Folk vill inte flytta för att få jobb
Postat av | Postat i Inrikes | Postat 2009-11-17
En sanning med modifikation. Jag är ensamstående, självklart flyttar jag dit jobben finns. Jag är gift och har barn. Då kommer problemen. Ska familjen splittras? Ska jag behöva lämna man och barn för ett halvtidsarbete som inte ens är ett fast arbete och flytta 150 mil hemifrån. Det var vad som hände en kvinna i Luleå. Vad för löner betalar veckopendling med sådana avstånd? Ska min man ge upp sitt arbete och flytta med bara för att riskera att bli arbetslös. Säger du upp ditt arbete frivilligt får du dessutom ingen a-kassa under lång tid. Att tvångsförflytta folk och att splittra familjer är faktiskt ett brott mot mänskliga rättigheter. När kapitalet får för stor makt så åsidosätts just mänskliga rättigheter.
Högern talar om individualism och egna val. Så grant det låter. Men när det kommer till kritan finns inga egna val och inget individuellt tänkande. Vi går tillbaka till Luleåkvinnan. Vi säger att hon erbjudits ett arbete i Piteå i stället, tio mil hemifrån. Det är ett rimligt pendlingsavstånd i dagens läge. Då hade inte familjen behövt splittras även om vardagssituationen blivit mer ansträngande. Arbetsförmedlarna måste ges utrymme till att behandla varje ärende efter den situation den arbetssökande befinner sig i. Det går inte att byråkratiskt följa regler när man har med människor att göra. Alla friska människor vill arbeta men under rimliga förhållanden och under drägliga villkor. Vi är inga trälar! Vi är människor! Hörde du det Littorin eller ska vi ta det mellan fyra ögon. Vi ses snart.
Media: Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om Littorin, moderaterna, arbetslöshet, männskliga rättigheter, politik,
Så vem hade du tänkt tvinga att erbjuda kvinnan jobb på rimligt pendlingsavstånd, om du fick bestämma? Finns det inga jobb i närheten så finns det inte. Jobb är inte en naturresurs, de dyker upp där det finns behov. Antingen måste du tvinga kvinnan att flytta eller så måste du tvinga någon annan att flytta jobbet till henne. Du förstår säklert att alternativ #2 är ohållbart om alla skulle ha rätt att få jobba precis var de vill.
Tidigare var reglerna att man var tvungen att ta de jobb som erbjöds men inom rimliga pendlingsavstånd. Att tvinga en människa 150 mil från familjen för ett halvtidsjobb som dessutom är ett vikariat är bortom alla rimlighetens tankar. är det sunda förnuftet satt på undantag i detta land?
Vad föreslår du för alternativ?
Som jag ser det finns det bara två: Antingen måste du tvinga någon annan att ge henne ett jobb som ligger inom ”rimligt pendlingsavstånd.” Men då byter du bara en persons tvång mot en annan persons tvång, så ingenting är vunnet.
Det andra alternativet är att låta henne gå arbetslös. Om hon då ändå ska uppbära bidrag av staten så innebär det att en fullt arbetsför människa ska få gratis pengar av staten utan krav på motprestation. Uppenbarligen är detta inte heller hållbart i längden.
Så vad är rimligast enligt dig? (Har du något tredje alternativ så är jag förstås idel öra.)
[...] och utbildningen är gratis! Alternativt kan man ju flytta någonstans där det finns jobb, men det sitter långt inne för många. Det kan förstås tyckas orimligt att bli “tvingad” att flytta hundra mil [...]