är en ideell förmedlare.

IPS talade med beväpnade Gaddafi- lojalister som lovade att de kommer att trappa upp sin kamp. Statliga källor hävdar växelvis att förövarna är f.d. Gaddafis- lojalister eller islamister. Ytterligare förvirring uppstår när regeringen ”sätter ned foten” i krafttag mot informationsspridningen från lokala medier och där libyska säkerhetsstyrkor hindrar utländska journalister från att få första-handsinformation om attackerna, eller ta bilder. (11)

De libyska byråkraternas krafttag mot medieinformation är förståelig, eftersom de vill förhindra solidaritet med den Gröna Motståndrörelsen.

Massförnekelse

När det gäller Benghazi- incidenten börjar massförnekelsen med grundläggande fakta. Till exempel, de flesta människor hänvisar till ”det amerikanska konsulatet,” när i verklighet den amerikanska platsen i Benghazi vare sig var en ambassad eller ett konsulat, eller en blandning av dessa. Det var en samling villor (skyddade med låsta grindar) privatägt av en Mohammad Al Bishari, som hyrde ut villorna till det amerikanska utrikesdepartementets personal. (12)

Villorna var vad det amerikanska utrikesdepartementet kallar en ”Tillfällig anläggning”. Den hade en nivå av säkerhet som kallas ”enkelt lås och nyckel ”, vilket betyder att det inte hade någon skottsäkert glas, förstärkta dörrar, soldatbevakning, eller andra funktioner som annars är gemensamma för ambassader och konsulat. (I Mexiko, till exempel, har Washington en ambassad och 22 konsulat, men i Libyen hade den amerikanska regeringen endast en ambassad i Tripoli – och efter NATO:s bombräder användes villorna i Benghazi.)

Den samarbetande massmedian som felaktigt använder termen ”USA: s konsulat” gör det för att det ska se ut som om ”terroristerna attackerat USA:s suveränitet”, vilket ska motivera ”Kriget mot terrorismen”, plus den senaste förstörelsen av Libyen.

Vidare kallar Obama- regimen de privatägda villorna en ”förläggning” för att skapa intrycket att (icke-existerande) ”protestanter” skamlöst stormade en fästning som liknande det massiva amerikanska ambassadkomplexet i Bagdad.

Det fanns inga demonstranter i Benghazi

Vita huset hävdade att demonstranterna mot den anti-muslimska videon ”spontant” attackerade det så kallade ”konsulatet.

”I verkligheten fanns inga protesterande någonstans i Benghazi vid tidpunkten för attacken. När Fox News ifrågasatte amerikanska tjänstemän om detta, erkände de sanningen. (13)

Ändå fortsätter Obama-administrationen / regimen att insistera på att ”demonstranter gjorde det”. Denna lögn döljer inte

bara Den Gröna Motståndsrörelsen, det gör också att alla muslimer verkar som irrationella och blodtörstiga. Därmed motiveras den  imperialistisk aggressionen (dvs ”kriget mot terrorismen”).

Frånvaron av demonstranter bekräftades av en av de åtta libyer som bevakade gruppen av villor som används av ambassadör Stevens och hans personal. Det 27-åriga ögonvittnet som behandlas på sjukhus för sår från fem granatsplitter i ena benet, och två kulsår i det andra bad att  hans namn inte skulle publiceras och att sjukhuset inte skulle identifieras, av rädsla för att ”militanta” (det vill säga, Den Gröna Motståndsrörelsen) skulle spåra upp och döda honom.

Av de åtta libyska säkerhetsvakterna hade ögonvittnet och fyra andra anställts av ett brittiskt företag. De återstående tre var medlemmar av Libyens 17 Februari-brigad, en grupp pro-NATO terrorister som i början av NATO:s flygbombningar bildades för att förgöra Gaddafi och det libyska samhället.

I en intervju med McClatchys nyhetstjänst förra torsdagen (13 September 2012) sade ett ögonvittne att det inte fanns några demonstranter alls.

