Den småborgerliga vänstern har aldrig kunnat förlika sig med Oktoberrevolutionen, den har aldrig haft modet eller förmågan att lämna de antikommunistiska och reformistiska positioner de insupit med modersmjölken. Ytterligare en i raden är en krönikör i senaste Flamman, Henning Süssner, som alltid haft svårt att obesvärat fira Oktoberrevolutionen.

Säkert är det svårt för en person som har sin ideologiska hemvist i borgerligheten, lika svårt som det är för den blinde att se. Men för oss revolutionärer, som inte nöjer oss med att smeta reformistisk sörja över det kapitalistiska systemet, som vill förändra samhället i grunden, är det aldrig något problem att fira Oktoberrevolutionen.

Henning Süssner berättar att han hade firat Oktoberrevolutionens 70 årsdag, men då mest ägnat sig åt att inmundiga Cuba libre. Förmodligen i sådana mängder att han fortfarande är påverkad av dem. För om man kan skriva som han gör i sin krönika ”På väg till jobbet korsar jag Värnhemstorget i Malmö och ser ett affischställ invid korsningen. RKU gör reklam för 90-årsfirandet av den ryska oktoberrevolutionen.” När det är detta affischställ han sett:

Men inget ont utan det har något gott med sig, nu blev det tillfälle för ytterligare antikommunistiska smörja, genom att Flamman får tillfälle att införa en dementi från RKU.

Visst en lokal kvarleva som rku:s moderparti skrivit under en gemensam appell ang. åtalet mot de ungerska kommunisterna.

En lokal kvarleva som i Stockholm firade Oktoberrevolutionen med ett flertal broderpartier.
En lokal kvarleva som har två mandat i kommunfullmäktige i Gällivare.
En lokal kvarleva som deltar i minneshögtiden för att hedra minnet av Kristallnattens offer och för att protestera mot dagens rasistiska våld i Landskrona.

Dessutom har representanten för detta ungdomsförbund mage att i sin dementi om arrangörskapet skriva: ”Inte för att RKU räds Lenin”. Ett ungdomsförbund som för att försöka behålla bidragen från statens ungdomsråd reviderade sitt program och tog bort Leninismen från sin grund.

Men självklart verkar vi lokalt. Vi är en del av den svenska arbetarrörelsen och en del av den världskommunistiska rörelsen. Och Oktoberrevolutionen firade vi i internationalismens tecken, tillsammans med kamrater från Grekland, Chile, Bolivia, Iran, Irak, Uruguay, Polen, Danmark, Finland, Ungern, Sudan och säkerligen någon annan nationalitet jag glömt bort.

Men vi kommunister förvånas inte. Vi är vana vid att borgerligheten och dess propagandister dels brukar försöka förtiga oss men också påstå att kommunisterna inte finns. Det blir inte annorlunda när dessa uppträder i lånta fjädrar.

Foto från firandet i Malmö »

(Intressant? Läs då andra som också bloggar om: Oktoberrevolutionen, vänstern, rku, Flamman, politik)