Kommentarer till Försäkringskassan har mycket att lära om mänskliga rättigheter! http://www.skp.se/blogg/2009/02/27/forsakringskassan-har-mycket-att-lara-om-manskliga-rattigheter/ Kamp för fred och socialism! Sat, 31 Jul 2010 14:53:30 +0000 hourly 1 http://wordpress.org/?v=3.0.1 Av: Lars Haglund http://www.skp.se/blogg/2009/02/27/forsakringskassan-har-mycket-att-lara-om-manskliga-rattigheter/comment-page-1/#comment-2671 Lars Haglund Thu, 05 Mar 2009 12:10:41 +0000 http://www.skp.se/blogg/?p=1643#comment-2671 Ja, pengarna ska gå till potemkinkullisser och allt sådant som ser bra ut, sådant som kan ge sken av en allmänt hög levnadsnivå. Naturligtvis kan man tänka sig att det ligger någon form av okunskap bakom de beslut som nu kommer att utförsäkra en stor mängd människor... men tror någon verkligen att dagens, eller gårdagens beslutsfattare är så ointelligenta att de inte kan ha anammat något av vad begreppen "medmänsklighet", "hänsyn" och "emotionell intelligens" står för, bland andra positiva företeelser och egenskaper hos en mogen och utvecklad människa? Nej, våra politiker är nog mycket medvetna om vad de gör. Själva okunskapen ligger förmodligen hos de individer som likt medlöpare blundar för vad som sker så länge de kan se en personlig och privat vinst i det som sker. Det gamla nazityskland ger en bild av detta fenomen. Det mest skrämmande med dagens politik är att det förmodligen finns en medvetenhet i det som sker, att det ligger en plan om kapitalförflyttning som grund för besluten. Detta helt i linje med dagens ideal om att se till byggandet av "sitt eget hus" och strunta i andra. Jag hamnade på den här sajten genom min ambition att hitta människor att dela mina erfarenheter med. Jag har gjort en del tillbakablickar på mitt liv för att försöka förstå varför jag mår så illa i mitt land. (Förlåt... kapitalisternas land.) Jag har haft en vända med sjukdom och samhällskontakter tidigare, vilket jag försökt lägga bakom mig. Men genom att arbeta under vidriga förhållanden har jag hamnat i den här svängen igen. Det är ju hur tydligt som helst att både arbetgivare (här kommun), fack och försäkringskassa, samt i sista ledet socialförvaltning, samarbetar och håller varandra om ryggen. Alla dessa parter är helt ointresserade av att exempelvis arbetsmiljölagar efterföljs. OM det är så att en arbetgivare systematiskt struntar i att följa dessa bestämmelser så händer ingenting. Från Försökringskassans håll kan vi höra klagorop beträffande de stora kostnader som sjukskrivningar innebär (samtidigt som de själva förbrukar stora belopp inom sin egen organisation). Då skulle man ju kunna tro att de skulle vara ivriga att kolla upp de arbetsgivare och de arbetsmiljöer som har ORSAKAT många problem. Men så är inte fallet. De struntar också i att arbetsgivare inte sköter uppdrag de fått genom Försäkringskassan, då man ska provjobba eller rehabiliteras. Ingen har eller tar något ansvar för det som verkligen skett eller det som sker, utan projicerar ut dessa problem på försäkringstagarna. Om man ser till de mekanismer som kan förekomma i familjer, hur en flockledare, eller två sörjer för demokrati och rättvisa, så kan man förstå hur oddsen ser ut för barnen i olika uppväxtmiljöer... De här mekanismerna och de olika stukturerna i familjen, vill jag hävda, är lika aktuella då man tittar på ett samhälle. Om befolkningen i ett land skulle motsvara barnen i en familj medan medan olika ledare och beslutsfattare skulle motsvara föräldrarna i en familj, så kan man se var ett bör-värde borde innehålla, respektive inte innehålla. Då jag ser på hur jag själv och många andra blivit behandlade i sina samhälleliga kontakter så kan jag tänka: Den svenska staten med dess olika förvaltningar och regelverk kan snarast liknas vid en familjefar med stora missbruks- och spelproblem. Han är dessutom helt obegåvad avseende emotionella och etiska kvaliteter. Mellan övergrepp av olika slag, länsas barnens sparbössor till förmån för spelande, och hellre än att pappas båt säljs eller läggs upp på land något år, får barnen svälta eller söka sig till andra familjer för att få mat och tak över huvudet. Pappa tål ingen egentlig kritik, men har å andra sidan omgärdat sin sjuka verksamhet med så många filter och lögner att barnen sällan kan hävda sin rätt till ett drägligt liv. Skulle de protestera för högt så väntar bestraffningar av olika slag. Pappa har inget samvete, ingen stil och ingen kärlek att ge. För att få pengar till att underhålla sitt missbruk finns inga gränser. Utifrån denna uppfattning, detta perspektiv, kommer jag givetvis att undra: Vad är våra ledare och beslutsfattare beredda att göra för att hålla sitt sken uppe? Hur mycket av det jag ser och upplever hänger samman med deras behov av att dölja vissa av deras egentliga verksamheter och intentioner? Ja, så kan man tänka, speciellt då man sett samma mönster upprepa sig under olika ledarskap och över ett tjugotal år. Jag har massor av erfarenheter och upplevelser från olika håll och vill väldigt gärna få syn på de bakomliggande mekanismerna som utåt sett snarast påminner om ren dumhet. Hur är det egentligen? Är många av våra beslutsfattare och deras anhang dumma i huvudet eller bara onda, kanske omedvetet onda? Är det någon slags kollektiv psykos vi kan se tecken på idag? Ja, pengarna ska gå till potemkinkullisser och allt sådant som ser bra ut, sådant som kan ge sken av en allmänt hög levnadsnivå. Naturligtvis kan man tänka sig att det ligger någon form av okunskap bakom de beslut som nu kommer att utförsäkra en stor mängd människor… men tror någon verkligen att dagens, eller gårdagens beslutsfattare är så ointelligenta att de inte kan ha anammat något av vad begreppen ”medmänsklighet”, ”hänsyn” och ”emotionell intelligens” står för, bland andra positiva företeelser och egenskaper hos en mogen och utvecklad människa? Nej, våra politiker är nog mycket medvetna om vad de gör. Själva okunskapen ligger förmodligen hos de individer som likt medlöpare blundar för vad som sker så länge de kan se en personlig och privat vinst i det som sker. Det gamla nazityskland ger en bild av detta fenomen. Det mest skrämmande med dagens politik är att det förmodligen finns en medvetenhet i det som sker, att det ligger en plan om kapitalförflyttning som grund för besluten. Detta helt i linje med dagens ideal om att se till byggandet av ”sitt eget hus” och strunta i andra.