”Amerikanerna skulle ha lämnat området om det hade funnits demonstranter, men det fanns inte en myra ute. Det var helt tyst tills omkring klockan 19:35, när så många som 125 män attackerade med maskingevär, granater, granatgevär,och anti-flyg vapen. De kastade in granater i villorna, sårade och knackade ner mig. Sedan stormade de genom anläggningens huvudgrind, från villa till villa. ”

Detta låter inte som en ”spontan protest” mot en hädisk B-film som plötsligt dyker upp på internet, som Vita huset och andra hävdar, snarare ett väl utfört militärt anfall som måste ha planerats minutiöst, långt i förväg.

Ett ögonvittne lyckades fly genom att berätta för en av angriparna att han bara var trädgårdsmästare i det inhägnade villområdet. Hans redogörelse överensstämmer med den av Mohammad Al Bishari, som äger villorna och hyr ut dem till den amerikanska regeringen. Bishari gav sitt eget vittnesmål den 12 September, dagen efter attacken. (12)

Ambassadör Stevens överlevde med ”svår asfyxi” (rök inandning), och var fortfarande vid liv efter attacken. Proamerikanska libyer i Benghazi bar honom till Benghazis Medicinska Center, där han senare dog på natten. (14)

Motståndet tilltar

NATO förstörde Libyen och förpassade dess folk till fattigdom och våld. I kaoset efter förstörelsen finns familjefejder och rivalitet mellan miliser. Det finns sedan länge tvister om mark, plus långvarig friktion mellan araber och berber.

Dock skall vi fokusera på motståndets attacker mot NATO- mål och motståndets attentat mot libyska figurer som förrådde Gaddafi och samarbetade med NATO. Följande händelser är bara några ur protokollet:

Den 18 mars 2012, i Tripoli, närheten av Abu Salim (ett pro-Gaddafi fäste) lokala medlemmar av den Gröna Motståndsrörelsen hade skottväxling med en pro-NATO milisgrupp från Zintan ledd av en Mohammed El-Rebay. (Zintan är en provins vid Libyens västliga berg.) Motståndet lyckades döda en av Zintan- terroristerna som hade använt en skola i

Tripoli som sin bas. (15)

I April 2012, sprängde motståndsrörelsen en vägbomb bredvid en FN- konvoj där Ian Martin ingick, FN: s generalsekreterare Ban Ki-moons särskilda representant för Libyen. (16)

Den 29 april 2012, hittas den livlösa kroppen av Shukri Ghanem, Gaddafis tidigare oljeminister, flytande i floden Donau.

I maj 2011, hade Ghanem gått med i NATO, och åkte iväg för att flytta till London och sedan Wien. (17)

Den 2 maj 2012, tog den Grönas Rörelsens motstånd på sig ansvaret för mordet på General Albarrani Shkal, en tidigare militär guvernör i Tripoli som hade demobiliserat 38.000 man under sitt befäl och således öppnat portarna till Tripoli åt utländska trupper under Operation Mermaid Dawn, plundringen av Tripoli som började den 20 augusti 2011. (Tripolis smeknamn är ”Mermaid”.) (18)

Den 15 maj 2012, Khaled Abu Salah, en kandidat i den konstituerande Församlingen kontrollerad av NATO, mördas nära oas-staden Ubari i sydvästra Libyen. (19)

Den 22 maj 2012, träffade en raketdriven granat huvudkontoret för Röda Korsets Internationella Kommitté ICRC i Benghazi men orsakade endast strukturella skador på lokalerna. ICRC harhuvudkontor i Genève, och dess utländska kontor används ofta som täckmantel av västerländska underrättelsetjänster som MI6 och CIA.

Den 26 maj 2012, Mukhtar Fernana, chef för militära rådet för Region Väst, överlever ett mordförsök.

Den 5 juni 2012, spränger motståndsrörelsen en bomb framför en USA-driven byggnad i Tripoli, dess portar skadas.

Den 11 juni 2012 i Benghazi, al-Rabha området, motståndsrörelsen skjuter med granatkastare mot en konvoj med brittiske ambassadören Dominic Asquith, två av hans livvakter såras. (20)

Tillbaka till juli 2011, Abdel-Fattah Younis, fd Gaddafi- trogen, omvänd till ”rebell” och militära befälhavare, mördas den

22 juni 2012. Domaren som undersökte Younis död blev också mördad i Benghazi.

Den 28 juli 2012 dödades Suleiman Buzraidah i skottlossning vid en omkörning medan han var på väg till en moské i  Benghazi. Buzraidah hade varit tjänsteman vid militära underrättelsetjänsten under Gaddafi-tiden men förrådde honom och gick över till de NATO-stödda terroristerna. (21)

Den 29 juli 2012 överlevde Khalifa Belqasim Haftar knappt vid ett mordförsök. Tidigare en av Gaddafis armébefälhavare. 1988 förrådde han Gaddafi och levde 23 år under USA: s regerings beskydd nära CIA: s högkvarteret i Virginia. Han återvände till Libyen under det NATO-ledda upproret och hoppades att efter Gaddafis död få bli Överbefälhavare för den libyska militären (som kontrolleras av NATO). Dock fick han nöja sig med en tredje plats i hierarkin, och fick rangen Generallöjtnant innan motståndsrörelsen gjorde upp med honom.

Förra månaden hade motståndsrörelsen en särskilt aktiv fyra- veckorsperiod. Säkerhetsbyggnader och hotell i Benghazi skakades av bombattacker och försök till attacker. Målen var utländsk diplomatpersonal och ambassader. Amerikanska ambassadpersonalen i Tripoli undkom ett försök till bilkapning.

Den 10 augusti 2012, flydde åtta motstånds-medlemmar från Al Fornaj- fängelset i Tripoli efter en samordnad attack. Beväpnade män i pickup-bilar sköt utanför fängelset mot säkerhetsvakter, medan fångar inne satte delar av fängelset i brand och lyckades övermanna ett antal vakter. Detta var den tredje motstånds- attacken mot fängelset sedan mordet på Gaddafi. (22)

Den 18 augusti 2012, den gröna motståndsrörelsen spränger en bilbomb utanför ”Four Seasons Hotel” på Omar Al Mukhtars Gata i Tripoli. Målet var ett fordon som användes av Benghazis säkerhetstjänstemän (Installerat av NATO) som bor på hotellet. (22)

Efteråt skickade de NATO-installerade byråkraterna tungt beväpnade soldater för att förhindra fotografering, och förbjuda journalister från att ta sig in i området, så att den Gröna Motståndsrörelsen inte skulle få komma ut. En libysk tjänsteman vid inrikesministeriet vägrade ytterligare kommentarer. (22)

Följande dag smällde motståndsrörelsen av flera bilbomber i Tripoli. En bomb var nära de administrativa kontoren för inrikesministeriet (kontrollerat av NATO). Två andra bilbomber exploderade minuter senare, nära det tidigare huvudkontoret för den kvinnliga polishögskolan, som NATO nu använder till förhör och kvarhållanden. (De sistnämnda två bomberna dödade två förbipasserande.)

Nästa dag i Benghazi (20 augusti 2012). Motståndets medlemmar kastar in en bomb i Abdel Hamid Refaii`s bil, den förste sekreterare på den Egyptiska ambassaden. Detta var utanför Refaii´s hus. Dock misslyckades mordförsöket.

Dagen efter fördömde den dåvarande libyske premiärministern Abdurrahim El-Keib den Gröna Motståndsrörelsen i ett tv-tal och sade: ”Desperata och illvilliga krafter bland den tidigare regimens anhängare försöker skapa spänning och skicka Libyen bakåt till våld och sabotera landets politiska process. ”(23)

Tripolis säkerhetschef, Col Mahmoud Sherif, sade att Gaddafi`s lojalister var ansvariga för strömmen av våldsamma attacker. Han beordrade gripandet av 32 misstänkta Motståndsmedlemmar för förhör. (24)

Faktum är att polisen i Tripoli (som nu arbetar för NATO:s styrkor) ständigt är upptagen med att desarmera bilbomber som applicerats av motståndsrörelsen. (25)

Efter motståndsrörelsens bombning av före detta högkvarteret för kvinnopolishögskolan, skickade NATO:s marionettsoldater att göra ett tillslag mot en gård där motstånsrörelsens medlemmar gömde sig. Flera av Gaddafis lojalister dödades.