Jag hamnade på den här sajten genom min ambition att hitta människor att dela mina erfarenheter med. Jag har gjort en del tillbakablickar på mitt liv för att försöka förstå varför jag mår så illa i mitt land. (Förlåt… kapitalisternas land.) Jag har haft en vända med sjukdom och samhällskontakter tidigare, vilket jag försökt lägga bakom mig. Men genom att arbeta under vidriga förhållanden har jag hamnat i den här svängen igen. Det är ju hur tydligt som helst att både arbetgivare (här kommun), fack och försäkringskassa, samt i sista ledet socialförvaltning, samarbetar och håller varandra om ryggen. Alla dessa parter är helt ointresserade av att exempelvis arbetsmiljölagar efterföljs. OM det är så att en arbetgivare systematiskt struntar i att följa dessa bestämmelser så händer ingenting.
Från Försökringskassans håll kan vi höra klagorop beträffande de stora kostnader som sjukskrivningar innebär (samtidigt som de själva förbrukar stora belopp inom sin egen organisation). Då skulle man ju kunna tro att de skulle vara ivriga att kolla upp de arbetsgivare och de arbetsmiljöer som har ORSAKAT många problem. Men så är inte fallet. De struntar också i att arbetsgivare inte sköter uppdrag de fått genom Försäkringskassan, då man ska provjobba eller rehabiliteras. Ingen har eller tar något ansvar för det som verkligen skett eller det som sker, utan projicerar ut dessa problem på försäkringstagarna.

Om man ser till de mekanismer som kan förekomma i familjer, hur en flockledare, eller två sörjer för demokrati och rättvisa, så kan man förstå hur oddsen ser ut för barnen i olika uppväxtmiljöer… De här mekanismerna och de olika stukturerna i familjen, vill jag hävda, är lika aktuella då man tittar på ett samhälle. Om befolkningen i ett land skulle motsvara barnen i en familj medan medan olika ledare och beslutsfattare skulle motsvara föräldrarna i en familj, så kan man se var ett bör-värde borde innehålla, respektive inte innehålla.
Då jag ser på hur jag själv och många andra blivit behandlade i sina samhälleliga kontakter så kan jag tänka: Den svenska staten med dess olika förvaltningar och regelverk kan snarast liknas vid en familjefar med stora missbruks- och spelproblem. Han är dessutom helt obegåvad avseende emotionella och etiska kvaliteter. Mellan övergrepp av olika slag, länsas barnens sparbössor till förmån för spelande, och hellre än att pappas båt säljs eller läggs upp på land något år, får barnen svälta eller söka sig till andra familjer för att få mat och tak över huvudet. Pappa tål ingen egentlig kritik, men har å andra sidan omgärdat sin sjuka verksamhet med så många filter och lögner att barnen sällan kan hävda sin rätt till ett drägligt liv. Skulle de protestera för högt så väntar bestraffningar av olika slag. Pappa har inget samvete, ingen stil och ingen kärlek att ge. För att få pengar till att underhålla sitt missbruk finns inga gränser.
Utifrån denna uppfattning, detta perspektiv, kommer jag givetvis att undra: Vad är våra ledare och beslutsfattare beredda att göra för att hålla sitt sken uppe? Hur mycket av det jag ser och upplever hänger samman med deras behov av att dölja vissa av deras egentliga verksamheter och intentioner?

Ja, så kan man tänka, speciellt då man sett samma mönster upprepa sig under olika ledarskap och över ett tjugotal år. Jag har massor av erfarenheter och upplevelser från olika håll och vill väldigt gärna få syn på de bakomliggande mekanismerna som utåt sett snarast påminner om ren dumhet. Hur är det egentligen? Är många av våra beslutsfattare och deras anhang dumma i huvudet eller bara onda, kanske omedvetet onda? Är det någon slags kollektiv psykos vi kan se tecken på idag?

]]>