En av medlemmarna som överlevde påstods ha inrättat sovceller i Libyen och att ha åkt kors och tvärs över gränsen till Tunisien, varifrån han och flera kamrater hade smugglat in vapen till Libyen för motståndsrörelsen. (26)

Den 23 augusti 2012, Abdelmenom Al Hur, officiell talesman för Högsta säkerhetskommittén, installerad av NATO, höll en presskonferens där han medgav att Gaddafis lojalister hade brutit sig in i många officiella säkerhetsavdelningar. Han sade att en hel kasern full av tunga vapen nu var under kontroll av en pro-Gaddafi cell som han kallade Awfia- brigaden. (Gruppens medlemmar kallar sig ”Martyr Gaddafis Brigad”.) Samma brigad hade under en kort tid ockuperat Tripolis Internationella Flygplats i juni 2012.
Efter attacken som dödade ambassadör Stevens den 11 september 2012, lyckades motståndsrörelsen stänga Benghazis flygplats Benina, som den amerikanska militären använde som bas för drönare. (27)

Med ett motstånd som skjuter mot USA:s drönare hade flygplatsen blivit osäker. En turkiskt Afriqiyah Airlines flight med 121 personer ombord tvingades att återvända till Istanbul. (28)

Slutsats

Det föregående är alltså endast en del av den fullständiga lista över motståndsrörelsens aktivitet det senaste året, vilka dramatiskt har ökat under de senaste tre månaderna som nådde ett crescendo i augusti och ledde till döden för USA:s ambassadör Christopher Stevens förra veckan.

NATO:s styrkor hade skiftat fokus till att förstöra Syrien, och fortsätter sina förberedelser med att förstöra Iran och samtidigt låta sina Tripoli- byråkrater hantera den Gröna Rörelsens motstånd i Libyen. Nu inser emellertid NATO:s styrkor att Libyen långt ifrån är underkuvat och att de blir en svår uppgift att krossa motståndsrörelsen innan den uppnår sin kritiska styrka.

Marinsoldater, drönare, och krigsfartyg har skickats för att krossa Gaddafi`s lojalister – men hur hittar man dem? Även FBI som avböjde att ”undersöka” den senaste attacken i Benghazi, insåg att det skulle vara meningslöst.

Libyen presenterar Washington inför en annan afghansk mardröm- kanske ännu värre. Om amerikanska drönare börjar förinta libyer och den amerikanska militären radar upp tiotusentals misstänkta Gadaffi- trogna, kan motståndet bara bli starkare. Av Libyens 5,6 miljoner personer var det bara en av 10 (Det vill säga befolkningen i den östliga staden Benghazi) som välkomnade NATO:s förslavande och förstörelse av deras land.

Samtidigt vill NATO inte att den västerländska allmänheten ska få insikt om något av denna besvärliga sanning. De vill att du ska tro att alla libyer är glada över NATO:s ”befrielse” med hjälp av sina islamistiska terrorister som ombud. Cirka 50.000 libyer miste livet på grund av NATO:s bombningar och markkrigföring under 2011. För vad? Endast för att ett motstånd skulle stiga upp för att illustrera för världen att libyerna hade fått sitt land stulet av NATO- styrkor i ett kriminell anfallskrig.

Ju mer den libyska Gröna Motståndsrörelsen vinner styrka och utmanar den NATO-påtvingade regimen, desto mer uppenbart blir det att de västerländska regeringarna och deras media ljög i sina förevändningar om ”ansvar för att skydda (R2P- Responsibility to Protect)” mänskliga rättigheter och demokrati. Minns att dessa var de förevändningar som åberopades av NATO för att berättiga ett inrättande av en Flygförbudszon över Libyen i mars 2011. (Samma förevändningar börjar nu åter att upprepas i fallet Syrien.)

Men som det växande motståndet illustrerar ”befriades” inte Libyen av västmakterna, de invaderade ett suveränt land med massivt dödade för att genomdriva sin verkliga, kriminella dagordning: regimskifte och stöld av oljeresurser. Nu gör Libyens folk motstånd till denna kriminella erövring. Och denna förbannade sanning måste utplånas till varje pris.

Innan incidenten i Benghazi nämndes Gaddafis lojalister då och då i bolagens medier. Efter händelsen har alla sådana omnämnanden plötsligt tystnat. Medierna säger att ”extremister” attackerade den amerikanska förläggningen i Benghazi. Eller ”al-Qaida” eller ”islamister” eller ”terrorister”, eller ”demonstranter” – vilka som helst men inte Motståndsrörelsen.

Inte sant. Det Gröna Motståndet lever och dessutom har det bara kommit igång.

Mark Robertson- politisk analytiker stationerad i Mexico City

Genom

Kjell Bygdén

Media: Aftonbladet, Svd 1, Svd 2, Svd 3, Svd 4, Dn, Gp, Gp,

Läs även andra bloggares åsikter om al-qaida, islamister, libyen, terrorister,

När Julian Assange, WikiLeaks grundare, i somras efter avslöjandet av det s.k. ”Afghanistan-protokollet” och USA:s hemliga krigföring blev intervjuad av Der Spiegel sade han att, offentliggörandet av ”materialet ställer det dagliga krigets brutalitet och elände i rampljuset. Det (Afghanistan-protokollet) kommer att förändra den allmänna opinionen men också de människor som har politiskt och diplomatiskt inflytande.” En utsago som mer är att betrakta som en förhoppning än ett dialektiskt påstående. Eftersom inget, (hur goda intentioner som än ligger bakom detta påstående) kommer att förändras utan kampen för ett socialistiskt samhälle, fritt från imperialism. Avslöjandet kommer dock att kunna bistå som argument för den fortsatta kampen. Emellertid har kapitalismen och imperialismen ännu sin dagordning som också bestämmer hur och var dess militärapparat ska ”sättas in”, för att kunna lägga beslag på jordens alla naturrikedomar. (Dessutom tjänar kapitalismens dolda dagordning och dess mediaapparat i princip samma syfte.)

Beviset får vi genom utrikesminister Carl Bildts uttalande i SVT den 29/11, efter det nya avslöjandet från WikiLeaks, där USA:s politiska ledning uttalar sig nedlåtande om andra länders politiska ledning och presidenter. I detta sammanhang påstår Bildt att WikiLeaks avslöjande ”skadar diplomatin som fredsinstrument.”

 Vi kommunister frågar: När någonsin har imperialismen och i synnerhet USA-imperialismen stått för fred? Kommer vi inte sanningen närmare genom att hävda att USA och den samlade imperialismen genomgående presenterar ”fredsdiplomatin” och fredsalternativet mot bakgrund av hela sin gigantiska krigsapparat? I det lägret befinner sig ju också Carl Bildt och Sveriges politiska och militära ledning som alltmer öppet deltar och sänder soldater och vapen till USA:s och NATO:s krigsinsatser runt om i världen. Icke desto mindre övas numera krig i samarbete med USA och NATO från baser på svenskt territorium. Allt i strid med den svenska befolkningens önskan om alliansfrihet och fred.

Kjell Bygdén

Media: Dn 1, Dn 2,Dn 3, Dn 4, Dn 5, Svd 1, Svd 2, Vg

Läs även andra bloggares åsikter om carl bildt, diplomati, wikileaks, julian assange,

 Det har nu gått 7 1/2 månad sedan incidenten med det sjunkna sydkoreanska krigsfartyget ”Cheonan” som påstods vara ett verk av Demokratiska Folkrepubliken Korea DFRK (Nordkorea). Aldrig tidigare har USA-imperialisterna och gruppen kring den sydkoreanske marionettpresidenten Lee Myung Bak presenterat ”bevis” som så godtyckligt sammankopplats med DFRK. Detta gav upphov till en omedelbar och aldrig tidigare representerad uppståndelse, fördömande och hot om ytterligare sanktioner och vapenskrammel mot DFRK, från alla kapitalistiska länder som ”svansar” runt USA-imperialismen.

Redan från början avfärdade DFRK den grundlösa anklagelsen om påståendet för sin inblandning i sänkningen av Cheonan som en ren konspiration och förklarade att man ville gå till grunden för att utreda sanningen. Ett förslag om en gemensam undersökning på plats, med deltagande av Nordkoreanska NDC (Nationella försvarskommissionen) avvisades omedelbart av USA av rädsla för att den fabricerade historien skulle avslöjas. Därefter presenterade USA och den sydkoreanska marionettregimen hastigt ett ”resultat av undersökningen” ledd av den ”civila arméns samlade undersökningsgrupp.” Undersökningen kritiserades för att vara full av oklarheter varpå (helt nyligen) en ”slutlig rapport” presenterades- för att åter bli kritiserad och förlöjligad av hela det koreanska folket.

DFRKs Nationella Försvarskommission- NDC skrev redan i början av november 2010 att: ”De har gått så långt att de planerar att genomföra gemensamma marina militärövningar, den ena efter den andra för att demonstrera sina stridskrafter i vattnen nära DFRK i sin ändlösa och ursinniga strävan att uppnå internationella sanktioner mot DFRK.” En förutsägelse som nu har besannats.

Också måste de för USA och Sydkorea gemensamma krigsövningarna av naturen föras alldeles intill det omstridda gränsområdet mellan nord och syd och inte på de tusentals kvadratkilometer hav som omger Sydkorea. Anledningen till detta kallas provokation och trots att Sydkorea har medgivit att de sköt två raketer men inte mot norr måste det ju låta trovärdigt emedan denna information ropas ut genom USAs och resten av den kapitalistiska världens megafoner.

Nu anklagar båda sidor varandra för att ha startat granatbeskjutningen den 23/3. DFRK gör det med all rätt sedan ett dussintal beskjutningar ägt rum innanför DFRKs territorialvatten där upprepade sydkoreanska militära provokationer och kränkningar av den norra gränslinjen ägt rum under förevändning att ”genskjuta fiskebåtar.” DFRKs revolutionära styrkor som bevakar den okränkbara ”norra gränslinjen” gjorde ett beslutsamt militärt steg genom en omedelbart reaktion på de militära provokationerna.

USA sänder nu ett hangarfartyg från sin ”hemmahamn” i Japan. Det kärnkraftdrivna fartyget vid namn George Washington och dess avgång med 75 bombplan och 6000 soldater var enligt US-amerikansk utsago planerad sedan tidigare. Trovärdigheten i denna utsago, huruvida den var planerad sedan tidigare eller inte, eller vem av nord eller syd som startade beskjutningen väger också olika tungt om vi går tillbaka i historien till incidenten med Cheonan:

DFRK döljer inte det faktum att Det Koreanska Folkets Flotta liksom andra länder också har torpeder och det av en sådan enorm kraft att det är svårt att föreställa sig. Men till skillnad från andra länder är dessa gjorda av metallegeringar, inte aluminiumblandningar. Den torped som sänkte Cheonan var av aluminiumblandning.

Det var NDCs avsikt att föra fram detta faktum som en del av en bevisföring inför en gemensam undersökningskommission. Därför, och på initiativ av USA-imperiet lades undersökningen ned med all hast. Den samlade kapitalismens ”expertis” från bl.a. USA Sydkorea, Japan och Sverige kunde sedan gå raka vägen till själva presentationen av det fabricerade resultatet.

Torpedens propeller är ett annat avgörande beviset för USA och marionettregimens lögnkampanj:  Efter 50 dagar lyckades en fiskebåt med det enastående konststycket att finna torpedens propeller, något som ett dussintals fartyg med den mest sofistikerade undersökningsutrustning redan hade misslyckats med. Den funna propellern som visades i TV var dock inte densamma som ”undersökningsteamets” senare publicerade i bild.

Från början gjorde ”undersökningsteamet” gällande att HMX, RDX och TNT (explosiva ämnen) hade spårats på Cheonans skrov men enligt ett utlåtande fanns inget av dessa sprängämnen på propellern trots att den varit med om att klyva 1.400- tonnaren Cheonan i två delar!

Inträngda i ett hörn ursäktade sig USAs och marionettregeringens ”undersökningsteam” med att påstå att alla explosiva ämnen på propellern hade lösts upp under den tid som propellern befunnit sig i det salta vattnet.

Vänner av ordning och lite slutledningsförmåga förstår säkert att detsamma i så fall också borde gälla för Cheonans skrov vilket hade legat i detsamma salta vattnet och under lika lång tid!

Det sades att torpedens design skulle varit från DFRK och inskriptionen ”Guaranteed by DPRK” sades kunna bekräfta dessa uppgifter. Dock var skriften av japanskt typsnitt. Yttermera kom det till kännedom att motorn hade rektangulär form medan motorn som tillhörande propellerns kropp och presenterades vid presskonferensen var strömlinjeformad.

Trots dessa och många fler motbevis (många av rent vetenskaplig art- fysiska, kemiska som skulle uppta alldeles för lång tid att redogöra för här) fortsätter krigsivrarna att hävda det orimliga, att det var Nordkorea som sköt Cheonan i sank. Kanske följer de här den fascistiske nazi-koryfén J. Goebbels utsago att: presenteras en lögn, tillräckligt stor att den inte går att kontrollera och den upprepas tillräckligt många gånger- blir det till slut en sanning!

  USA-imperialismen handlar enligt den utstakade vägen och Sverige såväl som resten av den kapitalistiska världen går dess ärenden. Kapitalisterna har all betydande media i sin ägo men också samvete att  publicera vilka lögner som helst, bara de passar ändamålet. Och om ändamålet helgar medlen går det bra att bryta mot internationell lag, mot suveränitetsprincipen eller utföra oöverskådliga brott mot mänskligheten: Syftet är ju som vanligt att komma åt råvaror och/eller bränsle till industrin och i fallet med DFR Korea de enorma råvarufyndigheter som finns i norra delen samt att få nya avsättningsmarknader för kapitalet.

DFRKs myndigheter slår dock fast att den USA och den sydkoreanska marionettgruppen inte ska våga kränka DFRKs territorium med ens 0.001 millimeter innan de revolutionära beväpnade styrkorna utan att tveka och skoningslöst kommer att slå tillbaka.

I dessa tider av finansiell kris är kapitalismen än mer aggressiv. Detta yttrar sig i att den genom sina regeringar s.k. liberala eller socialdemokratiska vältrar över skulderna på det arbetande folket. Detta medför massiv arbetslöshet och ökad arbetsbörda eller löneminskningar för dem som ännu har ett arbete att gå till. Det sociala skyddsnätet skärs ned och bort, liksom den s.k. offentliga sektorn- vård, skola och omsorg för både barn och gamla, m.m.

Globalt gör kapitalismen sina erövringståg och sprider sin ”demokrati” och ”mänskliga värderingar” via ”fredsbomber” för utsugning, för klassamhällets bevarande eller återinförande. Allt vi ser i dess spår är svält och nöd, miljökatastrofer, förföljelse och krig.

Den enda kraft som gör ett konsekvent motstånd och som inte låter sig tämjas av dess våld är kommunismen genom Marxismen Leninismen. Därför höjer vi inte ögonbrynen över varför kapitalismens genomför alla antikommunist-kampanjer, både nationellt och internationellt. Kapitalismens syn på demokrati är bara ett tomt skal för majoriteten av det arbetande folket medan frihetsanspråken, både singularis och pluralis bara gäller monopolkapitalisterna själva, den absoluta minoriteten av jordens befolkning. I första hand är det kapitalismens ”frihet” att  göra vinster genom exploatering av den stora massan arbetande människor. Å andra sidan att göra vinst på de jordegendomar som rättmätigt tillhör oss alla. Detta är naturligtvis en världsordning som inte kan vidmakthållas med demokratiska medel.

Kjell Bygdén

Media: Politiken 1,Politiken 2, Vg 1, Vg 2, Dn 1, Dn 2, Dn 3,Svd,

Läs även andra bloggares åsikter om usa, nordkorea, sydkorea,

Enligt DN och läsåret 2009/10 är 67 av 96 gymnasier i Stockholms län ”fristående”(läs privatägda!). För första gången går nu fler elever (50,2 %) i privatägda gymnasier än i de kommunala.

En i sammanhanget rimlig fråga är: för vilka personer eller grupper är dessa skolor fria?

Ingela Gardner Sundström (m) är ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting förhandlingsdelegation. Hon driver också Rydbo ”friskola”, finansierad av Österåkers kommun och moderatalliansens införda skolpeng, (d.v.s. dess omstöpning av kommuners skattepengar för att lättare göra dem tillgängliga (fria) för privatkapitalet och profitintresset i allmänhet).

Enligt tidningen ”Skolvärlden” har Gardner Sundström varit med om att fatta beslut enligt vilka de kommunala skolorna blivit tvungna att skära ned sin verksamhet samtidigt som hennes egen ”friskola” sluppit undan. Dessutom har hon förutom sin lön och sina arvoden tagit ut en halv miljon i aktieutdelning från den vinstinbringande hanteringen av sitt lilla ”skötebarn”.

Den socialdemokratiska s.k. oppositionen på ort och ställe tycker inte att skattemedel ska hamna i ägarnas fickor och att elevernas perspektiv ska åsidosättas. Det tycker inte vi i SKP heller men vi undrar om den lokala s- oppositionen inte har hört eller möjligen glömt att dess egen ledning både försvarar friskolornas existens och privatprofiten i alla lägen?

Vi i SKP vill ha en solidarisk, fri och offentligt ägd skola, tillgänglig för alla, på likvärdiga villkor. Vi vet att all privatisering görs för att åstadkomma vinster och profiter åt den enskilde på de arbetandes bekostnad samt på bekostnad av respektive verksamheter, inom vilket område de än må vara. Vi vet att privatisering  med tillhörande rätt att göra profit på mänskliga behov såsom utbildning, vård och omsorg och kultur garanterar en både avskalad och markant försämrad verksamhet. Är det någon som händelsevis har glömt allt stopp för vikarier och nyanställningar, inköpsstopp, personalnedskärningar, större klasser d.v.s. högre arbetsbelastning? Detta bara för att i ett första skede bädda för en entreprenadverksamhet eller privatisering? M.m., m.m.

Om vi kommunister får bestämma ska pengarna tagas ifrån de ställen där de finns i överflöd, hos de som blir allt rikare: kapitalisterna. Samhället har inte längre råd att bekosta deras utopi, Shangrila eller drömvärld.

För att den i det kapitalistiska samhällssystemet inbyggda motsättningen mellan kapital och arbete ska kunna lösas, måste vi avlägsna kapitalet. Detta eftersom inget samhälle kan klara sig utan arbete. Det blir härigenom rikare, mer rättvist och förnöjsamt när vi alla solidariskt kan arbeta för det gemensamt ägda i stället för att i vårt anletes svett behöva tillfredsställa privatkapitalets profithunger.

DN rapporterar i dag att säkerheten för de svenska trupperna i norra Afghanistan nu verkar försämras. Detta kräver enligt den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST en ökad militär insats, d.v.s. att Sverige ska sända fler soldater till Afghanistan. Krigshetsarna Sten Tolgfors (m) och Allan Widman (fp) skulle naturligtvis aldrig överväga möjligheten att göra det motsatta, nämligen att dra tillbaka svensk trupp därifrån. Nej, dessa herrar är motståndare till den svenska neutralitetsprincipen och förespråkar i vanlig ordning krigsinsatser i imperialismens tjänst.

 Dra hem alla soldater från Afghanistan, i den arbetande svenska befolkningens namn. Vår finansiering av deltagandet i detta krig som går via skattesedeln är påtvingad, ofrivillig och odemokratisk. Vi har ingenting att försvara i Afghanistan. Dessutom har det heller aldrig tagits något demokratiskt beslut om att bli en militär allianspartner till vare sig USA eller NATO.

 Kjell Bygdén

 Media: AB, DN, DN, SVD,